skip to Main Content

En vecka som gräsänka

Jag är ganska lättad över att det äntligen är fredag! Jag har nämligen varit gräsänka hela veckan medan Philipp har varit på arbetsresa från måndag till fredag. Man kan alltså lugnt konstatera att jag är ganska slut just nu. Vi har försökt ha mycket program om dagarna, det behövs så att vi inte bara sitter hemma från tidig morgon till sen kväll. Då går tiden lite snabbare trots att det förstås också är ganska tungt att ha mycket program för mig just nu. Det är egentligen endast idag som vi inte har något annat program. Vi har haft många träffar med vänner och för övrigt också gått många, långa promenader och lekt mycket ute på gården. Skönt att det åtminstone har varit ganska fint väder hela veckan!

Jag har hunnit blivit lätt beroende av rabarberpaj denna vecka. Fick en hel påse rabarber av min mamma och har redan bakat två pajer. Så gott med ljummen rabarberpaj och glass. Mums! Hade ingen bild på den nu men ändå väldigt, väldigt god! Rabarberpaj hör liksom juni till. Jag minns att jag bakade samma paj med samma recept förra juni också. Jag frös förstås ner en hel del paj i veckan och tror bestämt jag ska koka mig en kopp kaffe och värma upp lite paj när jag skrivit klart detta inlägg.

Jag hade ju förresten ultraljudet i onsdags, allt såg bra ut med mini och nu har vi inget besök förrän om 5 veckor! Just eftersom allt såg så bra ut. Mini växer helt på mittkurvan och mitt blodsocker har varit riktigt bra nu i en månad. Har bara haft 2 förhöjda värden på en hel månad och inte behövt höja insulinet en endaste gång sedan det senaste sjukhusbesöket. Skönt så!

Sara.

Ettårsfotografering

I mitten på maj hade vi bokat in en ettårsfotografering för L tillsammans med Rebecka. Henne hade vi ju också bokat till dopet förra sommaren, så det kändes fint med samma fotograf. Jag tycker också att det är så mycket skönare att fotografera tillsammans med någon som man redan ”känner” och dessutom är Rebecka så trevlig och behaglig och jag vet ju att hon tar så fina bilder!

En torsdagkväll i maj träffades vi alltså vid Bragegården för ettårsfotograferingen. Några familjebilder tog vi också samtidigt!

Bilden här ovan är kaaaanske min favorit!

Vi fick så många fina bilder från fotograferingen, att det verkligen var sjukt svårt att välja ut mina favoriter för detta inlägg. Det fanns så många fina! Men jag sparade faktiskt några favoriter till ”ettårsinlägget” som jag också håller på att skriva just nu.

Här ovan ett litet exempel på hur det såg ut ganska många gånger under fotograferingen. Ätande av stenar och annat skräp 😛 Älskar att Rebecka fick med allt sådant här på bilderna också 😀 Och annars också så fångade hon känslan så bra!

Jag måste verkligen ta mig i kragen och framkalla några av dessa bilder som vi kan ha framme i fotoramar. Men hur jag bara ska kunna bestämma mig för några stycken kommer ju att bli aningen utmanande.

Lillis hade bara sovit en kort stund denna dag (förstås!), och även om jag kom tidigare till  Bragegården så att jag ännu hann gå en 45 minuters promenad så somnade hon icke (förstås!). Men åtminstone fick hon väl vila lite att hon orkade med fotograferingen. Och det gick faktiskt riktigt bra!

Bilden ovan är också en av mina absoluta favoriter!

I början var det bara jag och Lia, men efter att Philipp hade jobbat klart för dagen så joinade han oss en stund.

Älskar minen här ovan! Jag tror att hon såg en hund och blev helt till sig.

Puss mamma! 

Ni vet förstås redan att foton är superviktiga för mig. Och dessa bilder är liksom på en helt annan nivå. Är så tacksam att vi hade möjligthet att föreviga vår älskade lilla ettåring och dessutom också ta några familjebilder.

Bilden ovan är också bara för härlig! Älskar också det faktum att vi ju hade vår bröllopsfest i byggnaden bakom för 8 somrar sedan.

Jag hade bara tänkt publicera bilderna och inte skriva så mycket text till dem. Men tydligen hade jag ändå en hel del på hjärtat.

Sara.

Tankar i vecka 31

Kan ej fatta vart veckorna springer iväg. Jag har hittills skrivit mina gravidfeelisinlägg var fjärde vecka och jag tycker verkligen att det var som igår jag skrev det senaste!

Förra veckan hade jag tid till mödrarådgivningen igen. Hittills har jag haft ett besök var fjärde vecka och även nästa besök blir först om 4 veckor. Allt såg bra ut där! Hb, rörelser, hjärtljud m.m. Det är bara mitt arma blodtryck som alltid vill vara högt på mottagningen men det verkar inte finnas något bot på det. Oftast när jag mäter hemma är det ändå helt okej. Dock är det nog ganska mycket högre än vad jag hade under förra graviditetens hemmamätningar. Men ändå inom relativt normala värden än så länge. Har ju inte direkt så mycket tid att sätta mig ner och vila och mäta det heller.

SF måttet var förresten 29 cm i vecka 29+6. Kollade för skojs skull upp vad jag hade i förra graviditeten och i vecka 28+4 var det 28 cm och i 32+1 var det 30 cm. Kurvorna ser också väldigt likadana ut som sist. En bit ovanför mittkurvan. Viktuppskattningen på mödrapoli har dock varit lite mindre denna gång. I vecka 27+0 uppskattades mini till 1033g, medan L uppskattades till 1234g i vecka 26+6. Dock har jag ju inte så hemskt stor tillit till dessa uppskattningar eftersom L uppskattades till 4,1 kg i 39+6 och kom ut som 3,1kg i 40+3. Redan i vecka 37 uppskattades hon väga 300g mer än sin egentliga födelsevikt. Men ändå är det ju lite spännande att jämföra och sedan se var vi landar.

Outfiten här ovanför har varit min räddning nu i den senaste veckans hetta. Superbekväma och svala gravidshorts från H&M och en t-shirt från Boob. Sval och bra. Egentligen har jag nog spenderat väldigt mycket tid inomhus med min bästa kompis luftkonditioneringen. Är även denna sommar så innerligt glad över vår luftvärmepump. Den har betalat tillbaka sin vikt i guld på mitt mående! Börjar liksom må dåligt och får väldigt hög puls och typ hjärtklappning om jag måste vistas ute i kvavt och hett väder just nu. Att vara gravid höst och vinter var betydligt lättare vad gäller kläder och väder, sommaren har ju bara börjat ännu och jag känner redan att det börjar bli jobbigt att klä sig lämpligt. Skulle inte heller vilja köpa en massa nytt!

Förra gången skrev jag att jag var lite rädd för mitt besök till pelkopoli. Nå, det visade sig att det inte direkt var ett besök bokat dit. Utan att vi tillsammans med läkaren gick igenom hela förlossningen, tittade på alla hjärtkurvor och händelser och pratade igenom alltihopa. Jag var mest nervös över att jag trodde att jag skulle börja gråta och då inte alls kunna prata. Men det gick riktigt bra och ja kunde prata och ta till mig allt!

Det var till och med lite spännande att se att vissa skeden av förlossningen hade tagit mycket längre än jag mindes, och vissa mycket kortare. Om jag nu minns rätt så tror jag att krystningsskedet tog 6 min. Men det kändes som om det hade tagit max 30 sek. (Det blev alltså med sugklocka, därför så kort). Jag upplevde det som att det gick supersnabbt, medan det ändå liksom var så pass många minuter det handlade om.

Jag skulle ännu få gå och prata med en barnmorska, men egentligen är det mest det ”medicinska” (risker, m.m.) som skrämmer mig, och därför känns det faktiskt ganska bra så här, att jag fick prata med en läkare direkt. Jag fick svar på mina frågor och funderingar, och blev nu också lite lugnad angående mina rädslor. Det kändes också bra att höra av en annan läkare att hon nog hade gjort på samma sätt i de allra flesta lägen. Jag fick också veta att jag ser ut att vara en bra kandidat för spinalbedövning, eftersom när jag väl öppnade mig, öppnade jag mig jättefort. Jag vill nämligen gärna ha all möjlig smärtlindring nästa gång. Hellre för snabbt en för sent och inte få någon, tack!

Tog förresten också upp mina sammandragningar på rådgivningsbesöket, men tydligen är det nog helt normalt så länge det inte gör ont eller är regelbundna. Om jag nu minns rätt, men åtminstone ingenting att oroa sig för. Har också för mig att det sades att de ska kolla tappen osv. denna vecka då jag har tid till mödrapoli. Har känt ganska mycket tryck neråt de senaste dagarna också. Men jag har också varit väldigt aktiv, så det kan ju vara nåt sånt.

För övrigt då börjar jag bli ganska trött och slut. Har hög puls ofta (inte bara när jag är ute i värmen) och skulle ofta bara vilja lägga mig ner och vila en stund. Mot tröttheten brukar det faktiskt hjälpa lite tillfälligt med en promenad, men sen senare blir det nästan bara värre (plus att jag förstås får mera sammandragningar när jag promenerar). Jag sover ju nog helt okej om nätterna, tycker jag. L väcker mig kanske några gånger per natt en liten stund, men jag behöver inte ”vaka”. Inga nattliga toabesök ännu heller. Sover cirka 5-7h per natt. Önskar det vore mera förstås, men det är svårt att få till då jag inte har vett att gå och sova på samma gång som L. Men det känns inte riktigt heller som att min trötthet kan sovas bort. Det är en annan sorts trötthet. Jag är inte trött på det viset att jag skulle kunna lägga mig ner på dagen och sova, utan bara en sorts ”utmattning” som känns som om man bara vill vila på soffan hela tiden. Vet inte hur jag bättre kan förklara det.

Jag minns också mycket väl den höga pulsen från förra graviditeten. De sista fotograferingarna jag gjorde innan jag gick på mammaledigt var väldigt jobbiga! För övrigt hade jag ju ett stillasittande jobb, så det gick ganska bra där. Men just fotograferingarna var jobbiga; att bara stå upp med kameran i handen och ta bilder kunde pulsen liksom vara uppe i 130. Att sedan ännu till röra sig omkring i ett rum och vara aktiv med kameran höjde förstås pulsen ännu mera. Värsta löprundan alltså. Nu känner jag också just det där fenomenet även om jag inte jobbar alls just nu. Kan sitta på en stol och typ göra ingenting och ha 110 i puls. Minns att jag tog upp detta på mödrapoli förra graviditeten, men det är tydligen nog helt normalt med ökad blodvolym. Eller vad de nu sa. Normalt anyway. Känns ändå sjukt jobbigt.

I det stora hela går det ändå helt bra! Kanske jag inte längre skulle säga att jag ”mår bra”, men jag mår ändå helt överkomligt och det går liksom an. Än så länge känns det inte heller aktuellt att ”tvinga hem” Philipp på semester utan fortsättningsvis håller vi oss till planen att han tar den i augusti efter att mini är född. Men det kan ju förstås ändra snabbt ifall jag börjar må sämre. Det som känns ganska konstigt är att jag ännu har prick en månad kvar till officiell mammaledighet (just idag faktiskt!). Skulle jag inte vara vårdledig nu, skulle jag alltså jobba i 4 veckor till! Förra graviditeten gick jag på mammaledigt en vecka tidigare än vad man ”måste” och skulle därmed ha jobbat ännu 3 veckor till. DET känns konstigt att tänka sig. På det sättet är det nog lite tyngre denna gång att jag inte kan fatta att jag ännu skulle jobba så många veckor. Men å andra sidan är det förstås betydligt tyngre att vara hemma med en ettåring än det är att ha kontorsjobb. Jag tog dessutom ut en semestervecka i ungefär dessa veckor i förra graviditeten, och det hjälpte nog mycket för orken de sista veckorna på jobb, minns jag.

Sån status och feelis just nu alltså. Jag hade tydligen ganska mycket på hjärtat denna gång, och jag tror bestämt att texten blev ganska rörig. Men det känns i alla fall skönt att skriva av sig!

Det börjar alltså bara vara 9 veckor kvar nu, ifall mini har tänkt vara punktlig. DET känns faktiskt ganska konstigt och ofattbart!

Sara.

Back To Top