ATT FLYGA MED BABY

I förrgår flög vi iväg till Tyskland. Jag medger att jag faktiskt var ganska nervös över flygandet med baby. Tänk om hon skulle skrika hela vägen?

Som tur visade det sig att jag faktiskt hade varit nervös helt i onödan. Vår lilla resenär var hur nöjd som helst hela resan!

Vi flög från Vasa, via Helsingfors till Hamburg denna gång. Det blev alltså två olika flyg. Båda gångerna matade jag henne när vi startade och ganska snabbt somnade hon och sov sedan resten av flygresan.

På det första flyget vad det en steward som sade åt oss att barn ska sitta med ansiktet framåt i famnen både vid start och landning. Det kändes lite idiotiskt med en baby, men vi gjorde som han hade sagt. Senare funderade jag om han inte riktigt kunde se hur liten hon var. På andra flyget hade jag henne nämligen mera liggande mot mig (typ ”amningsställning”) och det var ingen flygvärdinna som sade någonting om det! Betydligt lättare och bättre ställning. Kändes också säkrare så.

På första flyget vågade jag alltså inte ens försöka amma när vi startade, eftersom jag inte riktigt vågade trotsa anvisningarna. Men som tur hade vi också laddat upp med flaskor, så det var ju inget problem. Men ändå. Överallt läser man att man antingen ska amma eller ge flaska så att barn inte fåt ont i öronen vid start och landning, och vår lilla resenär verkade inte alls besvärad av något tryck i öronen. Så uppenbarligen verkade det fungera.

Jag tror att flygljudet är sövande. Det är ju som ett surrande bakgrundsljud och jag tänker mig att speciellt bebisar säkert är ganska bekväma med ljudet.

När vi landade i Hamburg, vaknade hon faktiskt inte förrän vi hade hämtat nyckeln till vår hyrbil! Sedan väntade 3 timmar bilfärd hem till svärmor och liten sov faktiskt nästan hela vägen! Som tur. Jag vet inte ens när hon senast har sovit så här mycket på dagen som hon gjorde under resan. Det är tydligt tungt att resa 🙂

Hemma i Altenberge väntade svärmor med färdiga Flammkuchen åt oss, trots att det hade hunnit bli sent. Det har nästan blivit lite av en tradition att hon lagar Flammkuchen åt oss när vi kommer. Alltid lika gott!

Summa summarum kan jag liksom nog nu i efterhand konstatera att det var betydligt lättare att flyga med baby än med hund. Baby kan man mata och trösta och underhålla, medan hund bara gråter hela vägen och inga konster hjälper. Men vem skulle nu inte sitta och gråta om man är instängd i en väska under ett säte hela resan.

Sara.


English summary:

Two days ago we travelled to Germany to visit relatives with our little one. I admit that I was quite nervous to fly with a baby. I was afraid that she was going to cry all the way. But I was afraid for nothing, she actually just slept both of the flights. No problem at all. I have to admit it was very much easier to fly with a baby than with our dog. He would have cried the entire flights (speaking of experience). This time we flew to Hamburg and took a rental car to Altenberge where mother in law waited for us with a warm Flammkuchen. 

JYVÄSKYLÄSSÄ (+ POP-UP SHOPPING)

I helgen har vi varit i Jyväskylä. Vi var inbjudna på grillparty med Philipps gamla kollegor och vi råkade ha en helg utan program. Perfekt! Vi tog alltså vårt (enorma) pick och pack och körde iväg till Jyväskylä på lördagen.

Det var verkligen bra med lite reseträning för oss, med baby. Vi ska ju till Tyskland snart, så det var liksom nyttigt att få känna på hur mycket tavara man måste ha med sig för bara EN natt med EN baby. Om man inte kan tvätta kläder måste man ju ha backup-på-backup-outfits med sig. Det blev hela 5 outfits för baby för en natt. Hehe. Men vi hamnade faktiskt att använda 4 av dem! Så helt tokigt var det ju inte. I Tyskland har vi ändå lyckligtvis tvättmaskin till förfogande.

Hotellbabyn uppförde sig ypperligt. Hon sov helt som vanligt fastän sängen var ovan (vi hade dock tagit med hennes babynest, det tar vi med till Tyskland också). Vi fick sova relativt länge och också äta hotellfrukost helt i lugn och ro medan hon låg nöjd bredvid oss i vagnen. Inte alls illa.

Grillpartyt gick också riktigt bra och det var roligt och trevligt att umgås med gamla bekantskaper. Senast hade vi träffats i december, så det var ju ett tag sedan.

Vi grillade på ”terrassen” utanför Philipps gamla kontor. Praktiskt, så kunde man gå in på toaletten.

Försökte få baby att sova. Misslyckades!

Vi hade ganska tur att sommarvärmen ändå inte hade försvunnit helt.

Vi satt faktiskt utomhus ända till klockan 12! Och jag sprang ner till Jyväsjärvi för att knäppa några bilder när solen gick ner.

Vår lilla resenär fick gosa ner sig i resevagnen när hon äntligen somnade. Ju senare det blev desto mera hade jag velat gosa ner mig där med henne. Det såg så varmt och skönt ut med halare och täcke.

Själv hade jag glömt att ta med mig långbyxor. Vet ej när jag senast haft på mig sådana. Det blev faktiskt lite kallt i kjol när solen gick ner.

Jag hade råkat se att det fanns en pop-up shop för barnkläder i Jyväskylä som öppnade precis den lördagen vi körde dit. Ni kan ju gissa tre gånger om jag inte släpade med mig familjen dit. Jag älskar pop-up shops, eftersom man lär känna en massa nya (inhemska!) märken och faktiskt också får klämma på kläderna innan man köper dem. Ofta säljer de ju också märken som inte annars är så lätta att få tag på.

Vi handlade en klänning, en mössa, en ”skynke” till vagnen och en ”vagnväska”. Jag hade kunnat köpa hem ungefär hela sortimentet, men försökte hålla igen lite. Vi ska ju trots allt till Tyskland snart. Och jag vill ju spara lite av budgeten dit också.

På vägen hem från Jyväskylä tog vi en sväng via Tuuri. Där var till och med Philipp helt med på alla inköp, eftersom alla kläder vi handlade kostade under 10 euro styck. Två fina mumin- plagg, en klänning och en pyjamas fick komma med hem. Pyjamas är annars någonting som vi har brist på i alla storlekar. Det blir ofta kakkastrofer över natten och så hamnar man genast att sätta pyjamasen i tvätten. Nu tror jag att vi har fyra stycken i storlek 62, men det är nästan lite knappt om man inte vill tvätta precis varje dag och genast vika undan tvätten osv.

En riktigt lyckad helg på många sätt 🙂

Sara.


English summary: 

Last weekend we went on a little road trip to Jyväskylä. We were invited to a BBQ with Philipp’s old colleagues. It was really nice to see them again, as the last time we saw them was in December, and back then we didn’t even meet them all. We were grilling on the Agora lawns, just outside of Philipp’s old office building. Luckily the weather was still quite nice and not too cold. Even if I would have loved to cuddle in baes pram in the night when it got a lot colder. I had forgotten to bring any long trousers… we have had such a nice summer that I didn’t even THINK about trousers or leggings anymore. I have been wearing shorts all summer long.

Our little hotel baby also did very well. She slept just as she would have slept at home as well. She did not seem to mind at all. This was very good practice for our upcoming trip to Germany. Otherwise also everything went well travelling with baby. There is just a lot more one has to pack! Even if this was only one night now… 

I had also found out that there was a kids’ clothing pop up shop in Jyväskylä, opening this weekend! I love pop up shops, as you can find new, nice, special, local brands! I did not go totally crazy, only bought a few things there. Saving my shopping for Germany. On the way home from Jyväskylä we stopped at a ”mall” on the way though (Tuuri), where I also ”had” to buy some additional pieces for our little girl. They were all on sale, so even Philipp did not mind 😛

DAGARNA PÅ BARNINTENSIVEN

Det här inlägget börjar där inlägget om min förlossningsniningsberättelse slutar. I korthet blev vår lilla flicka genast flyttad till intensivvården för nyfödda (Keskola) då hon föddes eftersom hon inte mådde helt bra. Avdelning A8. Jag fick alltså inte ha henne på bröstet efter att hon föddes, jag fick faktiskt inte ens se henne utan de sprang genast ut med henne från rummet. Hon hade haft navelsträngen två varv runt halsen och på slutet hade hjärtljuden gått ner vid sammandragningarna, mitt vatten hade också gått två dygn tidigare och hade infektion i kroppen som de var rädda att också vår baby då skulle få (korioamnionit). Medan jag ännu låg och blev sydd i förlossningssalen kom en läkare ändå och berättade för mig att läget var stabilt och att hon mådde bra med tanke på omständigheterna, men måste stanna på barnintensiven tillsvidare. Hela förlossningsberättelsen finns här.

De svartvita bilderna i inlägget är tagna när hon bara var max en halvtimme gammal. Det är bilderna Philipp tog på henne när han åkte upp med henne till åttonde våningen genast efter förlossningen. Resten av bilderna i inlägget är tagna under dagarna på avdelningen, mest bara med min telefon. Ville inte släpa med kameran mellan våningarna. Jag tror att jag bara hade med kameran en gång, och då tog vi ändå inga bilder.

Totalt var hon inlagd från söndag till torsdag, och söndagen var alltså själva förlossningsdagen. Men hon föddes precis efter midnatt på söndag så det var nästan 5 dygn totalt.

Vi hade faktiskt försökt förbereda oss mentalt på att det faktiskt kunde hända att hon måste husera på barnintensiven. När man har graviditetsdiabetes har jag förstått att det kan vara vanligt att babyns blodsocker inte hålls på en bra nivå. Men nu var det ju faktiskt inte alls det som var orsaken denna gång, hennes blodsockernivåer var riktigt bra hela tiden på avdelningen! Men helt överraskade var vi alltså inte. Jag tror att det kan vara bra att tänka den här tanken innan så att man inte blir helt chockerad om man måste vara på BB utan baby. Inte för att jag vet hur vanligt det är, men för mig var det åtminstone inte så dramatiskt just eftersom vi nästan räknat med att hon skulle vara under någon observation pga min graviditetsdiabetes. Jag kände dessutom att hon fick bra vård och blev övervakad på barnintensiven. Att jag inte ens fick se henne efter förlossningen var nog betydligt värre för mig. Den tanken hade jag inte riktigt vågat tänka på innan (det hade säkert också varit en bra idé).

Första morgonen efter förlossningen, efter frukost och pumpning åkte jag upp från BB till keskola för att ha vår lilla tjej på bröstet. De var först nu som vi första gången försökte oss på amning. Jag minns inte exakt, men kanske hon kunde ha varit närmare 10 timmar gammal då. Hon hade genast på avdelningen fått en näs-magslang för sondmatning. Jag tror att det var donerad bröstmjölk hon fick via den. På BB berättade man åtminstone för mig att barnen på intensivavdelningen inte får samma sorts mjölk som de ger som extra på BB. Tror hon nämnde att det var pastöriserad bröstmjölk på intensiven och sedan något annat på BB, men jag vet inte vad. Eventuellt ersättning.

Första amningen gick väl inte direkt bra och en sköterska föreslog nästan omedelbart att jag skulle använda bröstgummi (amningsnapp), och då började hon fatta lite vad hon skulle göra. Men hon var oftast inte så hungrig och somnade nästan genast när jag försökte amma. Men mera om amningen lite senare i inlägget.

Vår lilla tjej hade lite alla möjliga mätare och slangar på sig, saturationsmätare, blodtrycksmätare, näs-magslangen, kanyl i huvudet och i början hade hon också de där sensorerna på bröstet som jag faktiskt inte riktigt vet vad de är. EKG? De togs bort ganska snabbt så jag hann inte lära mig vad det var för något. Saturationsmätaren kunde jag själv sätta av och på, men de övriga sakerna skötte vårdarna om.

Hon låg alltså i ”tehovalvonta”-rummet där det också fanns flera andra bebisar i sina kuvöser. Vissa i ”öppen kuvös” och vissa i sluten. Vi hade en öppen variant med värmelampor omkring och en massa mätare ”bakom”. Jag tog faktiskt aldrig någon bild längre ifrån på den, tyvärr! Efter någon dag fick hon sedan flytta till en vanlig ”BB-säng” med hjul, men hade ändå alla slangar och mätare med sig i den sängen. Alla bebisar hade också varsin egen skötare. Skötarna på keskola var alla riktigt underbara och det var skönt att få ha samma hela tiden. Naturligtvis med skiftbyten, men det var alltid samma person som skötte om samma bebisar, åtminstone vad jag uppfattade. Alltsomallt upplevde jag vården på keskola jättebra! Alla verkade väldigt professionella och trevliga och man kände att vår baby var i goda händer. Jag var faktiskt inte orolig när jag själv var nere på BB för att äta och sova. Det kändes tryggt att ha henne där. Hon fick bra vård!

Vår tjej var väldigt beröringsöm i början. Hennes vårdare ville gärna att jag hellre skulle sitta längre perioder med henne på bröstet, istället för ofta. Detta eftersom tösen inte tyckte om att bli flyttad. Då skrek hon. Hon hade antagligen ont i huvudet av sugklockan. Så vi satt länge. För det mesta sov hon då. Åt pyttelite emellanåt men det var väl skönt och gosit att sova på bröstet. Och det är ju bra med känguruvård och hud-mot-hud kontakt ändå. Men sedan vaknade hon (och skrek) när hon flyttades tillbaka till sängen och kunde sedan ligga vaken och nöjd i sängen när hon lugnat ner sig. Och då ville man ju liksom inte lämna henne heller när hon äntligen var lite vaken! Processen att gå tillbaka till BB kunde alltså ofta dröja ganska länge när jag sedan lämnade kvar för att titta på henne då när hon äntligen var vaken.

Så här kunde det se ut när jag åkte upp på morgonen (bilden till höger här ovan). Kvällens och nattens pumpade mjölkskörd tog jag alltid med mig upp i små sprutor. Om jag förstod det rätt blandades min mjölk ut med den andra mjölken, så att hon skulle få tillräckligt. Men jag såg aldrig hur detta gjordes och var inte med i matningen på det sättet, så jag vet faktiskt inte exakt. Ofta kom de och fyllde på näs-magslangen när jag satt med henne på bröstet så jag kunde ändå inte riktigt hjälpa till då. Kunde ju knappt röra på mig själv ens.

Dagarna såg alltså ut så här: Jag vaknade vid 7, åt frukost 07:30, pumpande och åkte sedan upp till åttonde våningen, ibland fick jag göra morgonrutiner och byta blöja och göra morgonvägning. Men ibland var det redan gjort när jag kom upp. Sedan satt jag med henne i famnen/ammade en bra stund. Philipp kom till avdelningen vid runt 9. Vid 9-11 tiden (minns ej exakt) hade läkaren rond, ibland fick man vänta länge och ibland kom läkaren snabbt. Sedan åkte jag ner till BB för att äta lunch och pumpa mera mjölk (Philipp åkte iväg för att äta lunch), vilade en stund och åkte sedan upp igen i någon timme. Klockan 16 åkte jag ner för att äta middag på BB, vilade lite, pumpade och åkte sedan upp igen för att sitta med henne i någon timme. Klockan 19 var det sedan kvällsmål, jag pumpade och åkte tillbaka upp och satt där så länge jag orkade. Ofta åkte Philipp hem någon gång här på kvällskvisten för att äta, ibland kom han tillbaka men ibland lämnade han hemma. Det var lite olika vilken tid jag sedan åkte ner igen för att sova. Vissa tider skulle jag också själv få mina mediciner och skulle då vara på plats på BB, men ibland kunde jag också få ta dem med mig upp och ta dem där medan jag satt med henne. Jag var alltså inte så mycket på plats på BB utan satt mest uppe i en fåtölj i teho-rummet. Eftersom jag mest satt ner och inte kunde röra på mig så mycket så blev mina fötter alltid mega-svullna. Efter ett ”sittpass” fick jag inte ens plats med mina fötter i mina stora lösa Birkenstocksandaler.

En sak som jag tycker är fantastiskt, är att man faktiskt får vara hur mycket man vill uppe på Keskola. Det kändes skönt att det inte fanns några besökstider alls. Man fick fast komma dit mitt i natten om man så ville.

I epikrisen som vi fick från sjukhuset står det att pH i navelsträngen var dåligt, samt att någonting som heter BE var dåligt. Vet dock inte riktigt vad det här betyder, annat än att det är ”dåligt”. Och att läkarna flera gånger sade att hon mår betydligt bättre än vad hon borde. Hennes apgar poäng var förresten 5/8/9. Så hon blev alltså snabbt piggare och bättre efter förlossningen. Det står också i epikrisen att hon fick extra syre på ”elvytyspaikkan” för att pulsen var låg men började ändå snabbt andas själv. Hela epikrisen är på finska så det är faktiskt lite svårt att ens översätta då man själv knappt förstår. Inte för att jag skulle förstå den bättre på svenska heller…

Varje morgon vid 9-11 tiden kom en läkare alltså och undersökte henne och diskuterade med oss om hennes mående. Hon hade alltså fått antibiotika genast från början eftersom de var rädda att hon skulle ha fått infektionen av mig (jag hade ju som sagt korioamnionit). Men hennes CRP steg aldrig över 10. Som tur. Det gjordes också en ultraljudsundersökning av huvudet. Jag förstod att man alltid gör detta när det har blivit sugklockeförlossning, och när det funnits risk för syrebrist. Vet inte vilket som var orsaken nu, eller så var båda. Men ultraljudet på huvudet och hjärnan var normalt. Skönt! Vi hade varit ganska så nervösa inför det.

Dag nummer 3 på intensiven fick vi faktiskt åka ner till BB några timmar på permission. Spännande att åka ner i hissen, kändes lite som att jag kidnappade henne. Fyra timmar fick vi vara på BB. Lite nervöst att inte ha henne kopplad till någon apparat i så många timmar. På intensiven fick man inte ha några som helst besökare, men det får man ju på BB nuförtiden. Så under de timmarna kom också mina föräldrar och hälsade på en liten stund!

När jag äntligen fick ta med henne ner till BB upplevde jag genast att det blev väldigt mycket stressigare med amningen. Nu skulle det minsann ammas! Vi skulle göra en amningsvägning och vårdarna på BB försökte hjälpa mig med amningen och det blev liksom en enorm press på att hon nu måste äta mycket under dessa fyra timmar för att jag ska få ”behålla henne” på BB. Det var tal om att permissionen kanske kunde utökas till över natten också. Men amningsvägningen blev en hel flopp och jag tror faktiskt att vågen visade mindre efter amningen. Suck. Vi fick alltså ingen utökad permission sedan.

Eftersom amningen då funkade så dåligt så lärde de mig på BB istället att mata med kopp. Det är en ”ny teknik” som väl lär vara bra för att inte förstöra sugtekningen, eftersom babyn mer hamnar att dricka mjölken än att suga. Fast uppe på barnintensiven gav det nog också flaska i något skede, såg jag. Så jag tror att vår tjej blev väldigt van med en massa olika ”ät-tekniker” genast från början, och också just därför har jag vågat ge flaska med utpumpad mjölk åt henne redan från början. Hon hade ju fått flaska redan på sjukhuset och åt ändå från bröstet. Det enda vi inte sluppit är amningsgummit, men det är ju endast någonting som gör det krångligare för mig och inte för henne. Ibland lyckas jag små stunder få henne att äta utan gummit, men oftast blir hon bara grymt arg när jag tar bort det (nu ännu 3 månader gammal). Men nu har jag nog vant mig vid det så pass mycket att det inte ens känns så krångligt längre.

Under permissionen visade en vårdare snabbt hur man skulle klä på henne kläder (hon hade ju egentligen inte kläder på sig på intensiven). Men det var liksom den enda babyvården vi egentligen fick. Hon hade inte ens bajsat då när vi bytte blöja på BB, så jag fick ingen vägledning i hur man skulle tvätta henne heller. Och dessutom råkade Philipp vara på lunch just då, så han fick inte ens denna lilla vägledning. Det kändes liksom lite snopet på något sätt, att det inte var någon som hann visa oss någonting. Vi hade ju båda noll erfarenhet av babyvård från tidigare.

Det är förresten ganska intressant hur olika vårdfilosofier det var mellan BB och barnintensiven. På intensiven var ju det viktigaste (förstås) att barnet mådde så bra som möjligt, det gavs genast tutt/napp, också glukosdroppar ”godis” sattes på tutten så att det smakade gott så att hon skulle vara nöjd ifall det t.ex. skulle göras någon undersökning. Det matades också med flaska och allt möjligt annat som absolut inte gjordes på BB. På keskola är det väl viktigt att barnet mår så bra som möjligt. Och på BB vill man inte göra någonting för att eventuellt förstöra amningen.

Liten är fascinerad av pappa!

Även om jag så gärna ville hålla i henne hela tiden (vi skulle ju inte flytta på henne så ofta), ville jag också att Philipp skulle hålla i henne ibland så att han också fick uppleva det och skapa ett band med henne. Fast han var ju faktiskt den första av oss som fick hålla i henne när jag låg och blev sydd på förlossningen.

Efter förlossningen var jag verkligen VRÅLHUNGRIG i flera dagar. Jag älskade speciellt maten vi fick till kvällsmål på BB. Här ovan ser ni hur jag hade laddat upp med så mycket jag bara fick plats med på brickan. Till och med sjukhusmaten som de första dagarna hade smakat lite mjäkigt blev supergod allt efter dagarna gick. Portionerna är ju inte så stora så jag var väl också därför alltid vrålhungrig, och allt smakar ju gott när man är hungrig.

Mina portioner var dessutom ännu mindre än de andras, eftersom jag är allergisk mot mycket och faktiskt inte fick någon ersättande ”produkt” till det jag inte kunde äta. Ganska konstigt faktiskt. När alla andra fick morotssallad fick jag ingenting. Kunde jag liksom inte fått en banan eller någonting annat simpelt jag kan äta? Och det var så här till varje måltid, jag fick nästan aldrig någon sallad eller frukt eller dylikt. Märkligt! Kvällsmålet fick man plocka åt sig själv i aulan så då kunde man ju ösa på med allt och jag kunde själv plocka åt mig det jag faktiskt kan äta. Orkade inte heller klaga över det där med maten. Jag hade annat att tänka på.

Jag var faktiskt väldigt sugen på ”hälsosam” mat hela tiden både på förlossningen och BB. Hade en plastpåse fylld med godis, salta kex och nötter och dylikt, som jag hade tänkt äta under och efter förlossningen. Men det blev jag aldrig sugen på, så hela påsen med godsaker fick följa med hem igen oäten. Det enda som faktiskt dög under förlossningen var små salta kex med ostsmak.

Redan under graviditeten hann ju faktiskt denna syn bli ganska bekant för mig. Trapphusets utsikt från åttonde våningen. Barnintensiven ligger nämligen precis bredvid mödrapoli, där jag sprang åtminstone en gång i månaden på grund av alla ultraljud och checkar på grund av graviditetsdiabetes. Fast en såhär vacker kvällshimmel hade jag nog inte förut skådat från detta fönster. På väg ner att sova efter att jag suttit ett ”kvällspass” på Keskola.

Här på bilden nedanför till höger kan man se lite av märket av sugklockan om man tittar noga. Denna bild är tagen cirka 1,5 dygn efter förlossningen och då hade märket efter sugklockan redan gått ner ganska mycket. Själv hann jag aldrig ens se hur det såg ut riktigt i början, men det lär ha varit rödare och mera ”utstående”. Jag har alltid tänkt att sugklockor alltid gör huvudet deformerat, men på vår dotter var det nog bara ett rött runt märke bak på huvudet som snabbt försvann. Om huvudet var deformerat så gick det tillbaka väldigt snabbt, eftersom jag inte ens hann se det.

På bilden till höger här nedanför ser ni hur det kunde se ut när personalen hade rapport, eller när läkaren gick ronder och pratade med de andra föräldrarna. Då fick man sätta på sig hörlurar med radio så att man inte skulle höra vad som diskuterades. En kväll när jag och Philipp skulle diskutera någonting och det just råkade vara rapportdags fick vi lov att skriva meddelanden åt varandra på telefonen istället för att prata.

För övrigt tyckte jag att man nog fick tillräckligt med ”eget utrymme”, trots att det fanns många andra bebisar i teho-rummet. Ofta drog någon vårdare ett skynke runtom där man satt, så att man fick vara i fred. Men ibland var det nog också trevligt att inte vara instängd av skynket så att man såg någonting annat emellanåt också. Till exempel när skötarna blandade mediciner eller annat de hade för sig. Jag minns bara ”muista tuplacheckaus!!!” (eller vad det nu stod) ovanför medicinbänken. Alla medicin-uträkningar skulle alltid kollas av minst två skötare. Det kändes tryggt och bra! Det är ju säkert helt vanligt att man gör så, men jag som inte alls är bekant med vårdyrket har ju inte stött på detta förut. Och så mycket annat än att se på vår dotter och se på vad vårdarna gjorde hade jag ju inte för mig. Så jag ”lärde mig” en hel del.

Så här såg det ut i mitt rum på BB. Min säng, och min pump (på bilden till höger). Jag var mycket tacksam över att jag fick ha ett rum för mig själv. Det hade inte alls varit roligt att bli tvungen att dela rum med någon som hade babyn hos sig när min egen fanns 4 våningar ovanför.

Den första dagen på BB, genast då jag hade vaknat instruerades jag i användning av bröstpump. Jag blev uppmanad att pumpa så många gånger som möjligt i dygnet. I början kom det bara några milliliter, men bara efter någon dag kunde jag få upp till 30 ml på en pumpning. Det var faktiskt ganska skönt att bli instruerad i pumpandet genast på BB, för det har också gjort att jag vågade pumpa här hemma också och ge mjölk med flaska. Eller att Philipp också kunnat mata ibland.

Jag vet faktiskt inte om alla instrueras i pumpandet på BB eller om det bara var för att jag inte hade babyn med mig på rummet och behövda ta med mig mjölk upp till intensiven. Jag minns att de rekommenderade att jag skulle pumpa väldigt ofta (var det kanske 8 gånger i dygnet?), speciellt på natten, men jag minns att jag nog inte alls kom upp i den rekommenderade mängden. Jag var ju uppe på barnintensiven hela tiden och pumpade då sedan alltid bara när jag kom för att äta lunch och middag. Så det blev väl liksom pump före frukost, vid lunch, vid middag och sedan en gång på kvällen. På natten orkade jag faktiskt inte släpa ihop all utrustning fastän det rekommenderades.

Dag nummer fyra blev jag utskriven från BB. Eftersom det var sugklockeförlossning måste en läkare skriva ut mig, och läkarchecken gjordes väldigt sent på kvällen dag 3. Jag hade fått flytta upp till ett rum på intensiven då genast, men jag tyckte det var så himla sent på kvällen (nästan natt) att jag inte orkade börja på med någon sådan process då. Philipp hade till och med redan åkt hem för natten när undersökningen gjordes och jag var på vägg att lägga mig. Så på riktigt blev jag alltså utskriven på onsdagen, dag fyra på BB. I min epikris (som faktiskt är på svenska) står det så här: mamman hemförlovades 3:e dagen efter förlossningen i gott skick. Vet inte om jag tycker jag var i gott skick då, hah! Men säkert helt okej med tanke på allt.

När jag blev utskriven rekommenderade/frågade också en av barnmorskorna om hon skulle boka in en tid till amningspoli. Det kan tydligen vara svårt att få tider och amningen hade ju inte alls riktigt fungerat normalt ännu. Så jag fick genast en tid till två veckor senare. Det var skönt att ha den framför sig, när jag inte alls visste hur det skulle börja funka.

Följande dag klädde jag alltså på mig mina vanliga kläder och flyttade upp till ett familjerum på intensivavdelningen efter att jag fått mina utskrivningspapper från BB. Och då fick också vår lilla flicka flytta med oss in i rummet, alltså bort från teho-rummet. Familjerummet var som en egen liten lägenhet med en dubbelsäng, ett badrum och till och med en liten kokvrå. Och förstås ett skötbord. Ganska mysigt när det inte riktigt var som ett vanligt sjukhusrum. Utsikten var det inte heller något fel på! (se bild nedan)

Rummet låg i korridoren mellan barnintensiven och mödrapoli, och hit fick vi faktiskt också ta besökare. Så på onsdagen fick vi besök av en av de blivande faddrarna. Han hade med sig kaffe och bulla åt oss, och vi fikade och pratade. Inte alls illa!

Jag minns att jag blev helt chockerad när jag såg barn nere på Gustavborgsstranden. Det hade ju liksom ännu funnits snö kvar i vår trädgård när vi åkte in till sjukhuset, och helt plötsligt hade sommaren kommit! Jag hade helt missat att det hade hunnit bli varmt där ute. Inne på sjukhuset var det ju svalt och skönt och jag kunde inte ”se” att det blivit varmare. Förutom när jag såg barnen i simkläder nere på stranden från vårt familjerum.

Vi kollade på ishockey på tv. Fast jag kunde nog inte alls koncentrera mig på matchen. Det var faktiskt så att jag inte riktigt ”klarade av” att se på tv de första 2-3 veckorna efter förlossningen. Eller jag kunde nog sitta och stirra men jag tog inte in någonting av vad jag såg. Jag var så okoncentrerad och min hjärna var liksom någon annanstans. Det tog ett par veckor innan jag började se på tv som vanligt igen. Faktiskt ganska märklig känsla och något som jag inte hade förväntat mig.

Liten hade fått en fin fjärilsbody på sig nu. Ofta hade hon bara legat naken (med blöja förstås) i sin säng eftersom hon först låg under värmande lampor, och sedan alltid med filtar över sig. Den lilla fjärilsbodyn var från H&M och storlek 50 och alldeles för stor! Men väldigt söt.

Jag var väldigt glad över att vi fick ett rum på barnavdelningen. Jag var inte alls redo att åka hem. Vi hade ju inte ens fått spendera en endaste natt med vår dotter ännu och amningen fungerade inte riktigt (amningsvägningen på BB hade ju varit en flopp). Visst var det supernervöst att ha hennes hos sig hela natten, dessutom utan alla saturationsmätare och dylika sladdar. Inte ens mjölk via mag-nässlangen skulle hon få. Jag skulle bara försöka amma, och sedan pumpa och mata med kopp resten. Jag minns inte exakt, men jag tror att vi skulle mata 30ml (kan ha varit mer eller mindre) med koppen efter varje amning, eftersom hon ju inte gick upp så mycket i vikt. Och bara hon nu gick upp i vikt över natten så skulle vi få åka hem dagen därpå. Snacka om press.

Den här natten hade vi en superhärlig vårdare som jag kände mig bekväm att fråga en massa saker av. Och eftersom jag upplevde att vi inte riktigt hade fått så mycket instruktioner i babyvård ännu så ringde jag på klockan och frågade henne om ALLT, hon visade oss hur vi ordentligt skulle tvätta rumpan (jag hade haft fel grepp och tyckte att det inte riktigt funkade) och hur morgontvätten skulle göras och allt möjligt sånt som vi inte riktigt blivit visade. Eller bara supersnabbt. Det är dessutom ganska mörkt i teho-rummet, så det var liksom ganska svårt att ens ordentligt se hur vårdaren gjorde när de visade någonting. Flera gånger när jag kom upp från BB på morgonen efter frukost så var blöjan också redan bytt och morgonrutinen gjord. Så det var liksom skönt att äntligen få ta tid och fråga allt som jag nu undrade över eller som vi inte hade fått visat åt oss. Så jag frågade och frågade, och frågade, och kände mig efteråt säkrare och kände mig betydligt mer redo att åka hem.

Följande morgon var morgonvikten 3008 gram! Hurra! Det var mera än föregående dags vikt, vilket förstås betydde att hon hade fått i sig tillräckligt med mjölk också utan näs-magslangen. Dessutom var jag glad över att hon nu vägde över 3 kg så att jag inte behövde bry mig om att hålla reda på klockan när amningarna skulle äga rum. Då hon vägde under 3kg skulle vi alltså vara noga med att hon åt minst var 3:e timme, och väcka henne ifall hon inte vaknade. Även om vi nog fick rådet att det ändå inte skulle gå mycket över 3 timmar mellan amningarna nu heller.

Den sista dagen på sjukhuset råkade vara Kristi himmelsfärd, så jag hann bli lite nervös över att vi kanske inte skulle slippa hem eftersom det var helgdag. Nu var jag äntligen också faktiskt redo att åka hem efter en lyckad natt och när vi fått lite mera vägledning i babyvård. Men helgdagen utgjorde inga problem, läkaren kom bara på rond lite senare än vanligt. Han gjorde sedan hemförlovningscheck på henne och vi fick ett okej att åka hem. Det var en väldigt märklig känsla att stoppa babyn i babyskyddet och åka hem. Fastän vårdaren hade sagt att det bara vara att åka när vi var färdiga så kände vi liksom oss tvungna att gå in till vårdarnas kafferum och vinka och säga hejdå, det kändes alldeles för konstigt annars.

Vi åkte via apoteket (1kg mediciner åt mig) och via mamma (för att hämta Elmeri) och sedan hem! För övrigt var det sjukt jobbigt att åka bil hem eftersom jag inte riktigt kunde sitta, och på apoteket var jag nog bara tvungen att stå upp när jag blev betjänad. Det tog förresten närmare 3 veckor innan jag kunde sitta på en vanlig stol igen efter förlossningen. På soffa eller övrig mjuk stol kunde jag sitta efter 2 veckor ganska vanligt. Innan det fick man nog bara försöka halvligga eller sitta på sidan och sånt.

Och det där besöket på amningspoli två veckor efter utskrivningen från BB var riktigt skönt att göra. Barnmorskan som tog emot oss där var otroligt härlig och man kände sig inte alls dömd eller fånig. Bara väldigt väl omhändertagen och lyssnad på. Och även om besöket för oss visade sig vara lite ”onödigt”, amningsvägningen visade nämligen nästan +100g, så var det verkligen skönt att fråga en massa saker och prata av sig lite. Och framförallt få bekräftelse om att vi var på rätt köl med amningen. Hur ska man annars veta sånt, när det inte alls hade gått på BB. Men vi hade rätt teknik och liten åt massor på en gång. Så allt bra med amningen, trots den väldigt tröga starten.

Vi behövde inte göra några extra kontroller med vår dotter efter sjukhusvistelsen, utan helt vanlig barnrådgivning har varit tillräcklig. Det är vi tacksamma över!

Sara.


English summary: 

This is a post about our 5 days we spent with our daughter at the NICU after the birth. Our baby was born with vacuum extraction and had she had the umbilical cord 2 times around her neck and was not feeling very well when she was born. They had to give her extra oxygen and she was immediately brought to the NICU, and I did not even get to hold her or even see her after she was born. She was on the NICU from sunday to thursday. There is just too much text for me to translate in this blog post, but the main thing is of course that she is now fine. She was actually also fine the entire time on the NICU but they wanted to have her under observation. She also had an ultrasound done on her head/brain, and a lot of blood tests etc. Today she is completely fine and does not need any extra care or tests done anymore. Which we are very thankful for! 

SOMMARUTFLYKT TILL SKÄRGÅRDEN: CAFÉ ARALIA OCH SVEDJEHAMN

Förra veckan, dagen innan svärmor åkte hem tillbaka till Tyskland, åkte vi ut på en lite utfärd till Björköby. Jag har ungefär hela sommaren tjatat på Philipp att vi måste åka ut till det där mysiga lilla caféet i Björköby som jag har sett på instagram. Aldrig har vi ändå kommit oss dit. Men nu hade jag och svärmor en ledig eftermiddag, så jag tog med henne dit!

Café Aralia var precis så mysigt som jag hade föreställt mig. Det visade sig dessutom vara en ypperlig idé att bege sig ut i skärgården i denna sommarhetta. Det var nämligen åtminstone 2 grader svalare där ute på holmen och vi behövde liksom inte svettas medan vi satt och mumsade på en cheesecake och drack varsin kopp kaffe under ett parasoll.

Baby trivdes också bra, även på detta café. Både i famnarna och i vagnen. Vi har förresten köpt en ny resevagn inför vår stundande tysklandsresa och jag håller på att ”köra in” den nu. Så att vi båda ska vänja oss. Hittills får den mycket väl godkänt och åtminstone nu i värmen verkar den dessutom vara sval och skön att ligga i. Framförallt är den ju behändig att ha med sig överallt, eftersom den bara kan ligga kvar i bilen hela tiden utan att ta någon plats. Nog för att vår egentligen vagn också är ganska mobil, men denna är liksom något alldeles speciellt! Den blir liten som ett handbagage när man fäller ihop den.

Jag blev mycket nöjd med vår lilla cafévistelse och eftersom vi ännu kände oss lite äventyrslystna så åkte vi ännu några kilometer vidare till Svedjehamn.

Jag insåg att jag nog inte varit i Svedjehamn på några år. Oklart om jag var där ifjol. Åtminstone en gång i sommaren borde man ju som Korsholmare ta sig dit 😛 Bara vår lilla blir lite större så vill jag åka ut på kryssning från Svedjehamn till Valsörarna igen. Där tror jag inte att jag har varit sedan 2011 (hittade ett gammalt inlägg därifrån!). Svärmor är också hugad på en sådan utflykt, så kanske vi lyckas med en sådan nästa sommar?

Vi började så småningom ändå få lite bråttom tillbaka till stan, så vi hann inte vandra ur till Saltkaret denna gång. Men åtminstone åt vi varsin glass i Salteriet innan vi körde hem igen.

Sara.


English summary: 

My mother in law and, men and the little one went on a little tour to Björköby last week. I had always wanted to visit the cute little café Aralia, which I had only seen on social media before. It was exactly as cute as I had imagined it. We had coffee and cakes and then continues on to the Svedjehamn harbour. 

VI HAR BÖRJAT PÅ BABYSIM

Igår var första gången på babysim för oss! Vi (okej: jag) var väldigt taggade inför simmet, men också lite nervösa. Hur skulle det gå att vara i omklädningsrum och duscha med baby och allt det där logistiska. Man kan ju liksom inte riktigt sätta ner henne på golvet medan man duschar. Men vi turades om och försökte duscha i superspeed. Och nästa gång går det nog ännu bättre när vi är lite smartare med vem som ska göra vad och när. Nu blev det lite för mycket väntande för henne på slutet, och hon hann bli hangry innan hon var påklädd. Men det kan bara bli bättre nästa gång när vi vet hur vi ska lösa det logistiska!

Vi simmar alltså vid Folkhälsan i Smedsby. Samma pool där jag gick på gravidsim, så det var liksom väldigt mysigt att återvända till samma ställe med baby utanför magen.

Folkhälsans simturer ordnas på kvällar, vilket känns betydligt mer humant för vår familj istället för klockan 07:30 på morgonen. Jag har förstått att andra simskolor har babysim väldigt tidigt på morgonen på helgerna. Man borde mata babyn 1,5 timme innan simmet (för att undvika olyckor i poolen), vilket skulle betyda uppstigning en god stund innan klockan 6. Frivilligt. På en söndag. Nja… då passar nog kvällen betydligt bättre för oss. Vi som (än så länge) alla är väldigt morgontrötta och kvällspigga.

Och själva badandet: Det var super-roligt! Vår lilla tös tittade sig mest förundrat omkring och verkade riktigt nöjd. Allt var så spännande att se på och uppleva. Hon verkade alltså gilla läget. Vi övade mest på olika grepp igår, hur vi skulle hålla henne i vattnet. Jag ser fram emot nästa veckas simning!

Sara.


English summary: 

We started baby swimming yesterday with our girl. And it was so much fun! She really seemed to enjoy it, or rather was she fascinated by everything. So much to see and feel! 

RAPPORT OM TREMÅNINGEN

Idag har vi varit på rådgivningsbesök. Prick på tremånadersdagen. Hittills har vi faktiskt lyckats pricka in månadsdagen alla gånger. Och dagens mått är: 6200g på pricken och 59,2cm. Växer på kurvan och annars också var allt bra! Alltid skönt att höra det förstås. Förra gången på månadsrapporten skrev jag visst att vi inte ens hade plockat fram kläder i storlek 62 ännu, och jag tror inte att det gick ens 2 dagar efter det, innan jag bestämde mig för att vissa 56 började bli lite för tajta och plockade därmed fram alla 62:or. Så nu kör vi mest på dem och några 56:or här och där. Jag har betydligt mera kläder i storlek 62, så det blev också genast lite roligare variation på kläder. Även om vi inte direkt har brist på babykläder (älskar lite för mycket att shoppa dem!).

Vår lilla tös pratar fortsättningsvis mycket, med både oss och med sina ”kompisar”. Av pappa Philipp fick hon ett BVB maskot (fotbollslag) i form av en skallra som ser ut som ett bi, och den har blivit en favorit som hon gärna pratar mycket och ofta med. Det har blivit lite mindre av ”aguuu” och lite mera av ett sorts gurglande och rullande R i halsen. Ett såntdär som jag inte ens själv kan producera (alltså tyskt R :P). Det kommer också en hel del ”ngaaa”, och övriga läten som jag inte ens riktigt kan skriva ner fonetiskt. Hon har också börjat skratta högt ibland. Det är ett sådant underbart läte att man inte kan låta bli att börja skratta högt tillbaka åt henne, och då skrattar hon ännu mera. Ett klingande ”hääää” och ett stort leende. Det kommer inte alla dagar, och hon skrattar inte alltid åt samma saker, men vissa dagar lyckas man framkalla det på något sätt.

Fortsättningsvis trivs hon bra i babygymmet. Man kan faktiskt lägga ner henne där med huvudet mot ett håll, för att 30 minuter senare upptäcka att hon har ”vandrat” och ligger liksom 180 grader från tidigare position. Första gången funderade jag om det var jag som blivit dement när hon plötsligt låg helt omvänt än jag hade satt ner henne på. Hon sparkar sig liksom sig uppåt, och eftersom kanten på gymmet är hög och rund så åker hon runt istället. Väldigt långsamt förstås. Hon visar också tendenser på att vilja svänga sig, och svänger sig faktiskt till sidan ibland. Ända till magen funkar också ganska galant om hon har lite hjälp av en lite sluttande soffkudde. Vår soffa sluttar liksom inåt, så där kan hon vända sig ibland om hon ligger på rygg. Så vi får verkligen börja akta oss!

Sömnen då? Det är ju något som ALLA undrar över. Vi sover bra, tycker jag! Hon somnar vid 22-24 tiden på kvällen, vaknar i medeltal 2-3 gånger per natt. Ofta mellan klockan 3-5 och sedan igen vid 6-7 tiden och igen vid vid 9-10 tiden. Då orkar jag ofta inte ligga kvar längre. Jag skulle nästan våga påstå att hon skulle sova längre om jag orkade ligga kvar. Eftersom hon oftast vaknar först när jag har stigit upp och går på wc. Hon märker väl att jag är borta då 😛 Nätterna är alltså än så länge okej. Tycker att det är mer än överkomligt att vakna och mata henne 3 gånger per natt när vi ändå får sova så pass länge. Min fitbit visar ofta att jag sovit totalt 7 timmar. Det är ofta mera än då jag var gravid till och med, då fick man ju springa upp på vessa ungefär varannan timme. Dessutom är sömnkvaliteten mycket bättre. Mera djupsömn och mindre vakentid än då jag var gravid.

Dagssömnen är däremot ingen hit alls. Det är ett under att jag hinner sitta och skriva detta inlägg ens (jag hann inte skriva klart det på eftermiddagen, så fortsatte senare på kvällen när Philipp kommit hem). Hon verkar nämligen inte vara någon dagssovare alls! Nu har det gått säkert två veckor av att hon inte sovit nästan alls på dagen. Några snuttar på 15-20 minuter kan det komma här och där om hon somnar när hon ammas eller om hon råkat somna i vagnen eller bilen när vi åkte iväg nånstans. Förra veckan sov hon när vi körde från Svedjehamn, via stan och till Smedsby. Det är kanske 45 minuter? Men annars har det varit skralt med dagssömnen. Mellan klockan 09 och 22 har det knappast blivit ens en timme dagssömn de senaste veckorna. Vilket förstås resulterar i övertrötthet i något skede och hon inte alls kan komma till ro. Men oftast är hon ändå ganska nöjd att vara vaken. Det måste också nämnas att vi har haft mycket program de senaste veckorna när vi haft gäster från Tyskland och hennes dop osv. Så hon har kanske inte fått ro att sova heller, och så har det ju dessutom varit så HETT också. Även om vi inte har det hett inomhus. Så vi får väl se hur det utvecklar sig med dagssömnen nu när vi får lite mera vardag och rutiner igen. Jag har tydligen själv inte varit någon dagssovare heller när jag var liten, så det kan ju faktiskt hända att hon brås på mamma.

För en vecka sedan hade vi alltså dop! Jag fick bilderna av fotografen igår, och de blev så himla fina! Ska publicera dem på bloggen bara jag hinner ladda ner dem och fixa kollage och skriva några texter till. Och så håller jag ju också på med ett inlägg om tiden på barnintensiven efter förlossningen. Sånt är alltså på kommande, bara jag hinner sitta vid datorn något denna vecka.

Sara.


English summary:

Our little girl is 3 months old today. We also had the 3 month check at the pediatric nurse today and she weights exactly 6200g and is 59,2cm tall. Everything looked good! I am always very happy to hear that. We are currently using size 62 in clothing. She is still talking a lot, a lot of ”german R” sounds and a lot of different sounds that I am not even able to write phonetically 😛 The sleeping is also going well. She falls asleep around 22-24, and wakes up around 9-10 in the morning. In between I wake up about 2-3 times to feed her. She has not been a day sleeper lately. The past 2 weeks she basically hasn’t slept at all in the day. But we have had a lot of programme and guests from Germany, and her baptism, so we haven’t really had a very peaceful routine lately either. So let’s see how it continues now when we go back to normal daily routines. 

 

HEJ HEJ

Jag är mitt uppe i att skriva ”del 2 av förlossningsberättelsen”, så jag har inte riktigt hunnit blogga någonting annat nu när jag sitter och skriver på den de få stunder jag får lite tid över (och det är inte mycket, eftersom vår tjej fortsättningsvis inte riktigt tycker om att sova på dagen). Dessutom är vi mitt uppe i dopförberedelser just nu, vilket också betyder att svärmor har anlänt till Finland. Därav också lite tidsbrist.

Men tänkte liksom bara titta in och säga hej och dessutom få lite användning av de här bilderna som är tagna för över en månad sedan. Jag behövde ha en bild på mig och liten som jag skulle skicka iväg till mitt team på jobbet och bad då Philipp knäppa några bilder på oss i trädgården. Hjälp vad hon har växt sedan dess, ser jag nu! Svärmor som inte hade sett henne på runt 8 veckor tyckte också att hon hade växt massor. Själv ser jag ju inte det eftersom jag ser henne varje dag.

Men som sagt har vi dop i helgen, så vi har lite att stå i och fixa nu dessa dagar!

Sara.


English summary: 

Just wanted to pop in and say hi! The blog has been a bit quiet due to baptism preparations. We are celebrating our baby girl’s baptism this weekend so we have a lot to do and also some guests arriving from Germany. 

VÄRMEN!

Alltså hjälp vad det är varmt! Den här veckan har jag verkligen, verkligen varit otroligt tacksam över vår luftvärmepump. En mycket god investering! Vi har det så svalt och skönt (+21 grader) här inne och varje gång jag går ut genom dörren möts jag av en vägg av värme. Nog för att jag gillar det fina vädret, men det här är nog lite att ta i. Plus trettiotre (!) grader idag! 

Igår på förmiddagen när vi ännu hade det skuggigt på terrassen släpade jag faktiskt ut hela babygymmet så att jag själv kunde njuta av solen lite grann. Baby totalvägrade sova på hela dagen och jag tänkte att det kunde få bli dags att den här maman också ska få lite sol i sommar. Det var faktiskt första gången i sommar som jag liksom kan säga att jag satt ute i solen bara för att ”sola” (och njuta av min kaffekopp). Mest har jag ju suttit uppkurad i soffhörnet med en baby vid bröstet. Men det var liksom dags nu.

Fast idag tyckte jag faktiskt att det var lite väl varmt för både mig och lillon att vistas ute på terrassen och har med gott samvete njutit här inne av den härliga AC-luften.

Den allra sämsta sömndagen någonsin (10 minuter sömn på hela dagen) resulterade dock i en rekordnatt! Liten sov från klockan 10 till halv 6! Say what!? Om jag själv hade varit smart nog att faktiskt också gå och lägga mig klockan 22, hade jag ju fått en heeel natts sömn. Helt otroligt! När jag klockan 12 lyckades flyttade henne från vagnen till sängen utan att hon vaknade (bytte till och med blöja!), var jag bombsäker att första väckningen säkert skulle vara redan vid 1-2 tiden eftersom hon ändå brukar hinna vakna 2-3 gånger. Men döm om min förvåning när hon vaknar halv 6! Så himla skönt.

Sara.


English summary: 

The heat wave has arrived to Finland! Today we have +33 degrees here, which actually is very unusual. I am very, very, very thankful for our air conditioner. It is so nice and cool inside when it’s really burning hot outside. Yesterday was actually the first day this summer when I dared to sit outside and tan a little. Mostly this summer I have been curled up in the couch breastfeeding baby. I took out the baby gym to our terrace while I enjoyed my cup of coffee in the sun. Yesterday baby also decided not to sleep at all in the day, she only dozed off for 10 minutes once. I was quite frustraded thinking the night would also be bad, but to my very big surprise she fell asleep at 10 and woke up at 05:30 in the morning. I could not believe my eyes when she woke me up that late. Usually she wakes up 2-3 times per night. If only I had had the decency to also go to bed at 22 I would have gotten a whole night of sleep. It was very nice anyway! 

 

SOM PÅ JULAFTON

Förra veckan hämtade jag hem dessa 5 kassar av kläder åt vår lilla tjej. Begagnade kläder ärvda av småkusinerna. Ni kan ju förstå att det var som på julafton när jag gick igenom allt fint! Ja, eller kanske nästan bättre än julafton 😛 Det tog mig över en timme att gå igenom alla plagg. Mycket är stora storlekar som jag får spara på ett bra tag till, men en del kan vi börja använda genast. Dessutom tur att vår flicka är född samma tid på året som småkusinen, då är liksom storleken på kläderna och årstiden ”rätt”.

Jag skrev i förr-förra veckan att jag inte ens plockat fram kläder i storlek 62 åt lilltjejen ännu, för att bara följande dag plocka fram alla sextiotvåor och faktiskt genast börja använda dem. Så nu är vi uppe på storlek 62. 10 veckor gammal igår. Fast fortfarande kan hon nog också ha mycket i 56. Skulle inte heller bli förvånad om 50 skulle funka med vissa plagg ännu, men jag har nu nästan bara använt de ”nya och roligare” kläderna sedan dess.

Samma dag som jag hämtade hem hela den där högen av kläder sade vår tvättmaskin upp kontraktet. Den ville väl inte vara med om vårt ökande tvättberg längre 😛 Samma kväll hamnade vi alltså att marschera in på gigantti 20 minuter innan stängning och handla en tvättmaskin. Jag har alltid suktat efter en torktumlare, men eftersom vi inte har plats för ett ”tvätt-torn” i vårt badrum slog vi nu till på en kombimation: tvättmaskin med torktumlarfunktion. Jag hade redan för flera månader sedan läst in mig på dem, eftersom vi faktiskt hade funderat på att köpa en sådan maskin till hösten när man inte längre kan torka kläder utomhus. Men nu blev vi så tvungna att slå till lite tidigare än tänkt. Barnfamilj utan tvättmaskin en längre tid är liksom ingen bra idé! Vi var utan tvättmaskin i 5 dagar och berget växte sig redan enormt med X antal kakkastrofer.

Den nya tvättmaskinen levererades hem idag. Julafton nummer två! Vet inte när jag någonsin har varit så här uppspelt över en vitvara förut. Jag har redab hunnit tvätta två maskiner, och den är så SJUKT SNABB! Jag visste inte ens att det var möjligt att få rena kläder så här snabbt, det normala tvättprogrammet tar bara 49 minuter (med gamla maskinen fick man vänta i över 2 timmar på samma program). Jag är helt salig! Återkommer med rapport då jag också hunnit pröva på torktumlarfunktionen.

Sara.


English summary:

Last week I picked up this mountain of clothes that our little girl was allowed to inherit from her second cousin. I was super excited to go through all the lovely clothes, piece by piece (took me over an hour!). Ironically our washing machine broke the same day as I picked up the clothes. We cannot manage without one, so the same evening we ordered a new one and it was delivered today. I was super excited! One washing programme now only takes 49 minutes, which is totally amazing for me. Our old machine took over 2 hours to finish the same programme. 

FÖRSTA DOPPET OCH FÖRSTA BÅTTUREN

Trots att vi har haft jättefint sommarväder hela tiden, så har det ju faktiskt också varit ganska blåsigt. När det i tisdags kanske blåste lite, lite mindre bestämde vi oss för att åka ut till villan efter att Philipp kom hem från jobbet. Vi har nämligen inte kört vår båt ännu i sommar. Det har varit lite för nervöst att stoppa ner babyskyddet i en liten öppen båt och åka över till villan. Men nu var det dags! Jag hade också ställt in mig på att det faktiskt var dags att ta vinterklåddin. Inte kan man ju vänta längre än till den 10:e juli, speciellt inte i denna värmebölja.

Jag fick det simmat! Så härligt! (17 grader i vattnet förresten, och ca +25 i luften). Vi drack kaffe, pratade en stund och körde sedan hem igen. Liten klarade det galant och hon somnade faktiskt i babyskyddet åtminstone på hemvägen. Sov en liten stund inne i villan också.

Bara vädret och vinden håller i sig nu så ska vi nog åka ut igen i helgen har vi bestämt. Nu när vi vågat en gång, så vågar vi nog igen. Jag köpte till och med ett UV-tält i tisdags så att vi kan hänga på stranden hela familjen. Nu hann det bli så sent på tisdagskvällen att solen hann försvinna från stranden så det behövdes ej. Men nästa gång!

Jag fick vara kapten denna gång! Jag och Philipp brukar alternera, så att vi båda ska klara av att köra ensamma. Det var nästan lite nervöst såhär första gången jag körde efter vintern och det dessutom var ganska blåsigt. Men det gick riktigt bra! Det är lite som då man lärt sig cykla. Känslan sitter i, och jag har ju varit på sjön sen jag var baby. Lite svårigheter hade jag i tisdags att parkera på villan då nordanvinden ville blåsa mig in i vassen, men då är det ju inte värre än att man backar ut igen och gör ett nytt försök.

Sara.


English summary:

We went to the summer house on Tuesday evening. It was the first time that we drove with our own little boat and the baby. All went good, even if it felt a bit scary the first time after the winter and it was quite a windy day. I even had a swim in the water (+17 degrees btw), we had coffee and enjoyed the evening a bit before we drove back to the city again. A nice little boat trip! 

MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Det här blir nu en ganska lång historia, eftersom min förlossning kom att ta väldigt länge. Mer än fyra dagar faktiskt. Och det kan hända att vissa detaljer inte är korrekta, speciellt när det gäller det medicinska eller när mina minnen flutit ihop. Philipp förde dagbok av de flesta händelser och jag minns ju nog ganska mycket, men vissa delar av förlossningen är ändå väldigt flummiga i mitt minne trots att jag nästan genast efter förlossningen började skriva på denna berättelse.

 

Dag 1

Onsdagen den 2:a maj klockan 9 hade vi tid för igångsättning på Vasa Centralsjukhus. Graviditetsvecka 39+6. Det var väldigt spännande och jag sov nog inte så bra natten innan. Jag hade förstås in i det sista hoppats på att förlossningen skulle starta spontant, men det gjorde den tyvärr inte. Klockan 9 ringde vi alltså på dörren till förlossningen och jag fick nästan genast komma in och ligga i CTG-kurva i ankomstrummet. Inga sammandragningar alls. Hjärtljuden var bra (mellan 113-159). Jag fick lämna urinprov och sedan gå in till följande rum där läkaren gjorde ett ultraljud och uppskattade babyns vikt till 4,1kg. Den uppskattade vikten var alltså ganska mycket mera än den som hade gjorts två veckor tidigare. Då var viktuppskattningen 3,4kg och uppskattades att det inte skulle gå över 4kg. Det bestämdes att förlossningen skulle sättas igång.

Efter ultraljudet satte läkaren då genast in en ballongkateter. Det var möjligt eftersom det fanns en liten öppning. En specialist fick dock komma och känna och kolla på tappen, eftersom den första läkaren som tog emot oss var lite osäker om det gick. Men specialisten hjälpte till och ballongen satt på plats. En stund senare fick vi sedan bara åka hem och vänta på att någonting skulle börja hända. Jag fick min första lilla sammandragning redan då vi gick tillbaka till bilen.

Vi åkte via Aroma i GW gallerian på vägen hem för att hämta varsin lunchsallad åt oss. Philipp fick gå in själv eftersom jag hade fått några till sammandragningar i bilen och jag inte ville vistas bland folk. Det var jobbigt att sitta i bilen, mest för att det kändes obekvämt med ballongen och en slang fasttejpad i ena benet, men också på grund av sammandragningarna. När vi kom hem låg jag mest ner på soffan och vartefter timmarna gick började sammandragningarna göra mer och mer ont. Vi gick ut med Elmeri några varv också, det gick långsamt och jag fick stanna när sammandragningarna kom.

Vid 16 tiden tog jag 1g panadol som jag faktiskt tyckte hjälpte lite. Jag gick också i duschen, men tyckte då inte alls att det varma vattnet hjälpte (jag hade ju hört att många gillar det!). Philipp föreslog bastu men det kändes inte alls rätt. Vid 17 tiden håxade vi på att pröva på TENS-apparaten som vi köpt. Jag gillade den supermycket! Jag hade den på nivå 4 hela tiden och när en sammandragning började stegrade jag upp styrkan till nivå 10-15. Det hjälpte! Där låg jag sedan hela kvällen på soffan och tensade och profylaxandades.

Vi kollade på tv serier men jag kan inte påstå att jag kunde ta in något av dem. Jag hade ont och var okoncentrerad. Från min mommos födelsedagskalas dagen innan hade vi fått med oss mat, så vi hade middag klar hemma att bara värmas upp. Det var skönt att inte behöva laga mat. Vid 21-tiden ringde jag förlossningssalen, eftersom jag inte visste om jag skulle kunna gå och lägga mig eller vad jag skulle göra eftersom ingenting hade ”hänt”. Vi hade blivit tillsagda att komma in igen om ballongen kommer ut, om värkarna blir täta, eller om vattnet går. Nu hade jag ju bara sammandragningar som inte heller var supertäta. När jag ringde fick jag ändå bara rådet att ta en till panadol och gå och lägga mig, jag skulle också försiktigt dra i ballongen för att se om den kommer ut. Vi skulle bara komma in igen om det inte alls gick att vara hemma. Jag lyckades inte få ut ballongen genom att dra (men vågade nog inte dra tillräckligt hårt heller) så vi gick och lade oss vid midnatt och jag hade på mig tens-apparaten hela natten. Jag fruktade att jag nog inte skulle kunna sova någonting men det gick ändå någorlunda! Kanske inte världens bästa natt, men det gick an.

 

Dag 2

Vi steg upp vid 07:30 och var vid sjukhuset 08:45. Vi hade blivit tillsagda att komma in mellan klockan 8 och 9 någon gång. Det var tydligen inte så noga. Jag fick genast ligga i CTG-kurvan i ankomstrummet och visst syntes nu också mina sammandragningar på kurvan, även om de varken var täta eller särskilt starka. Efter kurvan drog barnmorskan lite i ballongen och ut kom den! Det gjorde lite ont men inte så farligt. Hon drog nog betydligt hårdare än vad jag själv hade vågat kvällen innan. Eventuellt hade jag fått ut den själv också tidigare om jag hade vågat dra så hårt som hon gjorde. Sedan gjordes en undersökning och jag var öppen 3cm. Lika stor som ballongen alltså. Jippi! I det här läget anade jag absolut inte huuur förbannat länge jag skulle vara kvar på 3cm. Dagen innan hade vi blivit lovade att inte bli hemskickade igen utan nu skulle vi bli intagna på riktigt. Det kändes bra.

Klockan 09:45 fick jag min första dos av cytotec, en halv tablett. Vi fick sedan bosätta oss i observationsrum nummer 2 på förlossningen. Ett ganska litet rum med en säng, en fåtölj, en tv och ett litet wc. Vi blev uppmanade att gå ut och gå mycket, men först fick jag äta min första sjukhusmat någonsin, lunch. Philipp fick ingenting. Efter det gick vi ut på en ”lång” promenad (till Villa Sandviken och tillbaka). Stannade ofta för sammandragningar. Vi skulle vara tillbaka klockan 14 för ytterligare än CTG och nästa cytotecdos.

Efter detta gjorde vi en lite utflykt till andra sidan trapphuset där vi hälsade på en liten liten nyfödd småkusin till vår då ännu ofödda dotter. Han var så liten, och jag minns att vi skojade lite om att vår stora över fyrakilos babybaddare nog inte alls skulle vara sååå liten. Det var lustigt att vi kusiner råkade vara samtidigt på sjukhuset. Det var något vi bara hade skojat om innan, men inte trodde jag att det faktiskt skulle bli så.

Klockan 16 fick jag middag och efter det gick vi på ytterligare en promenad. Klockan 18 var det dags för följande CTG och klockan 19 skulle jag ta följande cytotec och sedan ytterligare en CTG. Det kändes som att jag inte gjorde mycket annat än ta piller och ligga i CTG. Här åkte Philipp iväg för att äta middag, han fick nämligen ingenting att äta på förlossningen.

Jag hade ännu på mig mina egna kläder, mjukisbyxor och huppare. Vi gick ju hela tiden ut på promenader, och jag ville inte gå ut i sjukhuskläder. Dessutom var det ju kallt ute. Efter kvällsmålet låg jag i sängen en stund, och mitt under en sammandragning sa det plötsligt ”plopp”. Vattnet gick! Jag var själv helt säker på att vattnet hade gått (visste ju inte annars vad det skulle kunna vara!) men om jag förstod barnmorskan rätt så skulle de ännu ”kolla om det faktiskt var vattnet som gick”. Eftersom jag då hade min egna (svarta) kläder på mig ännu så kunde de inte se vilken färg vattnet var, och jag förstod att de gärna hade velat det. Det som fanns i sängen såg ändå klart ut och det verkade som om också barnmorskan höll med om att det faktiskt var vattnet som hade gått. Nu fick jag lov att byta om till sjukhuskläder.

En timme senare fick jag kanyl insatt och första antibiotikan på dropp (jag var alltså GBS positiv). Det togs också blodprov och sedan fick jag ligga i ytterligare en CTG-kurva. Vid 23-tiden kollades status men jag var fortfarande bara 3 cm öppen. Det kändes inte särskilt upplyftande efter två dagar av sammandragningar. Men vattnet hade ju åtminstone gått nu så jag kände kanske lite mera hopp om att det skulle sätta igång på riktigt nu. Efteråt fick jag veta att vi antagligen hade skickats hem följande dag på ”vilodag” om inte vattnet hade gått. Men nu var vi alltså tvungna att stanna kvar på förlossningen under hela igångsättningen. Men jag hade nog inte velat åka hem igen!

Vid halv tolv fick jag en ”sovdos”. En spruta i skinkan och en tablett. En av dem var någonting lugnande, och om jag förstod det rätt skulle den andra ta bort sammandragningarna lite grann. Samtidigt skulle jag (förstås) ligga i en CTG men här somnade jag väldigt snabbt då en skön dåsig känsla infann sig av medicinerna. Jag sov ändå med TENS-apparaten på hela natten eftersom jag hade sammandragningar mest hela tiden. Men inte lika onda eller lika ofta som på dagen. Jag kunde faktiskt sova! Jag vaknade ändå till då nattsköterskan kom in och gjorde någonting och då piggnade jag också lite till. Trots sammandragningarna tycker jag att nätterna på förlossningen ändå gick riktigt bra.

Philipp åkte sedan hem vid tolvtiden. Han hade fått sova på en luftmadrass på golvet, men vi tyckte nog båda att det var bättre att han fick sova ut hemma eftersom det inte verkade hända så mycket. I efterhand ett bra beslut eftersom vi kom att vara så länge på sjukhuset.

Mitt i natten fick jag en panadol samt antibiotikadropp (var fjärde timme, också på natten). Men jag vaknade knappt när nattsköterskan kom och satte den. För övrigt minns jag att jag alla nätter hade väldigt härliga barnmorskor. Jag hann ju träffa väldigt, väldigt många under tiden och hade många, många underbara också på dagen men jag minns att jag gillade dem på natten lite extra. De var så behagliga och passliga.

 

Dag 3

Jag vaknade vid 07:30 och fick så småningom frukost och nästa dos av cytotec, en hel tablett denna gång. Philipp kom tillbaka till sjukhuset vid 8-tiden. Jag duschade och tyckte inte riktigt att det kändes så skönt med varmt vatten mot värkarna denna gång heller. Jag blev lite ”besviken” eftersom många hade berättat att det kändes så skönt att gå i duschen under öppningsfasen. Åtminstone kändes det härligt att bli ren och fräsch igen!

Vid 11 var det dags för lunch och jag tyckte nog att sammandragningarna blev ondare. Sådär att jag verkligen måste börja profylaxandas ordentligt igenom dem. Tidigare kunde jag nästan bita ihop och ”dölja” sammandragningarna men nu gick det inte längre. Men fortfarande inga regelbundna sådana. Vid 12 var det dags för nästa undersökning och till min stora besvikelse hade det nu faktiskt gått tillbaka lite och jag var endast öppen 2 cm och hade 1,5-2 cm kvar av tappen. De alltmer onda sammandragningarna verkade alltså inte ens vara produktiva. Besvikelsen var stor men vi gav inte upp hoppet.

Efter klockan 12 fick vi byta rum till en riktig förlossningssal. Om jag förstod det rätt så var det främst för att CTG-apparaten i förlossningssalen var bättre, och jag uppfattade att det inte var så fullt på förlossningen så jag kunde få en sal istället för observationsrummet. Jag fick sedan mera antibiotikadropp och ligga i mera CTG. Läkaren kom in och observerade sammandragningarna för att bestämma om vi skulle fortsätta med cytotec eller ej. Hon bedömde att vi skulle fortsätta så jag fick en hel tablett till klockan 13 och skulle förstås ligga i mera CTG. Det blev så mycket CTG:ande att jag knappast ens har orkat skriva ner alla gånger jag låg i kurvan, så jag har säkert missat flera gånger i denna berättelse.

Philipp åkte iväg till ABC för lunch eftersom det fortsättningsvis inte hände så mycket. Vid 14 tiden prövade jag sitta på en pilatesboll. Blev inte riktigt övertygad. Jag tyckte mest den var jobbig när jag inte riktigt nådde ner till marken. Kort som jag är. Senare bytte vi faktiskt ut bollen och jag fick en mindre version. Då blev det lättare, men jag upplevde den ändå mest bara som jobbig eftersom det kändes sjukt obekvämt att ”ta” sammandragningarna på bollen. Vid klockan 15 var det åter igen dags för en CTG, och jag prövade samtidigt en varm risdyna. Kändes skönt med värme, men hjälpte ju kanske ändå inte så mycket mot smärtan.

När kurvan var klar, vid halv fyra, gick vi på ytterligare en promenad. Och en stund efteråt fick jag middag. Vid halv 6 var det dags för nästa undersökning. Status ganska samma, runt 3 cm öppen, men med lite mindre tapp kvar denna gång. 17:45 fick jag mera antibiotika och en till cytotec. Och förstås en CTG. Fick också mera panadol. Philipp åkte iväg till min mamma för att få i sig lite middag. Häremellan togs också blodprov och konstaterades att CRP var förhöjt (60). Vid 20-tiden kom Philipp tillbaka och då fick jag också äta kvällsmål, en yoghurt och en smörgås.

Barnmorskan hade läst mitt förlossningsbrev där jag hade skrivit att jag gärna ville testa badet. Även om det började bli sent så ville jag gärna pröva på. Jag hade en underbar studerande-barnmorska som ställde iordning badet åt mig. Som sagt hade jag supermånga superbra barnmorskor under hela tiden så känner mig nästa orättvis då jag pekar ut att någon var bra för de var faktiskt alla så otroligt underbara!

I badet gick jag vid 21:15. Nästa antibiotikadropp fick jag faktiskt medan jag var i badet, jag hade bara en plasthandske tejpade runt min kanyl medan jag var i badet och under tiden jag hade droppen hade jag bara handen ovanför ytan och försökte vara försiktig. Badet var faktiskt riktigt skönt! Det var härligt att ta emot sammandragningar där och jag försökte göra diverse ”övningar” som slappnade av och öppnade bäckenet. Philipp satt bredvid och googlade ”positioner”. Det hade kanske varit bra att göra lite research på detta innan. Eller fråga en barnmorska. Men jag gjorde rörelser som kändes bra och naturliga i stunden. Det var annars också väldigt avslappnade i badet eftersom rummet var lite mörklagt och med ljusslingor. Antibiotikan jag fick i badet var nu faktiskt också en ny sort, som bara skulle tas var 8:e timme. Betydligt mer praktiskt. Detta pga mitt förhöjda infektionsvärde tidigare.

Jag tog sedan en lång megavarm dusch efter badet. Även om badet var skönt så hade det gärna fått vara varmare, men tyvärr var det inte tillåtet att ha badvattnet över 35 grader (om jag minns gradtalet rätt) så det kändes ganska kallt faktiskt. Därav skönt med varm dusch efteråt. Nu tyckte jag också att jag bättre ”fick till” det där att använda duschen mot sammandragningarna. Jag vågade kanske dra upp värmen lite mera nu?

Klockan 22:40 var jag sedan tillbaka i förlossningssalen och det började bli dags att ta natten igen och jag såg fram emot min ”sovdos”. I något skede hade också den hjälpsamma studerande-barnmorskan rullat in en bekvämare stol åt Philipp. De som finns i förlossningssalarna för partnern är nämligen allt annat än bekväma. Men nu fick P en stol där han nästan kunde halvligga. Man rullade nu också in en annan säng åt mig. Förlossningssalens säng är nämligen inte riktig menad att sova i. Den är hårdare och helt enkelt inte lika bekväm som en vanlig sjukhussäng. Vid halv 12 fick jag sedan min sovdos och somnade genast! Jag hade givetvis också TENS-apparaten på hela natten och ökade styrkan varje gång jag vaknade för sammandragningar. Men jag sov gott och tycker inte att jag vaknade alltför ofta. Efter att jag fått min sovdos åkte Philipp hem igen för att sova. Nu när jag inte behövde få antibiotikadroppen var fjärde timme fick jag också sova mer ostört denna natt.

 

Dag 4

Klockan 6 var det dags för följande antibiotikadropp. Fick också en till cytotec redan då. Idag skulle vi påbörja doserna lite tidigare så att vi skulle ha ”mera tid” på kvällen. Vid 07:30 togs det blodprov och senare konstaterades att crp hade höjts lite till 78. Men det lär tydligen vara vanligt med infektion om vattnet går och det inte händer någonting. Och vattnet hade ju gått för över ett och ett halvt dygn sedan nu. Klockan 8 fick jag frukost och halv 9 anlände Philipp till sjukhuset.

TENS-apparaten hade varit i bruk i princip heeela tiden på sjukhuset (och hemma) och till min stora förskräckelse tog batterierna slut på morgonen. Philipp hade med sig batterier men när vi skruvade upp batteriluckan insåg vi att batterierna var fel storlek. Jag skickade omedelbart Philipp iväg till butiken för att köpa nya. Kunde absolut inte tänka mig att vara någon längre stund utan TENSen. Jag tyckte den var värd sin vikt i guld och hjälpte mig helt klart att överleva 4 dygn av konstanta sammandragningar (för övrigt köpt på Citymarket för ca 80 euro). Jag tror att man får låna dem på förlossningen också, men det var faktiskt bra att ha den redan hemma.

När jag vaknade denna lördagsmorgon hade värkarna tyvärr avtagit för första gången. Men vi fortsatte ändå samma mönster, cytotec, promenader, promenader och promenader. Jag guppade lite på gympabollen också. Vid halv 11 gick vi på en liten promenad inne i sjukhuset, det var väldig öde en lördag. Vi gick till entrén vid barnavdelningen och spelade en runda miniatyrbiljard. Vandrade i trapporna, både upp och ner och i en massa korridorer. Det var skönt att sjukhuset var så tyst eftersom jag fick stanna och luta mot en vägg vid varje sammandragning. De var nog väldigt sjuka trots att de inte kom lika ofta.

Vid 11 fick jag lunch och efteråt klädde jag mig i vanliga kläder eftersom vi gick ut på promenad längs strandpromenaden, ett varv runt sjukhuset. Skönt med lite frisk luft igen. Det kändes plötsligt konstigt att ha på sig vanliga kläder efter flera dagar i sjukhuskläder. Philipp tog också en kaffe och något ätbart i caféterian. Jag kunde inte sitta stilla på en vanlig stol så det var ett hastigt besök. Halv två skulle vi vara tillbaka i salen igen, då det var dags för mera CTG och blodtryckskoll och temperaturkoll (pga infektionsvärden) inför nästa piller cytotec. Jag satt också lite på gympabollen. Klockan halv 3 fick jag sedan dagens sista cytotec, maxdosen för dagen var nådd. Vi hade ju börjat lite tidigare med pillren idag.

Lite efter klockan 3 kom också vår doula och hälsade på. Jag fick zonterapi, vilket var otroligt skönt och avslappande! Philipp hade haft kontakt med henne hela tiden via meddelanden och fast inget började hända så tänkte vi att hon gärna får komma in lite ändå.

Klockan 16 var det dags för middag, och här hade jag väl också haft på CTG:n konstant efter klockan 14:00. Eftersom ingenting egentligen verkade hända åkte doulan hem igen och vi fortsatte vandra i sjukhuskorridorerna. Klockan 18 var det sedan dags för en ny nedre check och läkaren konstaterade att jag fortsättningsvis bara var öppen 3 cm, men med lite mindre tapp åtminstone. Läkaren satte också fast någonting som mätte babyns hjärtljud och mina sammandragningar nedre vägen. Jag slapp alltså CTG-bältena nu.

Eftersom det inte hänt så mycket men mitt infektionsvärde var högt så ville läkaren börja göra någonting. Klockan 18:25 fick jag alltså syntocinondropp (oxytosin = värkframkallande dropp). Jag fick veta att det inte brukar fungera så bra på förstföderskor eftersom det inte mognar någonting utan bara öppnar. Flera barnmorskor hade också tidigare nämnt att det främst fungerar på omföderskor eller om tappen är helt utplånad. Min var väl inte det. Så jag förstod att alla var ganska pessimistiska till att det skulle fungera.

Jag fick droppen och ganska snabbt efteråt hade jag plötsligt regelbundna sammandragningar 3-4 stycken på 10min. Och det var verkligen inga trevliga sådana utan kom med ordentlig kraft. Sammandragningarna jag haft dagarna innan var ingenting i jämförelse! Dessa kunde man liksom inte ens i närheten INTE profylaxandas igenom. Sammandragningarna blev alltså genast mycket, mycket ondare och starkare av droppen. En timme senare ökades dosen till 30ml, och ytterligare en halvtimme senare till 40ml och sammandragningarna fortsatte öka i styrka.

Klockan 20 frågade barnmorskan om jag ville testa på lustgas. Klart som korvspad att jag ville det. Jag hade så fruktansvärt ont och det gick absolut inte att andas sig igenom dem längre. Först fattade jag inte helt hur jag skulle andas i masken, jag hade inte tryckt in den tillräckligt hårt i ansiktet, men direkt när jag fattade tricket blev jag riktigt vinglig och kände mig som om jag hade flera promilles fylla och började också skratta hejdlöst åt allt! Det är väl därför det kallas lustgas 😛 tidigare hade jag sagt åt Philipp att han absolut INTE under några omständigheter fick skämta om någonting så att jag skulle börja skratta under sammandragningarna, det gjorde så ont då. Men nu kunde jag till och med skratta supermycket under en sammandragning! Tyvärr var denna smärtlindring inte särskilt långvarig, jag försökte tajma in andningen med masken enligt hur sammandragningarna kom, och lärde mig andas i masken en stund innan sammandragningen började genom att hålla koll på monitorn. Men bara 15 minuter senare hade jag igen så ont att lustgasen inte hjälpte längre. Jag antar att sammandragningarna blev så mycket starkare och ondare, eftersom det ju bara en stund tidigare hade hjälpt så bra att ta udden av smärtan. Jag älskade lustgasen, bara den hade hjälpt lite längre…

Jag minns att barnmorskan kom in och frågade om jag ville ha en PCB (paracervikalblockad). Jag sa nej, jag skulle nog klara mig en stund till. Men nästa värk blev så enormt kraftigt att jag genast skickade ut Philipp efter barnmorskan och meddelade att jag vill ha PCB:n NU!!! I det läget mindes jag faktiskt inte ens vad PCB var för något, men i stunden ville jag ha vad som helst för att lindra smärtan! Under graviditeten och under förlossningsförberedelsekursen hade jag liksom varit så fokuserad bara på epiduralen att jag inte lagt PCB:n på minne alls. Klockan 21 kom alltså läkaren in och satte PCB på ”båda sidor” och det var ljuvligt!!! Bästa känslan på mycket, mycket, mycket länge. Jag kände bara av ett litet tryck när värkarna kom men det gjorde inte ont. Halleluja. Efter 4 dagar av sammandragningar var det liksom väldigt, väldigt välkommet med en liten paus i smärtan.

Samtidigt med PCB:n hade det förstås också gjorts statuscheck, och nu var jag 4-5 cm öppen och ingen tapp kvar. Yes! Äntligen hände det någonting. Men babyn låg ännu högt. Syntocinondroppen hade alltså fungerat på mig trots allt, så vi fortsatte med den. Värkarna blev värre hela tiden men medan PCB:n fungerade försökte jag vara uppe på benen så mycket jag kunde. Jag stod vid en gåstol och rullade höfterna och försökte slappna av. Men jag satt ju fast i maskinerna och droppställningen så jag var ju inte direkt mobil. I något skede bad vi också doulan komma tillbaka, men jag minns inte exakt i vilket skede det var.

Klockan 22 ökades oxytocindroppen till 50ml och jag fick också nästa antibiotikadropp. Vid halv 11 fick jag också byta till en trådlös CTG-maskin så att jag kunde gå omkring lite mera. De ville kolla babyns hjärtljud hela tiden så jag fick inte gå utan maskinen. Men det fungerade ganska bra med den trådlösa varianten. Jag vandrade sedan så många varv jag bara kunde runt på förlossningssalen. Korridoren går liksom i en cirkel så man kan vandra runt och runt. Här gick Philipp också efter en kaffe för att hålla sig själv vaken. Jag hade doulan med mig på min vandring, jag kunde ju inte riktigt gå själv eftersom jag hade både den trådlösa CTG-maskinen och droppställningen med mig.

Kvart över 11 började jag ha så ont igen att jag absolut ville ha en till PCB. Samtidigt statuscheck som visade 6-7cm öppen, och därmed var läkaren nu också för första gången ”carefully optimistic”. Jag fortsatte vara uppe med gåstödet. Tyvärr var den andra PCB:n inte alls lika effektiv och varade bara en kort stund. Kort därefter bad jag alltså om epidural istället. Barnmorskan skulle gå och fråga läkaren om det var möjligt men svaret blev nekande. Babyns hjärtljud gick ner för mycket i varje värk. Jag antar att läkaren ville skynda på förlossningen pga detta och därför inte ville ge mig epidural (egen tolkning).

Jag tror inte att jag själv uppfattade alls det här med hjärtljuden, jag var så inne i min bubbla och förstod inte alls att vara orolig! Jag var mest bara ledsen över att jag inte fick mera smärtlindring. Jag har också mest minnesluckor från förlossningen från just skedet mellan 7-10cm så jag har inte så mycket att skriva om det faktiskt. Annat än att det gjorde väldigt, väldigt ont. När jag var absolut säker på att jag skulle ge upp så kollade läkaren läget och då var jag helt plötsligt fullt öppen! Klockan var 23:40. Fast babyn hade inte roterat klart och inte heller kommit helt ner. Men jag var fullt öppen. Äntligen!

Jag minns att jag i något skede absolut ville gå på toaletten, jag var övertygad om att jag måste gå NU! När vi sedan släpat in alla droppställningar och maskiner och jag satt mig på byttan fick jag däremot enorm lust att krysta! Jag ropade på barnmorskan att jag inte kunde gå på wc utan måste krysta nu!!! Jag minns att barnmorskan sade åt mig att komma bort från wc:n så att babyn skulle få födas på ett trevligare ställe än byttan. Nu skulle de ställa iordning inför krystskedet. Det kändes som att det tog en eeeevigheters evighet att ställa iordning inför krystandet och jag fattade inte vad det var som tog så länge att ställa iordning. Jag ville bara krysta nu!!! Men alla sprang runt å förberedde och jag fick inte krysta. I verkligheten tog det säkert inte så länge, men i det läget kändes det som en evighet för mig.

Sedan när jag äntligen skulle få börja krysta så kom det inga krystvärkar mera… Ett av de få tydliga minnen jag har från detta skede är när läkaren tittar på mig och frågar om det kommer en sammandragning, men jag svarar NEJ varje gång hon frågar och bara väntar på att det ska komma en värk. Sammandragningarna hade plötsligt slutat. Jag minns vagt att det plötsligt kom in jättemycket personal i rummet (fast jag blundade mest och andades lustgas allt vad jag kunde). Jag var nog helt borta i det här läget. Inne i min bubbla. Har ingen aning om vem som faktiskt var i rummet, eller hur många. Läkaren börja prata om kejsarsnitt eller sugklocka och så bestämde hon väl sig för att ändå testa sugklocka, trots att jag inte hade några krystvärkar. Jag upplevde allt detta som väldigt hektiskt och dramatiskt. Vet inte ens om det faktiskt var så. De berättade för mig att de måste göra ett klipp, antagligen bedövades jag med någonting och klipptes, allt gjorde bara så fruktansvärt ont i det här läget och det enda jag minns var att jag sa/skrek ”det här går inte!!!”.  Sedan skulle jag krysta på kommando, utan krysvärk och läkaren använde sugklockan… och ut kom hon sedan på två drag!

00:28 var vår lilla flicka äntligen född!

Efter att hon blev utdragen med sugklockan tog de genast bort henne från rummet. Jag såg bara en liten glimt av hur hon hängde över läkarens arm och sedan sprang de genast ut med henne ur rummet. Den här bilden är liksom ganska fastklistrad i mitt minne fortfarande. Hon hade alltså haft navelsträngen två varv runt halsen och mådde inte bra. Philipp följde med ut och jag upplevde det som att ingen riktigt berättade åt mig vad som hände. Jag hade ju bara sett henne hänga där och plötsligt var alla borta från rummet och jag bara låg kvar. Ingen baby på bröstet och en stund som kändes som en evighet. Ett tag senare kom någon ÄNTLIGEN in och berättade att hon hade blivit uppförd till Keskola men att hon nog mådde ”bra”. Hon hade andats själv men att det var lite svagt och behövde hjälp på traven, hon hade sedan både skrikit och öppnat ögonen i hissen på vägen upp.

En barnmorska var kvar hos mig och tog hand om efterbörden. Nu var det väldigt lugnt i rummet. Efterbörden kändes för övrigt ingenstans. Den bara ”ploppade ut”. Jag hade varit lite rädd för att man skulle behöva ”föda ut” någonting igen genast efteråt, men det kändes ingenstans. Philipp kom också ner en snabb liten vända för att hämta kameran. På keskola hade barnläkaren sagt åt honom att hämta kameran så att han kunde ta bilder av henne innan hon fick en kanyl i huvudet. Samtidigt gav också Philipp min telefon i min hand så att han kunde skicka bilder av henne åt mig. När jag fick bilderna började jag förstås gråta, hon var så fin!

Sedan kom läkaren tillbaka och sydde ihop mig. Det kändes som att jag hade väntat superlänge, men i verkligheten kan det säkert varit något helt annat. Jag vet inte alls hur många stygn det blev men det tog 40 min. Jag fick väl någon lokalbedövning och andades lustgas under tiden men det var heller ingen särskilt trevlig känsla! Det gjorde också ganska ont och jag var åter igen väldigt glad över min lustgas i det läget.

I något skede kom också barnläkaren in och berättade för mig hur vår baby mådde och vad som hade hänt med henne. Jag minns inte riktigt vad hon sa, annat än att läget var stabilt och att hon mådde bra med tanke på omständigheterna. Det kan ha varit så att barnläkaren kom in medan jag syddes, men jag minns faktiskt inte exakt. Den stora överraskningen i detta skede var dock att vår baby bara vägde 3100g, det vill säga ett helt kilo mindre än uppskattat på ultraljudet 4 dagar tidigare. När jag var färdigt sydd kom också Philipp tillbaka från barnavdelningen eftersom vi skulle få vår födelsedagsbricka.

Klockan 20 över 2 får vi äntligen den efterlängtade födelsedagsbrickan inrullad på rummet. Jag kan dock inte påstå att jag njöt av den. Jag hade väldigt ont och kunde inte riktigt röra mig i sängen. Försökte äta och dricka liggandes men det gick inte särskilt bra. Och det värsta var ju att vi inte hade vår lilla baby hos oss. Jag kunde inte alls slappna av och njuta, jag ville mest få det överstökat så att vi skulle kunna besöka henne uppe på åttonde våningen. När frukosten var uppäten skulle jag ännu duscha och byta kläder. Duschandet gick helt okej, inte så hiskeligt mycket svindel faktiskt. Men jag behövde nog hjälp att gå och det behövdes absolut en rullstol när vi skulle rulla över till BB. Philipp packade ihop alla våra saker, vi fick välja små stickade blåvita babysockor och en liten babymössa från väggen i korridoren (under alla mina vandringsrundor på förlossningsavdelningen hade jag redan sett ut vad jag ville ha, så det gick snabbt att välja!).

På BB fick jag rum nummer 5. Egentligen hade vi nog kanske tänkt ta ett familjerum men åtminstone bestämde vi oss för att P skulle kunna åka hem den första natten eftersom vi ändå inte hade babyn på rummet. Som tur fick jag ändå vara ensam i mitt rum hela tiden på BB. Det hade verkligen varit tortyr att dela rum med någon som fick ha babyn hos sig i rummet hela tiden och jag själv inte hade det! När vi hade dumpat av våra saker på rummet så körde vi sedan direkt upp till barnintensiven. Barnmorskan hade med sig en k-vitaminspruta eftersom den inte hade hunnits ge på förlossningen.

Klockan halv fyra fick jag sedan äntligen, äntligen se henne för första gången och ha henne på bröstet. Hon var så fin! Först när jag såg henne ligga i sin ”kuvös” (det var ingen riktigt kuvös med slutet tak utan en öppen variant) var jag inte säker på om jag skulle få hålla i henne, hon hade så många slangar och trådar överallt. Men hennes skötare frågade nästan genast om jag ville och orkade hålla i henne. Det ville jag!

Det var inte det lättaste att sitta ner i en fåtölj när man var nyförlöst och sydd och vinglig. Men det gick! Vi satt nog där i nästan en timme och mös innan jag sedan skjutsades ner till BB igen. Då åkte Philipp hem till Karperö för att sova i någon timme och jag själv kunde också sova i prick en timme innan det var dags för väckning och diverse checkar och kissande osv. Jag var nog helt hög på hormoner här, för trots att jag hade kämpat i 4 dagar och sovit endast 1 timme efter förlossningen var jag inte ett dugg trött.

Genast efter frukosten på BB åkte jag sedan upp till åttonde våningen igen för att vara med henne. Där satt jag sedan i timmar med henne på bröstet. Läkaren sa att hon mår ”bättre än vad hon borde”. Proverna de hade tagit från från navelsträngen var dåliga och pga min infektion fick hon också genast antibiotika. Det kollades också hela tiden syresättning och blodtryck och sånt. Hon fick vara på barnintensiven från söndag till torsdag, men jag tror att jag ska skriva ett skilt inlägg om det. Det här inlägget är redan en kilometer långt.

I efterhand berättade både barnmorskorna och läkaren för mig att de trodde att det skulle bli snitt. I något skede hade jag också själv börjat tänka det. Dag 1-3 var det ingen som ens nämnde ordet, men på lördagen (dag 4) var det faktiskt en av barnmorskorna som nämnde att det fanns risk för det. Jag hade ju redan då fått 9 doser cytotec som inte alls hade gjort så mycket. Ballongen hade gjort sina 3 cm men sen hände inte så mycket mera. Förutom att vattnet hade gått redan på torsdag.

Dagen efter förlossningen kom läkaren också för att diskutera förlossningen med mig, och hon berättade faktiskt att hon aldrig hade gjort denna kombination förr. Alltså använt sugklocka på en förstföderska som inte ens har krystvärkar. Det hade tydligen varit ett svårt beslut, men det visade sig nog vara det rätta. Vi mår ju båda bra nu och jag är sist och slutligen glad över att det inte blev snitt. Trots att jag under den sista timmen nog tyckte att det hade varit en bättre idé för att slippa smärtorna. Just innan läkaren använde sugklockan (och sade att det blir snitt om sugklockan inte fungerar nu) så tänkte jag nog: ”gör vad som helst bara ni får ut henne NU!”.

Också barnmorskan kom och gick igenom förlossningen med mig då jag var på BB. Det var faktiskt skönt att prata igenom alltihopa flera gånger och reda ut lite saker som jag kanske inte riktigt hade förstått eller undrade över. Men jag antar att det är det man ”ska” göra för att bearbeta det hela. Och det var också verkligen skönt att få prata om allt som hade hänt.

Hela förlossningen kändes nog faktiskt ganska dramatiskt, eller speciellt på slutet då. Just de där sista timmarna som egentligen bara flyter ihop för mig. De säger ju att föda barn är som att springa ett maratonlopp, men jag skulle snarare nog säga att det åtminstone är ett ultralopp. Hela kroppen värkte och darrade dagarna efter och jag kunde bara gå långsamt och det var en pina att sitta. Jag hade ju i och för sig haft sammandragningar i fyra dagar, så inte konstigt att jag hade ont i varendaste liten muskel i hela kroppen när jag hade spänt mig så länge.

Trots att det kändes ganska dramatisk så tycker jag att vården jag fick på sjukhuset var fantastisk. Både på förlossningen och BB och på barnintensiven. Hade inte alla barnmorskor varit så underbara, hjälpsamma och snälla så hade jag säkert haft en helt annan feelis av förlossningen nu. Jag tror eventuellt att det kommer att bli lite skrämmande om jag får göra om det någon dag, men ändå har jag i det stora hela en positiv bild på grund av den fina vården och det trevliga bemötandet vi fick. Varje gång det var skiftesbyte så var jag rädd för att jag skulle få en otrevlig och dålig barnmorska istället för den fina jag hade just då, men gång på gång på gång blev jag alltid lika förvånad över att den nya barnmorskan var precis lika härlig som den tidigare. Hur var det liksom ens möjligt att det finns så många underbara? Jag kände mig hela tiden så väl omhändertagen. Tack! 

Sara.


English summary: 

This labor story is way too long to translate. But the main points are: I was induced in week 39+6 (with balloon catheter + cytotec (misoprostol) + Syntocinon (oxytocin) drip). 4 days later our daughter was finally born after the long induction. The delivery ended up being a vacuum extraction. Our daughter had the umbilical cord twice around her neck and was not feeling very well when she was born. Therefore she was taken immediately to the pediatric intensive care unit. Even if the delivery was a bit dramatical (and very painful) we are all feeling fine now. I am also very happy and thankful for the good care we received at the hospital during our stay.

GRAVIDMAGEN

Jag kan ibland tycka att det är lite synd att jag inte bloggade medan jag var gravid, just för att det är otroligt givande att kunna gå tillbaka och läsa om en viss tidpunkt i livet. Hur man tänkte och vad man gjorde. Om inte annat borde man ju skriva dagbok! Därför tänkte jag då och då blicka tillbaka till året då jag inte bloggade. Här ovan har jag pysslat ihop ett kollage av gravidbilder från olika veckor. Från början hade jag höga ambitioner att ta foto på magen med ”riktiga” kameran vid samma ställe varje vecka och det skulle bli sådär riktigt ”proffsigt”. Men jag ORKADE inte. I början var jag så trött, så trött, att jag mest bara låg på soffan efter jobbet och inte fick någonting gjort. Det blev alltså bara sporadiska bilder på magen via telefonen. Fast helgen innan förlossningen tog jag faktiskt med mig Philipp ut i skogen för att fota ”riktiga” gravidbilder också. Jag ska visa dem i något skede.

Det var först i vecka 21 som jag själv på riktigt kunde se skillnad på magen. Därför börjar också detta kollage först i vecka 21. Jag hade inte ens tagit några bilder på magen innan det. Hela graviditeten kunde jag faktiskt gömma magen ganska bra, inte för att jag nu ville det, men så länge vi ville hålla det för oss själva var det väldigt praktiskt. Jag är ju annars också ganska rund av mig, så det syns ju inte lika bra eller snabbt då heller. Och så beror det ju jättemycket på vilken typ av kläder man har på sig och hur man väljer att framhäva magen. Jag använde faktiskt mina vanliga kläder nästan hela graviditeten. I kollaget är det bara den randiga och den helsvarta tröjan, samt den röda klänningen som är gravidkläder. Jag råkar ju annars också gilla att ha kläder som är lösa vid magen, så det mesta rymdes bra ända till slutet. (För övrigt var Boobs gravidleggigns det bästa plagget jag köpte. Helt oslagbara!!!)

I vecka 18 hade vi ett face-to-face team meeting från jobbet där vi alla fick varsin team t-skjorta. Jag minns att min var ganska spänd över magen och jag tänkte att NU skulle alla se. Vid den tidpunkten hade jag nämligen på jobbet bara berättat åt min chef och en teamkollega (som hade gissat det). Men det var bara i mitt huvud det syntes. Det var nog ingen som såg, trots den spända tröjan 😛 För övrigt gick jag på mammaledigt i vecka 34. Bilden i kollaget från vecka 34 är tagen just morgonen innan jag hade min sista arbetsdag.

Den allra sista bilden är tagen på morgonen innan vi skulle åka iväg till sjukhuset för igångsättning. Vecka 39+6. Därför fick också den bilden vara med i kollaget. Ni ser mina sjukhusväskor som ligger på golvet bakom mig, samt en påse hundmat på byrån bakom mig. Vi var redo att åka in!

På något sätt är det nog väldigt svårt att förstå att det var vår lilla prinsessa som låg där inne!

Sara.


English summary: 

I made a collage of some belly pictures from my preganancy. It wasn’t until week 21 that I really started seeing the belly myself. That’s why I only started the collage in that week. I hadn’t even really taken any pictures before that. During the whole preganancy I was mainly wearing my normal clothes. As I like wearing loose clothing anyway, most of my clothes worked during the entire pregnancy as well. The only really great pregnancy clothing I bought for myself were leggings from Boob. They were amazing! (I think they are called: ”Once on never off – leggings”, and that is a really fitting and tname!). I went on maternity leave in week 34, that picture was taken on the morning of my last working day. And the last picture is taken in the morning before we went to the hospital to induce the pregnancy. 

2 MÅNADER IDAG!

2 månader idag! Jag kan inte förstå vart tiden travat iväg. Hon är en riktig pratkvarn vår lilla tös. Hon kan ligga och prata med sina kompisar (älgen, giraffen och det gula ansiktet) hur länge som helst. Ibland har hon till och med legat 45 min i babygymmet och babblat med älgen. Man kan också vakna klockan 7 på morgonen av att hon ligger och pratar. Här om dagen började hon också prata med våra tavlor i köket. Hon säger fortfarande mycket ”aguuu”, men också ”ääuuu” och diverse liknande läten och gurglanden. Alla väldigt bedårande!

Ler man mot henne så ler hon också nästan alltid tillbaka. Våra konversationen består liksom ganska mycket av leenden fram och tillbaka, för vem kan inte låta bli att le tillbaka när man pratar med en liten solstråle. Man märker också att hon nu börjar se lite längre, för hon kan titta på mig och le på flera meters avstånd. Igår log hon mot mig från min sida av sängen när jag själv stod på andra sidan. Alltså över 2 meter bort.

Idag har vi också varit till rådgivningen på 2 månaders granskning. Hela 5140 g och 57,4 cm är hon nu. Växer bra! I klädväg använder vi fortsättningsvis storlek 50 på några få plagg (Lindex extended), men mest storlek 56. 62:orna har jag inte alls plockat fram ännu! Hon är också ganska stark i nacken och orkar också med tummy time riktigt bra nu. För några veckor sedan kunde hon snabbt börja skrika när man vände henne på mage, men nu är hon nöjd en stund. Några gånger har hon också vänt sig från mage till rygg i babygymmet. I sängen går det galant, speciellt om det finns lite hjälp av nerförsbacke. Man börjar se lite tendenser till att hon vill börja vända sig till mage då hon ligger på rygg, men det tar väl nog ännu ett tag innan det lyckas. Det verkar också som att hon börjat upptäcka sina händer, hon har tittat på dem ibland och jag har märkt att hon börjar sträcka fram handen till leksakerna och nästan liksom känner på dem.

Hon älskar att gosa in sig bredvid mig och sova vid bröstet. Jag brukar ta över henne från bedside criben på morgonen vid 7 tiden och då kan vi ofta fortsätta sova så till 9-10 tiden till och med. Bara hon först får äta och sedan gosa. Mamma tackar som får sova! För övrigt brukar hon vakna 1-3 gånger mellan klockan 12 och 7. En ”vanlig” natt kan se ut så här: Jag ammar henne till sömns vid 12 tiden, hon vaknar sedan mellan klockan 3-5 när hon är hungrig och nästa gång 6-7 tiden och sedan en gång till vid 9 och efter det stiger vi upp. Ännu för några veckor sedan lyckades jag ibland stiga upp lite tidigare och hon fortsatte sova, men nu lyckas jag inte med det längre. Hur försiktigt jag än försöker stiga upp så vaknar hon alltid! Totalt vaknar jag alltså för att amma cirka 2-4 gånger per natt, lite beroende på natt. Och natt definierar vi allt mellan klockan 12 och 9. Några gånger vaknar jag också för att sätta tillbaka tutten eller annars bara trösta.

Annars så börjar vardagen rulla på ganska bra. Som jag skrev för någon vecka sedan har dagarna inte så mycket rutiner, vissa dagar kan hon ännu sova 2-3 stycken 2-3 timmars pass, medan hon vissa dagar bara sover snuttsover 15 minuter här och där. Jag har inte räknat hur många gånger vi ammar om dagarna. Alltid då hon är hungrig liksom 😛 borde kanske räkna någon dag bara för skojs skull.

Förlossningsberättelsen som jag håller på att skriva är nästan klar, så jag vågar faktiskt lova att jag hinner publicera den i början av nästa vecka.

Tänk att hon redan är två månader – vår fina lilla tjej!

Sara.


English summary: 

Today our little girl is exactly 2 months old. We also had the 2 month check today and she now weighs 5140 g and is 57,4 cm long. She is very talkative and loves chatting with her friends. She can sometimes talk with her little stuffed elk for 45 minutes. Also to me and Philipp of course. She is also smiling a lot! I think she is slowly starting to recognizer her hands, she at least starts reaching out for things as she wants to feel them. She has a strong neck and can hold her head up for quite a long time in the baby gym. She also doesn’t get angry anymore when we make her do tummy time. She shows some tendencies to want to start turning on her tummy when she is on her back, but she is not really there yet. I think that will still be a little while. 

She loves to snuggle sleep. No matter how I try to ninja myself out of bed, she will always notice if I leave. I guess she just loves the snuggle. The typical night looks like this: we go to bed at 12, when I nurse her to sleep, she wakes up someone between 3 and 5 when she is hungry, and again between 6 and 7. This is when I take her from the bedside crib to bed, and we snuggle/eat until 9-10ish. The day sleeping still has no routines, sometimes she can sleep 2-3 times 2-3 hours, but sometimes it happens that she sleeps just 15 min here and there throughout the day. 

EFTERGRANSKNING OCH CAFÉBESÖK

Eftergranskningen gick fin-fint i fredags. Jag hade med mig min mamma som satt barnvakt utanför medan jag själv var inne hos barnmorskan och senare hos läkaren. Det var en bra lösning för oss, eftersom jag nog inte annars hade kunnat koncentrera mig alls på besöket. Allt såg bra ut, så jag kan pusta ut. Inte för att jag nu varit orolig heller, men jag har aldrig haft stygn förut i hela mitt liv så det var liksom lite nytt för mig. Jag kan väl kalla mig själv godkänd nu! Hehe. Min enda krämpa är en senskideinflammation i handleden. Vilket förstås är mindre trevligt när man ska lyfta en baby hela tiden. Men vi får hoppas den går över…

Efteråt tog jag med mig mamma till GW gallerian på lunch och kaffe. Som ni kanske ändå ser, är ju dessa bilder inte från Aroma, utan från ett tidigare cafébesök till Fazer med Philipp. Cafébesök känns sådär passligt avancerade för oss just nu. Man behöver inte vänta på maten, så ifall det skulle bli kris kan man avlägsna sig ganska fort. Därav har det blivit en hel del sådana med både Philipp och med min mamma. En gång har vi vågat oss till restaurang med liten. Det gick nog också bra, men som sagt lite mera avancerat.

Jag har nu alltså testat tre olika caféer med bebis och barnvagn i Vasa. Aroma (GW), Raawka och nu också Fazer. Stor plus för Fazer är att det fanns ett bra skötbord nere i källaren, (något som Raawka tydligen helt saknar, finns inget vettigt ställe där alls vad jag vet?). Jag tyckte inte det var något problem att få med vagnen till Fazer förresten. Åtminstone där vi satt fanns det gott om plats för vagnen och det fanns inga trappsteg till själva cafét heller.

På Fazer var jag också ganska lycklig över att äntligen få äta deras laxsmörgås igen! Jag undvek rökt- och gravad lax medan jag var gravid, men nu känner jag att det är fritt fram igen. Mums!

Idag på eftermiddagen har vi haft besök av en vän som jag inte sett på nästan ett år. Det var supertrevligt och kul att äntligen träffas igen. Liten uppförde sig exemplariskt och sov dessutom nästan hela tiden. Nu ligger hon här bredvid mig och pratar i babygymmet medan jag skriver detta, men jag har knappast många minuter på mig eftersom jag redan använt lite av tiden till att hänga upp tvätt! Philipp befinner sig åter igen på arbetsresa så vi är ensamma.

Jag har dessutom en liten patient här hemma för tillfället. (Emellanåt har jag alltså bokstavligen två gråtande bebisar att ta hand om.) Vi märkte nämligen igår att Elmeri hade superinflammerad analkörtel och blev tvungna att åka in akut till veterinären. De blev till och med tvungna att söva honom för att kunna tömma den, och han har nog ganska ont ännu idag. Men han är lite av en drama queen ibland också. Ibland glömmer han nämligen bort att han ju skulle protestera tydligt. Stackars liten ändå. Jag hoppas verkligen att han snabbt blir bättre!

Sara.


English summar:

My doctor’s appointment on Friday went just fine! I am all ”approved” now after the birth. My only current problem is actually an inflammation in my wrist, which I hope will go away soon. The pictures are from the Fazer café in Vasa, where I and Philipp went a couple of weeks ago. We are currently doing a lot of café visits with the baby, as they are very much easier than restaurant visits. If there is a ”crisis” we can always leave quite fast as you don’t have to wait for the food. But I guess we will get there too, sooner or later. Elmeri is currently a bit sick (anal gland infection) so sometimes I have 2 crying babies at home, literally. We had to go to the emergency vet on Sunday even. And Philipp is again on a work trip so it is not as easy at home right now. I hope Elmeri will get better very soon! 

MIDSOMMAR 2018

Vi åkte alltså inte till Sverige över midsommaren detta år, utan till Kvevlax! Vi hade egentligen inte planerat någonting alls inför midsommarafton så när vi fick inbjudan till midsommarmiddag i Kvevlax blev jag genast väldigt taggad. Temat var midsommarbuffé. Alla hade med sig någonting gott, och dylika knytkalasbufféer brukar vara ett vinnande koncept eftersom man ofta tar med sig sin egen bravur-rätt. Och oj vad allt var läckert!

På bordet hade vi många smarriga sallader. Laxsallad, potatissallad, grönsallad… jag hade kunnat äta ihjäl mig på dem. Det fanns förstås också kokt nypotatis, grillad korv, kyckling, sill, m.m… Allt var så otroligt gott! Vi hade tagit med oss en lax-spenatpaj (Fast det var faktiskt Philipp som hade lagat den, kan ej ta åt mig äran!). Och snälla R hade till och med fixat små portioner allergivänliga sallader åt mig. Tack! 

Och jordgubbstårtan, den var sååå god! Och vacker och väldigt midsomrig.

Även om det blåste storm och regnade där ute gjorde det absolut ingenting när vi hade det så trevligt inomhus.

Vår lilla tös sov faktiskt under hela middagen så att jag fick äta. Det brukar inte hända. Hon vaknar alltid precis när jag har satt mig vid bordet och tagit åt mig mat, eller exakt när jag hällt upp mig en kaffekopp. Men på midsommarafton fick jag faktiskt äta varm mat, yes! 😛 För övrigt gick det också riktigt bra att vara på fest med henne. Förutom att det första som hände var att jag blev nerkissad. Och det var helt mitt eget fel. Åt henne hade jag ju givetvis med mig två ombyten, men ingenting åt mig själv. Jag fick alltså sätta kjolen under kranen det första jag gjorde. Men sånt händer! Det blev oavsett en mycket trevlig och lyckad midsommarafton och hemma var vi inte förrän sent. Tack för den!

Sara.


English summary: 

This year we spent Midsummer Eve at our friends’ house in Kvevlax. We had so much good food! Everyone had brought something for the buffet and I can’t even describe how good it was!! Even if the weather outside was crappy, we had such a nice time inside that it did not even matter. Our little party girl behaved very well, only little mishap was that I got peed on immediately when we arrived. This was entirely my own fault though 😛 And of course I had brought 2 sets of backup clothing for her, but nothing for myself. Luckily I could clean my skirt and it dried fast. We still had a super nice Midsummer!

VARDAGSUPDATE

Dagarna rullar på. Ibland har vi något program inplanerat och ibland är vi bara hemma hela dagarna. Vi har fortsättningsvis ingenting man kan kalla rutiner. En dag kan vara totalt annorlunda än dagen innan. Som igår: tösen sov 2x45min, varav det ena passet medan jag var ute på långpromenad. Jag fick absolut ingenting gjort på hela dagen. Idag verkar hon däremot ha en sovardag då hon sovit 3 timmar på förmiddagen och nästan 2 timmar på eftermiddagen. Därav blogg idag 🙂

Idag uppfann jag storheten i sittern! Medan jag lagade mig en getostpasta OCH åt upp den kunde tjejen sitta NÖJD i sittern (så länge jag gungade den med jämna mellanrum). Kände mig som en vinnare! Att jag inte upptäckt detta tidigare. Philipp är alltså på jobbresa så vi har varit ensamma. Annars har jag ofta burit omkring henne i något bärdon då jag måste göra någonting och är ensam hemma, men jag tycker inte att det går så bra att laga mat med henne framför mig på magen.

Bilder från idag

Imorgon är det äntligen dags för eftergranskningen efter förlossningen. Jag längtar efter att förhoppningsvis få klartecken att simma och gå i bastun igen. Det har jag saknat. Förstås hoppas jag också att allt ser bra ut och att stygnen har läkt fint. Nu innan eftergranskningen var jag tvungen att gå på en till sockerbelastning. Det var ungefär tusen gånger lättare att dricka upp glukosen nu när jag inte är gravid. När jag var gravid tog det mig närmare 5 minuter att få uppdrucken de där sliskiga 4 decilitrarna och jag var 1 sekund från att spy upp alltihopa igen. Det enda som fick mig att inte spy, var tanken på att behöva göra om det hela om jag inte lyckades hålla det nere. Denna gång kunde jag liksom dricka upp glukosen direkt, helt utan illamående, och jag behövde inte sitta och kämpa i två timmar för att hålla sockerdrickan nere. Så skönt! 

Det var också första gången då i tisdags som Philipp skötte om vår dotter ensam. Jag ville inte ta med henne till alla bobbor på hälsocentralen, dessutom skulle jag ju ta det lugnt under tiden. Jag var lite nervös inför lämnandet, men visste nog också att Philipp skulle klara det fint. Vi har alltid ganska mycket utpumpad mjölk i kylskåpet, jag behövde alltså inte oroa mig för att hon skulle skrika av hunger i två timmar. Det hade gått superbra, hon hade sovit en stor del av tiden jag var borta (det var ju tidigt på morgonen så hon fortsatte bara sova när jag smög mig iväg). Det var en väldigt märklig känsla att vara borta från henne i några timmar. Jag saknade henne enormt mycket, men ändå slog det mig medan jag satt där bland alla pensionärer i väntrummet, att det faktiskt också var ganska skönt att ha lite lyxtid med dator i knät och podd i örat. Det var ändå väldigt skönt att komma hem igen och höra att allt hade gått bra. Frukosten stod uppdukad på bordet och babyn var nöjd. Vilken lyx!

Sara.


English summary: 

The baby has no routines yet. Some days she sleeps a lot (like today, in total 5 hours), and some days she only sleeps for a bit over an hour the entire day. I don’t have time for anything else those days, as the only time she sleeps then is, of course, when we are on a stroller walk. Today I found the amazingness of the baby bouncer though. I had a happy baby during the entire time of preparing and eating dinner, as long as I kept on bouncing the bouncer from time to time. I find it difficult to make food while carrying her in a baby carrier so this was a really a great thing. I cannot believe I haven’t discovered the bouncer before! (I have been alone with the baby due to Philipp being on a work trip.)

Tomorrow I will have my doctor’s check after the birth. I hope I will get ”approved” to start going to the sauna and for a swim, and of course I hope the stiches have healed well and that everything in general is fine. I had to do another glucose tolerance test this week as well, and it was a thousand times easier to drink the sweet liquid not being pregnant. When I was pregnant it was nearly impossible to keep the liquid down for 2 hours. Now it was easy peasy. During the tolerance test it was the first time Philipp took care of our daughter on his own. I did not want to bring her to all the sick people at the hospital. I was a bit nervous about it and I missed her a lot, but I knew Philipp would be just fine with her. We keep pumped milk in the fridge so I knew she would not scream for hunger for 2 hours. Even if I missed her a lot it was kind of nice with some luxury alone time with my laptop and a podcast in my ears. Philipp and the little one had been just fine. When I came back home the breakfast was on the table and the baby was happy!

 

MIDSOMMAR PÅ ULVÖN

För ett år sedan befann vi oss på Ulvön i Sverige för att fira midsommar. Det hade länge varit lite av en dröm att göra ett återbesök till Höga Kusten. När jag var liten var vi ofta på båtresa (alltså med egen båt) till Höga kusten i flera veckor. Vi körde runt till olika gästhamnar där vi övernattade och utforskade de olika ställena. Ett av de ställena som fastnat lite extra i mitt minne är Ulvön. Passande nog råkar det också vara ett ställe med ett riktigt bra hotell och med mycket goda färjeförbindelser. Efter att ha utforskat utbudet av midsommarprogram hittade jag dessutom att Ulvö hotell ordnade program på midsommarafton: traditionell dans runt midsommarstången, sill-lunch och middag på kvällen. Ni kan ju förstå att jag inte var sen att boka in oss på denna resa. Detta blir ett väldigt långt inlägg nu, eftersom det har tagit mig ett år att få bilderna redigerade och texten skriven så ids jag liksom inte dela upp inlägget mera heller. Här följer alltså en midsomrig bildbomb:

Dagen innan midsommarafton satte vi oss på Wasa Express som tog oss över till Umeå. Svärmor hade anlänt dagen innan så vi hade mycket att catcha upp om på båten. Philipp satt i business loungen för att jobba och mamma var med Elmeri i vår hundhytt. Svärmor och jag köpte oss lite skumppa och satte oss ner och pratade nästan hela vägen. Förutom när vi gick ut på däck för att beundra utsikten en stund.

Vi hade tänkt att Elmeri KANSKE kunde vara lite ensam i hundhytten så att ingen skulle behöva sitta i djurkabinen hela resan. Elmeri ville dock inte alls vara ensam så någon fick ändå vara med honom hela tiden. Men hytten var inte alls så dyr och så hade vi ju ett ställe att vila oss på lite. När vi körde av färjan stod förresten poliserna och kollade alla som kom till Sverige med bil. Här kollades också Elmeris pass! Trots att vi haft honom med på många flygresor har passet och vaccineringarna/maskmedicineringarna ALDRIG kollats men här kollade de faktiskt upp passet också.

Väl framme i Umeå lade vi oss genast på vägen söderut mot Höga Kusten. Färjeläget till Ulvön finns på Köpmanholmen, som ligger cirka 1,5h med bil från Umeå. Vi var väldigt tidigt ute, vilket vi också ville vara. Man kan nämligen inte köpa biljetter på förhand till färjan och eftersom det var dagen före midsommarafton, och vi inte visste hur mycket folk som brukar åka ut, så var det skönt att vara i god tid. Vi hade några timmar extra tid så vi körde omkring lite och försökte hitta någonstans att äta (med hund). Vilket visade sig vara ganska så omöjligt dagen innan midsommarafton. Allt var ju redan stängt. Vid Köpmanholmen fanns någon typ av restaurang men Elmeri fick inte komma med in. Tripadvisor tog oss sedan till någon typ av asiatisk restaurang några kilometer bort dit vi ringde och kollade om det var okej att ta med hund. Det var det!

Några timmar senare hoppade vi alltså på färjan m/f Ulvön som skulle ta oss till just Ulvön. Om jag minns rätt finns det flera olika färjor som går lite vid olika tidpunkter och tar lite olika länge, just denna färja var av en lite långsammare variant och tog oss till Ulvön på 2 timmar. Färjan var fullpackad med midsommarfirare och mängder av saker och mat som alla firare hade mig sig. Eftersom vi bara skulle stanna två nätter, och dessutom på hotell, så hade vi nog med oss minst saker av alla.

Till min väldigt stora glädje stannar m/f Ulvön på många vackra ställen på vägen till Ulvöhamn. Ett av ställena är Trysunda. Om det är något ställe jag minns lite extra från våra båtresor är det just Trysunda. En bit bakom alla hus och bakom skogen finns den en strand full av vackra och väldigt släta, runda stenar. Hemma i mitt gamla flickrum kan man säkerligen hitta någon slät sten som som jag har släpat hem just från Trysunda. Är det inte denna hamn bara så fruktansvärt mysig och vacker? 

Då jag gjorde research inför resan försökte jag hitta någonting i Trysunda. Det hade varit drömmen att fira midsommar där, men tyvärr kunde jag inte hitta någonting att hyra. Men åtminstone fick jag ju se den lilla hamnen från färjan. Det verkade vara ett populärt ställe att fira midsommar med båt, eftersom gästhamnen såg rätt full ut. Resan fortsatte.

Färjan stannade också vid Fjären, det hör till Norra Ulvön. Här var det intressant att se hur alla lokala midsommarfirare steg av med sina enorma packningar vilka hade staplats på rullande ”burar”. Det syns på en av bilderna här lite nedanför. Och efter det blev färjan faktiskt ganska tom.

Äntligen anlände vi till Ulvöhamn!

Lagom till en vacker kvällssol!

Från färjan vandrade vi sedan en knapp kilometer till Ulvö hotell. Första anblicken av Ulvöhamn under denna promenad var precis så mysig och charmig som jag mindes det. Underbart att få fira midsommar här!

På våra båtresor var det liksom en grej att äta pizza eller pyttipanna vid skärgårdskrogen Almagränd. Det var alltså självklart att vi också nu måste äta middag här.

Det bidde dock ingen pizza vid Almagränd denna gång, men en massa annat gott!

Här ovanför syns en del av Ulvö hotell. Vårt rum var ett av de med balkong på första våningen på den blåa byggnaden. Riktigt fina och fräscha rum med vacker utsikt över havet, och väldigt trevligt gjort i hundrummet med egna vatten- och matkoppar för Elmeri. Hela hotellet var förresten superfräscht och fint.

Midsommarafton

Till vår stora glädje vaknade vi upp till strålande solsken och blå himmel på midsommarafton. Händer det ens? Det var så idylliskt så det var inte klokt. Jag har tyvärr ingen bild från hotellfrukosten på hotellet men den var förresten också a-m-a-z-i-n-g.

Vi begav oss genast ut på promenad på förmiddagen. Jag fotograferade typ varje knut och hus. Därför blir detta inlägg nu också så hiskeligt långt.

Vi gick längs med hela stranden, stannade på glass vid handelsboden och gick sedan vidare så långt vi bara slapp längs med stranden innan vi vandrade tillbaka igen.

Vid lunchtid ordnades det sill-lunch från hotellets sida. Långbord och härlig stämning på bryggan!

Och en stund senare förstås: resning av midsommarstång och självklart traditionell dans runt stången! Som sagt – idyllen… Det dansades ”små grodorna” och andra traditionsenliga danser runt stången. Vi deltog dock inte, fastän jag var väldigt sugen 😉

Efter dansen hade vi bestämt oss för att vandra upp till Lotsberget.

Lotsberget användes tidigare som utsiktsplats för just lotsar, och visst var utsikten där uppe helt fantastisk. Värt vartenda trappsteg! Nästan så man kunde se över till Finland 😛 Vi var lite för sent ute, hade det varit någon timme tidigare, hade man kunnat fika där uppe, men tyvärr hade caféet redan stängt för dagen. Det var ju ändå midsommarafton.

När vi väl hade kommit ner igen fikade vi istället på Café & Bistro Ulvöbyn. Ett supermysigt litet café ganska nära hotellet.

Vi turistade också lite i Ulvö kyrka, men nu hade jag tyvärr ingen bild på den heller. Ni får tro mig att den var väldigt liten och mysig.

Kvällens program bestod av fin middag på hotellet. En femrätters midsommarmeny. Allt var verkligen supergott! Mitt under middagen började dock plötsligt brandalarmet på hotellet tjuta. Jag fick jättepanik eftersom Elmeri var ensam på rummet medan vi åt. Min första instinkt var förstås att springa iväg och rädda honom därifrån, vilket jag faktiskt också gjorde även om jag blev strängt tillsagd att jag inte fick gå till hotellrummen. Men ärligt talat sket jag i det just då. Som TUR var det ändå falskt alarm, eller jag minns inte riktigt exakt, men tror att det var någon bastu i någon sidobyggnad eller dylikt som hade triggat brandalarmet. Det hade alltså inte varit någon fara, men jag var ju ändå väldigt ”adrenalinstinn” efter denna lilla incident. Och det låter kanske värre än var det var. Dörren till vårt hotellrum låg ungefär 20 meter från platsen där vi satt och åt, så jag sprang liksom inte ”in i elden”. Tyvärr minns jag alltså brandalarmet bättre än middagen. Hur som helst minns jag ändå att maten var supergod och vi hade en riktigt trevlig kväll trots alarmet!

Midsommardagen

Dagen därpå var det redan dags att ta färjan tillbaka från Ulvön. Denna gång var färden lite snabbare eftersom vi inte åkte via Trysunda. Midsommardagsvädret var dock betydligt tristare än dagarna innan, men det gjorde ändå inte så mycket och det var ändå inte så kallt att man inte kunde vara ute på däck med jackan på. Jag tror faktiskt att jag stod ute på däck hela resan tillbaka till Köpmanholmen.

På vägen tillbaka till Umeå stannade vi i Örnsköldsvik. Det är också en riktigt vacker sommarstad som jag har fina minnen ifrån. Jag hade önskat att vädret hade varit lite trevligare så att jag kunnat ”visa upp” staden åt Philipp och svärmor. Men det regnade och inga butiker eller caféer var förstås öppna heller. Till vår stora lycka hittade vi ändå ett öppet Wayne’s café dit Elmeri faktiskt också fick följa med in. Vad är oddsen att det enda öppna caféet i stan också accepterar hundar? Tur hade vi alltså! Vi drack en kaffe och fortsatte färden mot Umeå.

I Umeå hade vi bokat in oss på Comfort Hotel Winn. Det ligger supercentralt och vi hade en trevlig utsikt från vårt rum!

Umeå var precis lika öde som Örnsköldsvik, men vilken stad är inte det en midsommardag när vädret dessutom är usligt. Vi vandrade ändå omkring en god stund lite här och där i centrum. Till vår stora lycka hittade vi faktiskt en öppen ICA-butik där vi spenderade en god stund. Det är ju alltid otroligt intressant att botanisera bland utbudet på ICA. Svärmor ville också köpa hem en burk Surströmming som present, men först efter att vi faktiskt köpt burken insåg vi att hon ju inte får ta med den på flyget! Lika farligt som explosiva saker tydligen 😉 eventuellt förståeligt, men lite synd ändå att vi redan hade hunnit köpa den.

Det var inte heller lätt att hitta en öppen restaurang i Umeå. Alla restauranger som någonsin har rekommenderats åt mig var stängda på midsommardagen. Den enda restaurangen vi hittade var Rex. Men det var ju inte alls heller illa. Supergod mat och trevlig stämning!

På söndagen tog vi sedan Wasa Express hem till Vasa igen. Vi satt ute på däck en stor del av resan och njöt av solen. Där längst bak på däck kan man sitta ganska vindskyddat och dessutom kunde vi ju ha Elmeri med oss ute. Den lilla hundtoaletten som finns på däck är förresten heeelt värdelös, vet inte om någon någonsin har lyckats få sin hund att kissa där. Elmeri var verkligen inte ett dugg intresserad av att göra sina behov där. Hur vi än försökte. Tur att färden ändå bara är 4 timmar! 🙂

En mycket bra midsommar-resa om ni frågar mig! En mer idyllisk midsommarafton kan man liksom inte få. Jag hade varit lite nervös inför resan, ifall mina barndomsminnen kanske hade varit bättre än jag minns dem. Men så blev det inte alls, utan jag skulle vilja påstå att Ulvön var (om möjligt) ännu mysigare än jag minns det! Vi hade som sagt tänkt göra om samma resa i år och göra det till en tradition men vi vågade inte boka resan medan jag ännu var gravid och sen när vår dotter redan var född var alla hotellrum uppbokade. Men kanske nästa år igen istället.

Sara.


English summary: 

Last year we travelled to Sweden to celebrate midsummer. More specifically to Ulvön on the High Coast of Sweden (It’s a world heritage site, just like we have here in the Archipelago). I used to travel to the High Coast as a child with our own boat, and I have very fond memories from back then. I was almost afraid my memories were better than the reality, but it wasn’t! Ulvön and Trysunda were precisely as lovely and idyllic as I had remembered them. The weather was perfect, we had amazing food and we watched children dance around the midsummer tree. We were almost going to repeat the trip this year, but due to me being pregnant we did not want to book until our daughter was born, and when she was all the rooms on Ulvö hotel were already booked. But maybe we can repeat it again next year. Such a lovely midsummer trip! 

6 VECKOR OCH MIDSOMMARPLANER

Igår var vi till barnrådgivningen och läkaren6-veckors-besöket. Allt såg bra ut och vår lilla tjej väger nu hela 4585 g och är 55,8 cm lång. Så skönt att höra att allt ser bra ut nu.

För övrigt så kan hon hålla huvudet uppe en ganska bra stund när man lägger henne på mage. Hon kan också ligga länge i babygymmet eller på skötbordet och prata med sina vänner; giraffen, älgen och det där gula ansiktet man får från rådgivningen. Hon pratar och ler och säger typ ”aguu”, ”guguu”, ”aaah”, ”ooh”, osv. Detsamma gör hon också med oss. Hon kan också sträcka ut tungan om man sträcker ut den åt henne och som sagt får man ofta också ett leende som svar om man ler mot henne. Svarsleendet och övriga imitationer har vi fått glädjas åt redan i nästan 3 veckor. Babyleende måste ju ändå vara det finaste som finns!

Våra midsommarplaner i år består av midsommarfest i Kvevlax. Det ska bli trevligt och festligt och ser mycket fram emot det. Förra året var vi till Höga Kusten på midsommaren och hade tänkt göra det i år igen, men sen fick vi det aldrig bokat så det blev liksom inte av. Kanske nästan år igen då.

Nu under midsommarhelgen ska vi också få delta i ett dop. Det är jättelänge sedan jag har varit på ett dop, så det är nästan lite spännande 🙂 Jag har desperat försökt hitta någonting amningsvänligt att ha på mig, men det har visat sig vara i princip omöjligt att hitta finkläder som funkar då man ammar, dessutom då man annars inte heller är av så liten storlek är det inte så lätt alls. Tror nog bestämt att jag får ta på mig något ur garderoben ändå och sedan gå och gömma mig någonstans där jag kan ta av mig hela klänningen istället, för jag tror faktiskt inte att jag alls äger någonting festfint som skulle funka. Tänkte att jag borde skriva ett helt inlägg om det här med amningskläder! Jag tycker det är så väldigt svårt. Jag som nästan bara använt klänningar innan och medan jag var gravid kan kanske använda 5% av min garderob nu. Men mera om detta en annan gång.

Glad midsommar!

Sara.


English summary:

Today we had the 6 week check up at the pediatrician. Our little girl is now 4,585 kg and 55,8 cm. All was well with her, which we are very happy about. Her development so far contains of holding her head up for a little while when laying on her stomach. She can actually do this quite well already! She will also smile back at us if we smile at her. She is also quite talkative and can lay in the baby gym for quite long periods and talk to her friends: the elk, the giraffe and a yellow face. She will also smile at them and say things like “aguu”, “gugguu”, ”aah”, ”ooh” etc.  A baby smile might be the cutest thing in the whole world!

Our midsummer plans include a party with some friends on Midsummer Eve. We are also invited to a baptism during the weekend, which has caused some “problems” when it comes to nursing friendly clothing for a nicer occasion. It seems to be impossible to find something pretty wear, and I might just have to pick something non nursing friendly and just go and hide when I feed the baby to some place where I can remove the full dress.

Happy Midsummer!

BABYKLÄDER I STORLEK 50

För några dagar sedan insåg jag att det är dags: att börja plocka bort babykläder i storlek 50. Snyfft! Förstår inte riktigt att hon redan har växt så mycket. Tiden har gått så fort. (För fort!). Jag skulle gärna stanna tiden en stund nu tycker jag bestämt 🙂 Imorgon har vi faktiskt första läkarbesöket på rådgivningen. Då får vi veta exakt hur mycket hon växt de senaste två veckorna.

Vissa plagg funkar dock ännu i storlek 50. Lindex verkar vara lite större modell och konstigt nog också H&M (som jag uppfattat som minst). Men Newbie-kläderna i storlek 50 börjar nog vara både för korta i ärmarna och på längden så det blir nog att plocka bort dem nu.

Då jag var gravid så kommenterade i princip ALLA människor att det inte lönar sig att köpa så mycket kläder i storlek 50: ”De växer så snabbt ur dem”, ”Du hinner bara använda dem i en vecka”. Men nu är vår lilla tjej 6 veckor gammal och kan fortsättningsvis ha Lindex i storlek 50, och jag tror nog att vi ännu kan ha dem i någon vecka åtminstone. Jag förstår ju att det är väldigt olika från barn till barn, och förstås väldigt olika på olika klädmärken. Vi trodde ju också att vår tjej skulle vara betydligt större än hon faktiskt var när hon föddes. Men vi fick nog pallra oss iväg och panikhandla några till plagg i storlek 50 när vi kom hem från sjukhuset för att vi inte hade tillräckligt. (Ibland kan det ju bli flera klädbyten per dag.) Och det hade nog varit lite trevligare att köpa dem redan innan och handla lite mera genomtänkta plagg och inte bara första bästa när man snabbt måste hitta någonting. Men då igen skulle det ju ha varit tråkigt och onödigt att ha en massa plagg i storlek 50 som man inte ens kunnat använda. Det är tydligen en balansgång.

Relativt snabbt plockade jag ändå fram storlek 56 så att vi skulle ha tillräckligt med kläder, men i början drunknade hon nog lite i dem och man fick hålla på att vika upp ärmar. Och det får man nog ännu göra på vissa lite mera gigantiska 56:or.

Jag hade tänkt att jag skulle börja sälja av de för små babykläderna, men nu börjar jag känna mig lite nostalgisk angående många plagg, så jag vet faktiskt inte hur jag ska nänsa. Åtminstone måste jag nog spara dem ett litet tag och se hur det känns. Jag orkar ändå inte ta tag i någon loppisförsäljning ännu, så tanken på säljandet kanske får gro ett tag till.

Sara.


English summary:

A few days ago I realized that some of our baby’s clothes in size 50 are getting too small. It feels like the time is running too fast! When I was pregnant everone told me not to buy so many pieces of baby clothing in size 50. ”You’ll only use them a week”, they said. But here we are, 6 weeks later, and she can still wear most brands’ clothing in size 50. The clothes from the brand ”Newbie” I will have to put away now, as the sleeves are becoming too short. I have to think a bit about what I want to do with the too small baby clothes. I thought that I would want to sell them, but now I am starting to feel nostalgic about them! Tomorrow we have another doctor’s appointment, so then we will find out exactly how much she has grown in the last two weeks. 

EN UTFLYKT TILL VILLAN

Igår åkte vi ut till villan en sväng. Vädret var både varmt och vackert, ofta kan det vara hur soligt och varmt som helst på villan men i stan är det mulet och regnigt. Nog för att det var fint väder också i Vasa igår, men som det kanske syns (speciellt på bilden här nedan) så ligger det en hel del moln över Vasa medan det är soligt och blå himmel på villan.

På tal om just den här bilden så är detta så långt som jag kommit mig i havet i år. Jag hade gärna tagit mig ett dopp igår, men eftersom jag inte har hunnit vara på eftergranskningen ännu så måste jag låta bli lite till! Det här är väl då också det närmaste dottern kommit havet. Om hon alls är lik sin mor så kommer hon ju att älska att simma mest hela tiden och man kommer att få dra henne upp ur vattnet. Badandet här hemma verkar hon i alla fall nog gilla, eller åtminstone verkar hon inte missnöjd. Och på tal om just simning så anmälde jag idag oss till Folkhälsans babysim som börjar på hösten! Man måste vara tre månader och väga minst 5 kg. Så vi hoppas hon hinner växa till sig innan augusti, men det borde hon ju nog rimligtvis hinna med 🙂 Jag ser supermycket fram emot babysimmet. Jag gick ju själv på vattengymnastik för gravida just vid Folkhälsan, så det ska bli roligt att ”återuppta” simningen där. Och förstås är jag väldigt nyfiken på om hon kommer att gilla det.

Hundarna lekte och sprang omkring som galningar, som vanligt. Babyn sov mest hela tiden. Och vi drack kaffe och pratade. Pappa demonstrerade sin nya ”klapikone” (ingen aning om vad det här heter på svenska 🙂 ). En bra dag på villan helt enkelt!

Nu minns jag inte om jag ens nämnt det på bloggen, men vi har ju blivit med båt! Förra våren köpte vi nämligen en liten båt åt oss själva så att vi kunde vara lite friare med båtandet. Vi sjösatte båten redan de sista dagarna i april, men har inte vågat oss ut ännu i år. Känns lite för skrämmande att åka öppen båt med baby ännu, så denna sommar har pappa ändå hämtat oss med stora båten. Men vi borde åtminstone åka en gång utan baby snart så att båten får lufta sig lite och att jag inte glömmer bort hur man kör den 😉

Jag minns från då jag var liten att det var grymt sövande att åka båt om man ligger nere i kajutan, och det verkar som om lillon verkar hålla med. När vi åkte till villan sov hon precis hela vägen och på vägen tillbaka somnade hon genast. Båten är tydligen ännu bättre ”nattare” än bilen 🙂

Sara.


English summary: 

Yesterday we did a little tour the summer house in the nice summer weather! We did not dare to drive our own small boat yet due to the baby, it feels a bit too scary still. So my dad picked us up with the bigger boat instead. The dogs ran around, we had coffee and were chilling at the summer house. I would have totally wanted to take a swim, but unfortunately I am not yet allowed to swim until I had my doctor’s appointment (the check after the birth). Speaking of swimming: I enrolled us in baby swimming starting August. Very exited about that! The baby was sleeping quite much at the summer house, and it seems like driving with the boat is an even better putter-to-sleeper than the car. She slept both ways. 

LUNCH MED BABY @ RAAWKA

På sommaren är det verkligen inte fy skam att ha vänner som är lärare när man själv är på mammaledigt. Då kan man nämligen också träffas över en lunch på Raawka, vilket blev vårt måndagsprogram denna vecka! Lunch med Mizza på Raawka. Även om Raawka är ganska litet så tyckte jag att det var lätt att komma in med barnvagnen och jag tyckte nästan att man bra kan ha med vagnen bredvid bordet vid nästan alla bord på nedrevåningen. Som stort plus måste jag också nämna att personalen kom och hälsade på lillan också och gullade och tittade och frågade. Då känner man sig verkligen välkommen med barn och barnvagn. Jag har ju nämligen förstått på min vänner att inte alla caféer och lunchställen är sådana i Vasa. Men det antar jag att vi kommer att få uppleva med tiden.

Jag hade inte varit till Raawka på länge nu kändes det som, och lunchen imponerade på mig fortsättningsvis. Soppan var amazing, och lunch-bowlen inte bara såg ut, utan smakade även superbt. Jag älskar att maten är så färggrann. Efter att barnet hade somnat så hann vi också strosa lite på stan. Blev eventuellt några reafynd på Kappahl (älskar att shoppa babykläder!).

Den där förlossningsberättelsen är under arbete också, men det lär nog ta åtminstone någon dag ännu tills jag får den skriven och bloggad. Älskade själv som gravid (och kanske ännu mera nu efteråt) att läsa förlossningsberättelser på bloggar, så jag vill också komma med min egen version. Men jag skriver faktiskt först en ”egen” version bara för mig själv, för att liksom få bearbeta allt. Och när jag är klar med den så tänkte jag skriva en förkortad version till bloggen också.

Det är förstås mycket mer utmanande att hinna skriva blogg med en liten nyfödis hemma, fast man till och med har bilderna klara så är det lite svårt att hinna sätta sig ner vid datorn och få det skrivet. Borde nog kanske undersöka möjligheten att mobilblogga. Och så tror jag bestämt att jag måste börja nöja mig med att blogga oredigerade bilder också ibland 😛 annars kommer jag aldrig få någonting skrivet märker jag. Jag har dessutom varit gräsänka de senaste dagarna med mannen på arbetsresa och vissa kvällar är det liksom bra om jag ens hinner värma mat åt mig själv från frysen. Men det är också väldigt olika, vissa kvällar sover hon ibland flera timmar och vissa kvällar vill hon äta hela tiden och blir väldigt sårad om hon inte får ligga vid bröstet hela tiden.

Eftersom jag vet att jag har en hel del icke-svenska läsare så tänkte jag eventuellt börja skriva en liten english summary på min inlägg. Funderade en stund på om jag skulle skriva på tyska, men det skulle nog bli för mycket jobb, eller ”språkmissbruk”, om jag skulle ta mig an tyskan istället 😉

Sara.


English summary: 

On Monday I had lunch at Raawka with my friend. It is very nice to have teachers as friends during summer months when one is on maternity leave and teachers have holiday. Then we can have lunch together 😛 Raawka seems to be a stroller- and child friendly lunch place. The waitress even came and said hello and admired our little baby and that made us feel very welcome. I also really like the food at Raawka, and I love how colorful it is. We also had some time to shop afterwards while the little one was sleeping. I love shopping for baby clothes and this time I found some nice things on sale. I have been alone with dog and baby this week (husband on work trip), and therefore some evenings have been a challenge to even get something to eat for myself. Some evenings our little girl wants to eat all evening and doesn’t let me do anything else, but luckily not all evenings. Please let me know if you would like me to continue writing an English summary on my posts? 🙂 

HON ÄR HÄR!

Det känns lite svårt för mig att överhuvudtaget formulera någon text här just nu. Vad ska jag liksom skriva? Det finns inte riktigt ord som ens kan beskriva den senaste månaden i våra liv. Helt klart den bästa någonsin. För lite över en månad sedan föddes nämligen vår lilla, underbara, fina dotter. Lite över en månad har vi nu alltså hunnit vara en familj på tre personer (+ hund!) och därmed njutit i den härliga babybubblan i över en månad. Men nu kanske jag liksom hinner, orkar och framförallt vill skriva inlägg igen. Jag har ju så många bilder på vår skatt, så det är bra att jag börjar aktivera mig lite med bildredigeringen 🙂 och så har jag ju ett konstant behov att skriva av mig lite också!

Här ovanför var hon väldigt nyfödd, mindre än en timme gammal. En halv för att vara exakt. Förlossningen kallar jag väl nog som ganska dramatisk, (förlossningsberättelse är under arbete) och vi fick därmed stanna på sjukhuset ganska ”länge”. Vår lilla prinsessa var 3100g tung och 50cm lång när hon föddes den 6.5.2018. Alldeles perfekt!

Så här satt vi, hon och jag, alla de dagarna hon tillbringande på barnintensiven. Mysigt men också tungt.

Veckorna vi hunnit vara hemma har också hittills gått bra! Jag får sova helt okej och vår lilla prinsessa verkar för det mesta ganska nöjd ändå. Vi har vågat oss ut och på en hel del, och också haft besök av många vänner redan. En första morsdag har jag ju också redan fått fira, så otroligt tacksam över det! Bilden ovan är tagen just då. En vecka gammal dam. Namnet ska jag nog också avslöja snart här också, men inte riktigt ännu.

Vi är båda mycket lyckliga över att äntligen få ha var underbara dotter hos oss. Och otroligt tacksamma över att hon mår bra, trots den något tuffa starten.

Sara.

USA 2017 – DAY 4 – THE ROADTRIP IS STARTING – SAN FRANSISCO TO MARIPOSA

Dag nummer 4, dagen då vi skulle lämna San Fransisco bakom oss och faktiskt påbörja vår road trip. Vi hade egentligen inga planer för dagen (förutom att köra till Mariposa då förstås) och hade således inte särskilt bråttom iväg. Vi bestämde oss för att hitta ett lite trevligare frukostcafé än Starbucks och sedan vandra ner till the Ferry Building. Även om frukosten inte heller på the Turn Café var någonting att hurra mycket för, så var den ändå bäst hittills. Jag fick apelsinjuice och en helt okej smörgås.

The Ferry Building låg knappa 2 km från vårt hotell, så vi vandrade iväg dit i sakta mak. Inuti the Ferry Building finns en liten marknad med både mat och hantverk. Riktigt trevligt ställe.

Efter att ha strosat omkring en stund på marknaden hoppade vi på spårvagn F som tog oss tillbaka till hotellet för att hämta vår väskor. Roadtrippen skulle börja!

Jag tog ännu en obligatorisk bild med en cable car precis utanför vårt hotell.

Vi hade ju scoutat biluthyrningsfirman kvällen innan så vi visste precis vart vi skulle. Stället låg bara 4 kvarter från vårt hotell, mindre än en kilometer. Fast till min fasa hade vi ju märkt att det var en brant uppförbacka heeeela vägen. Det hade ju inte varit så farligt om vi inte hade haft våra stora resväskor att släpa på också… San Fransisco är ju ”ganska” backigt av sig. Vi funderade länge på att ta en taxi den där ynka kilometern, men bestämde oss ändå för att inte göra det. Vi hade gott om tid på oss och kunde ju faktiskt pausa i varje gathörn om det behövdes (det behövdes!). Och vilken tur att vi INTE tog taxi, för på vägen till biluthyrningen träffade vi faktiskt ett bekant ansikte! Vi råkade nämligen stöta på Philipps kollega Sari som också råkade vara i San Fransisco samtidigt som oss. Världen är så sjukt liten ibland. Hon kom liksom bara emot i ett gathörn! Vi blev alla så till oss att selfien vi skulle ta som bevis inte ens blev till en bild tyvärr. Men roligt var den ändå! Så vi snackade en stund med henne innan vi fortsatte vidare för att hämta vår bil.

Här ovanför kör vi över Bay Bridge mot Oakland. 5-filigt. Det är tur att Philipp ändå är så van med mycket trafik och många filer från Tyskland. Jag måste medge att jag inte tror att jag hade vågat köra. Jag agerade navigator istället. Vårt första stop var alltså Mariposa, en liten stad precis vid ingången till Yosemite national park. Vi valde att övernatta utanför Yosemite eftersom det är sjukt dyrt att ens få någonting vettigt att bo i inne i Yosemite. Till och med lite lyxigare ”tälthus” kostade skjortan… Så istället för 500 dollar per natt så betalade vi 155 för vårt motell.

Navigatorns första jobb var alltså att navigera oss ut från San Fransisco och fram till Mariposa. Det gick väl sådär…… Resan skulle ta cirka 3 timmar, och när vårt navigationssystem började meddela att det bara var lite kvar nu, och vi fortfarande befann oss mitt ute i ingenstans så började jag ana oråd. Jag kollade upp adressen till motellet igen och adressen var ju nog rätt, men postnumret var fel!!! Efter att ha panikerat lite grann insåg vi att det finns väääldigt många gatunamn och nummer som heter samma i USA, men man måste liksom vara super noggrann med BÅDE delstat OCH postnummer (duh!). Vi var alltså på väg till ett annat ställe. Några timmar norrut från Mariposa finns nämligen samma gatuadress, men med annat postnummer. Som tur hade jag väl ändå kollat upp att stället åtminstone fanns i Kalifornien och rimligtvis åt rätt håll. När vi alltså (hungriga) trodde att det bara var 10 minuter kvar så blev resan plötsligt 2-3 timmar längre över smala bergsvägar. Oops. Tur i oturen så hade vi åtminstone inte kört åt helt fel håll, och utsikten under resterande delen av dagens etapp var makalös. Mindre roligt var förstås att jag var jättehungrig… och illamående och resten av resan gick över slingriga bergsvägar… och vi hade inget annat än choklad i bilen. Not good. Det fanns inte heller någonstans att stanna och köpa någonting. Jag tänkte inte gå in på några detaljer nu, men kan ju meddela att detta preggo bunkrade upp med så mycket nötter och dylika snacks jag bara kunde för att alltid ha någonting salt att stoppa i munnen den resterande delen av roadtrippen. Och så lärde jag mig genast att trippelkolla, vägnummer, vägnamn, postnummer och delstat resten av resan.

Och fram kom vi faktiskt till Mariposa när det ännu var ljust! Vi checkade snabbt in och åt sedan dinner på restaurangen som låg precis intill vårt motell Miner’s Inn. Vi hade tänkt undersöka Mariposa lite på eftermiddagen, samt njuta av motellets pool. Men något sådant hann vi tyvärr inte med innan det hann bli mörkt. Men sånt händer 😉

Det här var alltså vägen vi skulle ta: Men jag tror att vi istället tog en mycket nordligare rutt runt de lite större sjöarna som syns uppe till höger på kartan, alltså runt Groveland och Coulterville. Så mycket längre kanske det inte var i miles, men man kunde inte köra så snabbt på de smala bergsvägarna.

Nästa dag blev det tidigt uppstigning för att köra upp till Yosemite Valley. Ett av de vackraste ställena jag någonsin besökt!

Sara.

DET MESTA BÖRJAR VARA PÅ SIN PLATS

Saker och ting börjar vara förberedda här hemma för vår nya familjemedlem. I helgen ”inredde” jag babyskyddet och fixade till en ”blöjbytes-station” i nedre vessan. Basen till babyskyddet är också redan monterat i bilen sedan fler veckor tillbaka och det känns faktiskt inte som det är någonting vi ännu saknar eller borde fixa innan babyn ”får komma”. Jag var vid rådgivningen igår igen och jag tycker att min barnmorska beskrev det väldigt bra: Vissa stunder vill man bara träffa babyn NU och vissa känns det väldigt skrämmande och får gärna dröja lite till. Lite parafraserat kanske, men ungefär exakt så känner jag mig i alla fall! Det går upp och ner. Men jag mår bra, så på det sättet så är det ju bra om babyn får mogna lite till (tänker jag mig), men jag börjar ju bara bli lite otålig på att äntligen få träffa den nya människan som buffar och på där inne i magen.

Babyskyddet är ett Maxi-Cosi Pebble Plus (på basis av en snabb googling verkar vi ha färgen Nomad Black, en väldigt mörkgrå ton i alla fall). Vi tyckte att det verkade vara en bra mix av säkerhet och tyngd. Vissa av babyskydden orkade man ju knappt lyfta utan baby, så det kändes ganska viktigt att det inte väger ett ton utan baby. ”Inredningen” har jag beställt på nätet, vet inte ens vad man ska kalla det, men en typ av leksak i alla fall och en stickad åkpåse i vår/sommarversion. Tycker det ser väldigt mysigt ut, och jag skulle inte ha något emot att lägga mig och mysa där själv. Tänker mig att det blir praktiskt att inte behöva bylta på tusen lager av kläder och istället bara öppna påsen i bilen eller affären, eller vart man nu far.

Det enda som vi ännu lite funderar över att vi eventuellt behöver skaffa är ytterligare en bas till vår andra bil. I början kommer vi väl att åka tillsammans överallt, men sen när Philipp återvänder till jobbet så tror jag inte att vi orkar hålla på att ta loss bilstolsbasen hela tiden. Men det får liksom bli ett senare problem. Det är i alla fall inte aktuellt ännu.

För övrigt så kan jag ju också svara på frågan som alla ställer mig just nu: nej, har fortfarande inga känningar på att någonting är på väg att hända 🙂 så just nu känns det nog som om det är igångsättningsdagen jag väntar på då. Men det är också helt okej. Jag gillar ju när saker och ting är planerade så nånting får ju gärna vara det 😉 Det går ju inte riktigt att planera någonting annat av förlossningen så en sak kan ju gärna få vara planerad då eventuellt 😉

Sara.

USA 2017 – DAY 3 – ALCATRAZ AND ANGEL ISLAND

Direkt från morgonen hoppade vi på en spårvagn i närheten av vårt hotell för att åka ner till Pier 33 där vi skulle stiga på en båttur till både Alcatraz och Angel Island. Biljetterna hade vi köpt någon vecka på förhand på nätet, eftersom vi läst att de ofta kan vara slutsålda annars. Det lämnade dock oklart om så faktiskt skulle ha varit fallet, men vi var glada över att inte behöva komma till hamnen supertidigt, eller oroa oss över om vi skulle få plats på båten eller inte. Vi köpte med oss lite frukost från hamncaféet och ställde oss för att köa till båten som skulle avgå klockan 09:30. Första stoppet var alltså Alcatraz.

Efter den korta båtturen (ca 20 min) ut till fängelseön fick vi genast en kort introduktion om Alcatraz av en park ranger. Hon berättade lite bakgrundshistoria om fängelset, förklarade för oss vad det fanns att se i fängelset, samt när olika ”evenemang” skulle äga rum under dagen. (Vi ville gärna se ”the slamming of the prison doors”.) Eftersom vi sedan skulle vidare till Angel Island så hade vi inte all tid i världen, men jag har förstått att man annars får stanna hela dagen på ön och ta vilken som helst färja tillbaka. Men som sagt hade vi ”bara” dryga 2 timmar på oss att besöka fängelset innan vi skulle hoppa på nästa båt. Vi vandrade genast upp till själva fängelsebyggnaden där den audioguidade rundturen började. Jag medger att jag var lite skeptiskt till den innan. Oftast blir dylika turer tråkiga, fungerar inte, eller så matchar inte berättandet med var man befinner sig, m.m… men denna audioguide var faktiskt super välgjord! Den var mycket lätt att följa och ingenting berättades på fel tidpunkt, och historierna var mycket intressanta. Det lär också vara äkta fångar från fängelset som berättar historierna, så det var liksom extra spännande då.

Här står jag i en isoleringscell och ser lite för glad ut, och här nedanför ser ni lite mera ”normala” celler. Alcatraz var ett aktivt fängelse fram till 1963 och var ett ”maximum security prison”, hit skickades alltså de allra värsta fångarna; De som var våldsamma och farliga, eller där det fanns risk för att de skulle rymma (igen). På Alcatraz har suttit fångar som Al Capone och ”The Bird Man”. Enligt historien har 36 fångar försökt rymma från fängelset, och det lär faktiskt vara lite oklart om någon av dessa någonsin lyckades. Tre av fångarna som försökt sig på att rymma är nämligen fram till denna dag ”missing and presumed drowned”. Man vet inte om de lyckades ta sig över till San Fransisco på en flotte eller om de drunknade på vägen. Men de 33 övriga rymningsförsöken lyckades alltså inte alls.

Känslan man fick i fängelset var ganska skrämmande. Staden var så nära, men så långt borta… Vissa av fångarna hade en vacker utsikt över staden, ständigt påminda om vad de gick miste om. Under den guidade rundturen berättades det också att om vinden låg från rätt håll kunde man från San Fransisco till fängelset höra tonerna av musik från strandpirerna om kvällarna. Det gav mig också kalla kårar att höra ”the slamming of the prison doors”, som en park ranger förevisade speciellt för oss som skulle vidare till Angel Island (eftersom vi annars hade missat demonstrationen. Det uppskattade vi super mycket!).

Efter guidningen vandrade vi omkring en liten stund innan vi alltså hoppade på nästa färja till Angel Island. Kombibiljetterna till Alcatraz & Angel Island kostade för övrigt dryga 70 dollar per person då i september 2017. Hade man bara velat åka till Alcatraz, så låg priset på runt 40 dollar per person. Vi ville ändå gärna se båda öarna, och tyckte att både ställena var riktigt intressanta och väl värda besök. Ännu intressantare hade förstås varit en live guide på Alcatraz, men jag vet inte ens om detta var möjligt.

Båtturen till Angel Island från Alcatraz tog runt 30 minuter. Trots att vädret ser lite dimmigt och tråkigt ut på bilderna så var det ganska varmt och vi kunde sitta ute på däck hela vägen och spana in Golden Gate Bridge och Sausalito.

Angel Island är alltså ”the Ellis Island of the west” och det var alltså hit som alla immigranter först slussades och processades i början av 1900-talet. Immigranterna fick i värsta fall vänta i flera år på ön för att sedan komma in i USA (eller så inte). Mest var det immigranter från Kina som kom hit, och de lär har utsatts för grymma förhör.

När vi anlände till Angel Island fick vi hoppa på en guidad rundtur med ett ”lilliput-tåg” som tog oss runt hela ön och vi hade alltså en guide med oss hela tiden. Personligen hade jag gärna velat se och höra lite mera om immigrationshistorien, men rundturen var också fokuserad mycket på naturen och öns övriga historia.

Det var också lite synd att man inte fick gå in i någon av byggnaderna, men historierna var ändå intressanta att höra!

Den guidade turen på ön tog cirka en timme och sedan hade vi nästan en timme tid på oss att strosa omkring själva. Avståenden var ändå ganska långa på ön, så vi hann bara ta en kaffe på det lilla hamncaféet och bekanta oss med besökscentret som också låg precis vid hamnen. Och det var inte heller alls illa att hinna sitta på bryggan och njuta lite innan båten tog oss tillbaka till San Fransisco.

Eftersom Pier 33 ligger mindre än 1 km från Pier 39, så bestämde vi oss att besöka stället igen när vi ändå befann oss så nära. Visserligen väldigt turistigt, men jag gillade atmosfären och ville gärna titta på de kaliforniska sjölejonen igen. Jag fascinerades nämligen av att sjölejonen hade bosatt sig vid piren efter jordbävningen år 1989 och sedan dess har de liksom inte flyttat på sig!

Här nedanför syns förresten Alcatraz från Pier 39. Det är bara cirka 2 kilometer mellan kusten och fängelset.

Överallt i San Fransisco, och speciellt vid bryggorna, görs det reklam för Clam Chowder. Och vi kändes ju genast att detta är någonting som måste testas när vi en gång är här! Det är alltså en typ av musselsoppa som ofta serveras i ett surdegsbröd (clam = mussla, chowder = stuvning/soppa). Det var faktiskt riktigt gott och förvånansvärt mättande. Egentligen hade vi tänkt äta det som en sen lunch, men vi orkade sedan inte äta någonting mera på hela kvällen ändå. Förutom att dela en megastor cheesecake till efterrätt då 😛

Och när man en gång befinner sig i San Fransisco måste man ju också åka cable car, eller hur? Så vi letade upp vändstationen för Powell-Mason line i närheten av Pier 39 som då skulle ta oss raka vägen tillbaka till Union Square. En väg kostar 7 dollar per person, det vill säga ett ganska saftigt pris för knappa 3 km. Men helt klart värt det ändå! I början kändes det nästan lite skrämmande, jag var liksom rädd för att falla av, men farten är faktiskt inte så farlig (under 15km/h) och ofta ställer sig människor framför en och ”hänger på”, så det var inte så skrämmande ändå. Men jag hade nog inte vågat stå på min första tur i alla fall 😛

Redan nästa dag skulle vi plocka upp vår hyrbil, så på kvällen passade vi på att leta reda på stället där vi skulle hämta bilen följande dag. Det låg nämligen inte alls långt ifrån vårt hotell, och för det mesta gillar vi liksom att vara förberedda. Speciellt när vi ska släpa på tunga resväskor till rätt ställe. Och jag tror knappast att klockan hann bli särskilt mycket innan vi slocknade som små ljus på hotellet.

Följande dag skulle vi alltså påbörja själva road trippen och köra mot Yosemite. Men mera om det i nästa rese-inlägg.

Sara.

LIFE LATELY

Här kommer lite blandade tankar från de senaste veckorna och en hel hög av mobilbilder. Jag lunkar mest på hemma, varvar soffligg med långsamma promenader och diverse mödrarådgivnings och – poliklinikbesök. Årets första terrasskaffe är nu också faktiskt drucken (förra veckan!). Det blir så varmt och skönt på vår terrass så fort solen lyser då det inte riktigt slipper att blåsa alls från något håll. Terrass-säsongen kan liksom påbörjas direkt när vårsolen kommer fram. Det känns ändå lite bisarrt att sitta ”lättklädd” och sörpla kaffe då man sitter precis bredvid en 1 meters snöhög. Men ack så skönt ändå. Förra veckan hann jag också vara på gravidmassage till Vasa Day Spa, jag fick nämligen ett presentkort av mina vänner på babyshowern och tänkte förstås att det lönade sig att använda det på direkten. Jag hade liksom länge, länge tänkt att boka in en tid åt mig själv, men jag kom liksom aldrig för mig att göra det bara. Mycket bra present, det var verkligen superskönt, tack för den 🙂

Elmeri har också fått sig sin summer cut förra veckan, det började bli lite ohållbart mycket skitin hund efter våra promenader och med kort päls fastnar det ju inte lika mycket under magen och det går smidigare att duscha och borsta honom också. Det är förresten många som frågar om Elmeri har reagerat någonting på att jag är gravid, men det tycker jag inte att han har. Eller jag har inte märkt att hans beteende skulle ha förändrats någonting mot mig. Fast jag tror inte han kommer att hålla sig riktigt lika cool sedan när babyn faktiskt anländer, han är nämligen väldigt svartsjuk och känslig av sig. Men jag är också övertygad att det kommer att lösa sig. Det kan bara ta lite tid för honom att vänja sig vid en ny familjemedlem.

Idag har jag tydligen också varit på mitt sista besök till mödrapolikliniken på sjukhuset. På grund av graviditetsdiabetes har jag sprungit där på ultraljud en gång i månaden och helt plötsligt idag blev det sista gången. Istället fick jag en tid bokad till förlossningen för igångsättning om saker och ting inte kommer igång av sig själv innan det. Det känns helskumt, men om mindre än två veckor är det då alltså senast dags. Spännande! Fast jag börjar faktiskt känna mig lite lugnare nu än vad jag har gjort. Denna vecka har vi också inbokat sista delen av profylaxkursen, så bara det är avklarat så börjar jag faktiskt känna mig helt redo!

Sara.

USA 2017 – DAY 2 – FIRST DAY IN SAN FRANSISCO

Efter en lång och skön natt på hotellet (Hotel Union Square) vaknade vi ändå någorlunda utvilade och inte så hemskt jetlaggade. Men då tycker jag också ändå alltid att det är så mycket lättare att flyga västerut än österut. Då man flyger västerut så blir man bara tröttare på kvällen och vaknar tidigt på morgonen, vilket ju inte är en särskilt dålig egenskap egentligen då man är på resa. Speciellt inte om man annars är en super morgontrött människa (som jag).

Endast några få hotell i Kalifornien erbjuder överhuvudtaget frukost, av våra 11 hotell var det endast några få där frukost ingick i priset, och ytterligare några där man ens hade möjlighet att köpa till sig en frukost på caféet eller restaurangen. På Hotel Union Square fanns ingendera. Men eftersom läget var bra, fanns det många caféer runtom att välja mellan. Första morgonen började vi på Starbucks. Kaffet är ju bekant från förr, men alla ”smörgåsar” är hemskt flottiga och jag tycker överlag att det var otroligt svårt att hitta någonting ”fräscht” till frukost i USA. Det som förstås kanske gjorde saken värre för mig personligen var att jag inte alls kunde stå ut med någonting flottigt i början av graviditeten, och då är ju kanske inte USA det bästa stället att äta på, speciellt inte amerikansk frukost!

Vi råkade också bo väldigt nära en turistbyrå dit vi vandrade genast efter frukosten för att handla till oss sightseeing biljetter. Vi brukar tycka om hop-on-hop-off bussarna i de flesta städer, eftersom man smidigt kommer åt alla viktiga sevärdheter och brukar få en bra överblick över staden. Nackdelen är förstås att de ofta kan vara ganska dyra turer jämfört med att åka kollektivt. Vi ”brukar” ofta göra så att vi först kör runt ett varv och sedan på nästa varv stiger av vid de stationer vi tycker lät intressanta. Detta var ingen bra idé i San Fransisco dock (märkte vi för sent). Ett varv helt utan trafik tog över 2 timmar, och ju längre dagen gick, desto mer trafik blev det ju… Så på andra varvet hann vi faktiskt få lite bråttom på de stationer vi ville hoppa av vid.

Här ovan var första gången vi körde över Golden Gate Bridge. De hann bli en hel del fler under resan. Att sitta utomhus i bussen blev KALLT. Men absolut värt utsikten ändå. Här nedanför är bilder från the Sentinel building, porten till China Town, samt en gata som är så brant att trottoaren är en trappa. Om jag inte missminner mig så leder den uppåt mot Telegraph Hill.

Ju längre dagen gick, desto finare blev vädret. Eller vädret hade väl nog varit riktigt fint på morgonen också, men det är inte alls ovanligt att San Fransisco ligger under dimma stora delar av dagen, speciellt under förmiddagen har jag förstått. Så efter att dimman försvann så blev det riktigt soligt och fint. För övrigt var det nog ganska passligt varmt i San Fransisco tyckte vi, runt 20 grader.

Här ovanför ser ni igen the Sentinel Building i grönt, längre till vänster the Transamerica Pyramid och till höger diverse skyskrapor. Här nedanför till vänster syns the Ferry Building och till höger Hobart building och nedanför det Union Square.

Ett ställe där jag absolut ville stiga av var de mest berömda ”painted ladies” vid Alamo Square. Ni vet, husen i Full House 🙂 Det finns väldigt många dylika hus runtom i staden, men just dessa är ju lite speciella eftersom de bjuder på en perfekt mix av skyskrapor i bakgrunden och de vackra husen i förgrunden. Painted ladies är förresten ett namn på alla viktorianska eller edvardianska hus som är målade i fler än 3 färger för att på bästa sätt framhäva arkitekturen.

Några fler vackra painted ladies hus här nedan. Färden fortsatte sedan via Haight street och Ashbury. Här hade jag också gärna velat stiga av och vandra omkring en stund, men tyvärr hann vi inte med det denna gång.

Och så en gång till över Golden Gate Bridge! Nu hade dimman försvunnit.

Denna gång var det dock ännu kallare att köra över och vi fick hålla i våra hattar och glasögon lite extra faktiskt.

Eftersom tiden hann bli lite knapp här, så bestämde vi oss för att inte heller denna runda stiga av för att fota bron från andra sidan. Främst för att vi visste att vi kommer att köra över bron en gång till med egen bil i ett senare skede av roadtrippen.

Vi steg slutligen av rundturen vid Fisherman’s Warf och vandrade runt där samt på Pier 39. Vi fascinerades av sjölejonen, köpte de första souvenirerna och bara vandrade omkring lite.

I vår bussbiljett ingick också en night tour till Tresure Island. Vi hade en väldig tur när vi var de sista som köade att rymmas med på den första bussen. Då fick vi faktiskt uppleva solnedgången! Plus att det faktiskt också hann bli ganska kallt. Då vi startade på morgonen hade jag inte alls tänkt att jag behövde ha någonting annat än shorts med mig. Men på kvällsturen hann det nog faktiskt bli riktigt kallt. Som tur hade jag åtminstone en långärmad tröja nerpackad i väskan.

Vi blev guidade genom the Financial District mot Bay Bridge, genom Yerba Buena Island och sedan Treasure Island där vi fick hoppa av och fotografera San Fransisco en liten stund.

Här hade jag förstås kunnat stanna en evighet, gärna med stativ 😉 men några snabba bilder fick jag väl ändå till.

Bussturen avslutades sedan lämpligt nog precis vid Union Square och vårt hotell. Smidigare kunde det liksom inte bli!

Efter en lång dag av sightseeing och lite jetlaggade hade vi inte heller denna kväll någon lust att söka upp någon restaurang, utan det fick bli Burger King som låg på andra sidan gatan från hotellet. Smakade nog ganska samma som hemma … förutom att ”small” förmodligen är en större portion än vad man ens kan få köpa här hemma.

Följande dag åkte vi ut till Alcatraz och Angel Island. Men mera om det i nästa USA-inlägg. Bilderna är faktiskt redan förberedda så borde kanske inte ta alltför länge emellan, ifall nu inte bebis råkar anlända precis nu. Men jag har några andra inlägg på kö här nu emellan i alla fall.

Sara.

BABYSHOWER OCH BLÖJTÅRTA

Egentligen var jag mitt uppe i att skriva klart ett reseinlägg (vilket ju tar lite tid), men nu hände det sig istället att jag blev överraskad med babyshower i helgen och bara måste komma med detta inlägg först!

Jag och Philipp skulle bara åka in till stan i lördags för att handla ett gråtalarm (oklart om det heter så) och sedan gå på kaffe. Men när jag skulle stiga ur bilen i stan så stod plötsligt ett bekant ansikte (mamma) och väntade på mig på kyrkoesplanaden. Här började jag förstås ana oråd 😛 det var nåt skumt på gång!

Eftersom mamma nu inte råkar vara så bra på att ljuga så insåg jag alltså vad som var på gång när hon plötsligt stod där på gatan och tog med mig ”för att titta på en vagga som hon hade på jobbet”. När jag sedan kom fram till ”vaggan” stod där ett helt gäng med fina vänner som överraskade mig med skumppa istället! <3

Som ni nu kanske har gissat på basis av bilderna i detta inlägg fick jag världens finaste blöjtårta till present av mina vänner! Efter att själv ha tillverkat två stycken i tiderna så vet jag hur mycket jobb det är. Och den här är verkligen så fin! Det lär också ska finnas mera presenter gömda i tårtan, men hittills har jag bara inte nänsat ta isär den. Vet inte riktigt hur jag ska någonsin ska våga förstöra den, antagligen om vi får någon blöjkris i något skede. Hehe. Och innan dess måste jag väl nog också försiktigt försöka gräva fram det som gömmer sig där inne också. (Jag har ju förstås tjuvkikat lite.)

Mina fina vänner hade alltså ordnat med massa god mat, skumppa och fina rosa dekorationer. Naturligtvis skulle jag också traditionsenligt gissa mig fram till vem som var vem på diverse babyfoton (jag lyckades nästan!). En ny aktivitet som jag inte upplevt på tidigare babyshowers var att klistra ihop ett ansikte med valda delar från foton på mig och Philipp. Det var en väldigt underhållande aktivitet, framförallt resultatet! Och förstås hann vi umgås i flera timmar. Riktigt mysigt på alla sätt och vis. Tack alla fina vänner! <3

Jag tog inte själv alls så många bilder eftersom det fanns andra kameror på plats, och jag ska eventuellt dela med mig av några av dessa foton när jag får tag på dem, men här kommer nu ändå några stöldgods från instagram och Facebook:

Och till slut kommer här nu en litet inside joke (sori), men dagens soundtrack är helt klart detta 😛 https://youtu.be/TAGbrM-MMRk?t=23s 

Sara.

PÅSKEN 2018

Påsken 2018 har kommit och gått, och trots att jag är mammaledig nu så känns det ändå lite, lite skönare och annorlunda på dessa ”riktiga” lediga dagar. Dels för att Philipp är hemma förstås, men också för att jag redan har hunnit skapa lite andra rutiner när jag är hemma och ledig i veckorna.

Även om jag inte längre kan gå superlånga sträckor utan att gå sönder så har jag varit superlycklig över det härliga vädret vi har haft över påsken och vi har försökt vara ute och gå så mycket som jag har kunnat. Och så är jag förstås väldigt glad över att snön äntligen har börjat smälta på riktigt. Snart är nog gångvägarna helt bara, också här i Karperö!

Vi har utnyttjat de fina promenadvägarna på Karperöfjärden till max, inte bara över påsken men hela vintern. Jag är tacksam över de vänliga själarna som plogar upp gångvägarna på isen åt byssborna. Det är ljuvligt att bara kunna gå två steg ur huset och sedan promenera obehindrat över isen. Jag vet inte hur länge man ännu vågar gå där dock när vädret är så här pass varmt, men så länge traktorer kör och plogar upp vägarna så borde man ju våga sig ut i alla fall.

Elmeri är alltid lycklig över att få springa och leka på isen. Speciellt när man kastar snöbollar åt honom. Vi har inte vågat ha honom löst någonting denna vinter dock, med tanke på örnar och vargar och gud vet vad. Fast kanske nog främst på grund av att det alltid har rört sig så mycket annat folk och så många andra hundar på isen att han nog inte skulle uppföra sig så hemskt väl då. Bilderna från Karperö och isen är annars tagna på långfredagen (30 mars), men lika fint väder har vi haft alla andra påskdagar också (förutom måndag som var lite tråkigare). Också idag, tisdag, lyser solen så ljuvligt igen. Bara jag fått detta inlägg skrivet så blir det en till ”långpromenad” med Elmeri i solskenet. Älskar denna vårfeelis!

På påskafton (31 mars) vandrade vi åter igen över isen mot Carpella för att titta på årets påskbrasa. Den tändes klockan 20:00, men trots att vi var där först vid 20:30 så var brasan inte riktigt i full sving ännu. Tidigare år har vi däremot varit för sena, så det var nog absolut bättre så här. Efter att ha väntat en stund vi brasan så började det ändå brinna ganska bra och jag fick ta mina bilder 🙂

Det var en ganska kall kväll och brasan värmde nog inte om man inte stod jättenära elden, så genast efter att ha vandrat tillbaka hem så fanns det nog bara en sak att göra för att få upp värmen igen: Påskbastu!

Annat vi hunnit med denna påsk är: middag hos mamma på långfredagen och en liten utflykt till Sandviksvillan på påskdagen. Igår började jag dessutom ÄNTLIGEN packandet av BB-väskan. Folk har verkligen börjat ”tjata” på mig att det borde göras, och visst har de ju rätt 😛 … jag tycker bara att det är svårt att packa den, då det mesta jag vill ha med mig till BB är grejer som jag ännu vill använda här hemma fram till förlossningen. Nu har jag i alla fall packat en hel del, samt skrivit lista på de saker som måste packas i sista minuten sedan, samt några saker som jag ännu måste inhandla. Jag kunde också konstatera att jag inte äger någon passligt stor väska som kan få plats med allt, förutom en resväska då, och det skulle ju inte se riktigt klokt ut! Så antagligen får det väl bli flera små påsar istället. (Note to self: behöver en weekendbag! 😉 )

Med andra ord har det varit en riktigt skön påsk för vår del. Jag gillar det kravlösa med denna högtid; Man behöver inte riktigt anstränga sig så mycket med pynt (bara så lite påskgräs och ta fram en äggprynad, om man orkar), man får äta mycket god mat (och påskgodis) och det är framför allt inte så konstigt om man bara slappar hemma och inte gör så mycket. Till skillnad från andra högtider som jul, nyår, midsommar etc. där det ofta är krav på att man ”måste” göra ganska mycket. Den enda verkliga tradition jag har på påsken (om vi ens är hemma i Finland) är att se en skymt av en påskbrasa samt äta minst ett mignonägg. För övrigt är det liksom helt okej om man bara chillar.

Sara.

USA 2017 – Day 1 – Flying to California

Det var just precis under förra påsken som jag och Philipp bokade denna resa. Vi bokade flyg och hyrbil, planerade rutt och bokade 11 olika hotell och motell på USAs västkust. Och det tog faktiskt precis hela påsken att planera ihop alltihopa. Vi drog nog oss i håret många gånger innan vi fick allt att sitta ihop och passa med vår budget. Vi skulle roadtrippa i tre veckor, främst i Kalifornien men också med avstickare till både Nevada och Arizona under resan. Den 5:e september bar det sedan iväg från Vasa via Helsingfors med direktflyg till San Fransisco. Det var verkligen superpraktiskt att inte behöva byta flyg någonstans i USA, som annars verkar vara ganska vanligt.

Vi var lite nervösa över flygbytet i Helsingfors, eftersom vi flera gånger under våren och sommaren hade flugit just med samma tisdagsflyg Vasa – Helsingfors och sett att flyget till San Fransisco redan boardade eller var påväg att avgå medan vi ännu befann oss i flygbussen från Vasa. Vi försökte till och med boka om vårt anslutningsflyg, men det visade sig kosta 500 euro extra, så det skippade vi. Och bra gick det ändå! Även om vi fick springa mellan terminalerna så hade vi sist och slutligen ganska mycket tid innan vi ens fick stiga på San Fransiscoflyget. Jag hade tyvärr hunnit bli sjuk lämpligt till semestern, (och dessutom nygravid). Philipp som reser mycket, hade som tur samlat på sig tillräckligt med poäng för att kunna upgrada oss båda till businessclass och det var verkligen räddningen för mig på det 11 timmar långa flyget. Jag mådde inte alls bra, men var ändå mycket glad över att äntligen komma iväg!

Vi fick avnjuta en fyrarätters middag på flyget, och där gick ju genast många timmar. Sedan såg jag några filmer, sov en stund, och sedan började vi ju redan vara framme. Snabbt gick 11 timmar ändå när man var inställd på dem från början. (Och i själva verket flög vi väl lite snabbare, så det tog väl faktiskt bara 10 timmar.)

Första bilden av San Fransisco ser ni här nedan. Vi flög nästan över centrum och bron som syns är alltså Bay Bridge som tar en över till Oakland. Här började nog senast spänningen stiga. Väl nere på marken hade vi tur eftersom vi verkade vara nästan det enda planet som landade just då, plus att vi var de första som fick gå ut ur flyget. Köandet vid immigrationen gick med andra ord supersmidigt. Vi stod nog inte ens och köade i 20 min. Vi fick svara på några frågor om vad vi skulle göra i landet och vilken relation jag och Philipp hade och immgrationsarbetaren skämtade till och med ifall vi mindes hur länge vi varit gifta. Vi hade nog väntat oss en värre utfrågning än så. Vi blev godkända och fick komma in i landet. (Och vi hade förstås gjort en ESTA på förhand).

Vi tog en taxi in till stan och vårt hotell. Skulle det ha tagit cirkus 30 minuter. Jag har tyvärr inte längre något minne av vad kostade, men smidigt och snabbt gick det. Vi hade bokat ett litet, ganska enkelt hotell vid Union Square, men det originella namnet Union Square Hotel. Priset var svindyrt men tanke på vad man fick, men läget var verkligen superbt! Vi betalade över 230 euro per natt för ett hotellrum som i Finland antagligen skulle ha kostat bara runt 50-lappen. Vi hade verkligen finkammat alla hotell på Tripadvisor och kollat igenom alla AirBnbs, men det var bara att konstatera att San Fransisco är en DYR stad. Nu måste jag kanske ändå påpeka att vi inte är typer som vill bo ”var som helst”. Man hade naturligtvis också hittat billigare boenden, men bara för att jämföra så hittade jag ett skitit motell utan egen wc och dusch för 180 euro per natt i samma område… Så prisnivån är verkligen hög. Airbnb var inte ett dugg billigare heller. Men då lär ju också San Fransisco faktiskt vara den dyraste staden i USA, också att bo i. Jag inser nu att jag tror att jag glömde ta en bild av vårt hotellrum i San Fransisco, men här blev jag nog bättre under resan. Det ska ju dokumenteras! Allt som allt var vi nog ändå helt nöjda med hotellvalet.

Det första vi gjorde var att gå omkring Union Square en runda, samt hitta oss lite mat. Efter den långa resan så var vi nog ganska dödströtta och hade förstås med flit inte sovit så mycket på flyget så att vi skulle vara trötta när vi anlände på kvällen. Vi orkade inte ens leta efter någon restaurang utan köpte med oss några smörgåsar från Walgreens (som bara låg på andra sidan gatan från hotellet). Vi åt smörgåsarna på hotellrummet och somnade nog ganska tidigt den kvällen.

Sara.

Emmaljunga NXT90F

Här är den nu äntligen: vagnen! Överallt på internätet tycker jag att man varnas över att man kan hamna att vänta upp till 12 veckor på en vagn. Men när vi i januari frågade hos Lastentarvike här i Vasa, så fick vi höra att leveranstiden endast är runt 7 dagar. Och ungefär precis så många arbetsdagar tog det också från beställningen tills det att vi nu fick hem den igår! Det enda som vi ännu saknar till vagnen är adaptern till babyskyddet… och förstås användaren själv!

Under julen i Tyskland åkte vi till en stort ”barnvaruhus” med maaaaasssssor av vagnar. Det fanns säkert 100 olika vagnar framme att klämma och känna på, och trots det gigantiska utbudet så föll vi nog nästan direkt för just denna vagn: Emmaljunga Nxt90F. Inne i affären kunde man testa att köra vagnen på olika vägunderlag, att ta sig upp för trottoarkanter och allt möjligt. Det var verkligen drömaffären för en barnvagns-newbie! Försäljaren visade oss alla funktioner och vi jämförde också med några andra modeller, både andra Emmaljungor och några tyska märken. Men det var nog denna som kändes bäst i handen. Och så tycker jag naturligtvis att den är väldigt fin också 😉 Efter besöket vid varuhuset har jag dessutom läst många recensioner och kommit fram till att denna helt enkelt är perfekt för oss. Att den dessutom också fanns att klämmas på här hemma i Vasa vid Lastentarvike var förstås också bara en bonus som gjorde beslutet lättare.

Det återstår förstås att se hur jag tycker att den beter sig på vägen, men jag har ju inte så mycket att jämföra med heller. Hittills verkar det i alla fall väldigt smidigt att fälla ihop vagnen och det kändes viktigt då vi ändå kommer att transportera vagnen i bilen en hel del. Färgerna man kunde välja mellan var annars svart, vit, brun, grön och blå om man ville ha outdoor chassit (vilket vi absolut ville ha!). Jag velade väldigt länge mellan mörkblå och svart, men jag fegade till mig på slutet och bestämde mig för svart ändå. Det kändes ändå mest tryggt i längden och den som känner mig vet att jag annars också gillar svart.

Nu väntar vi alltså bara på användaren. Precis idag borde det vara max 5 veckor kvar. Spännande!

Sara.

Back in (blog)business

Det var inte alls meningen att jag skulle sluta blogga. Eller det har jag ju egentligen inte gjort heller, det råkade nu bara bli en väldigt lång paus istället. Och ny blogg! Orsakerna till pausen har varit många… det har hänt så sjukt mycket det gångna året, nytt jobb, ny familjesituation, diverse resor… och mycket annat!

Den allra, allra största nyheten är att vi väntar barn. Jag är gravid och väntar på vår lilla baby att anlända senast i början av maj! I princip genast efter att jag plussat på stickan så åkte vi iväg på road trip till USA. Jag måste göra ett helt inlägg om det första ultraljudet och vad som hände där och efteråt, men poängen är i alla fall den, att resan till USA och hela hösten blev en emotionell berg- och dalbana. Under hela resan var vi faktiskt inte helt säkra på om det faktiskt växte någon krabat i magen eller ej. Nå nu visade sig ju att det lyckligtvis nog bodde någon där inne. Men jag ska som sagt skriva om resan, plusset och det första ultraljudet i ett senare inlägg. Annars blir detta inlägg en hel bok. Och jag vill liksom bara säga hej hej, jag är tillbaka.

Annat nytt som hänt under året är också att jag har fått ett nytt jobb. En fast anställning som digital marketing manager på ett storföretag här i staden, drömjobbet! Det tog inte länge för mig att tacka ja, när jag under vår resa till Dublin förra året i maj fick ett mail om att jag skulle få jobbet bara jag var intresserad. Såklart att jag var! Men nu är jag alltså mammaledig sedan 1,5 vecka tillbaka.

Dessa två grejer är väl liksom the main things. Med nytt jobb, graviditetströtthet och -illamående har det inte riktigt funnits någon ork att ta tag i bloggen igen och ju längre man väntar destu svårare brukar det bli. Men nu känner jag verkligen att det är dags! Än så länge har jag ju all tid i världen att redigera bilder och skriva av mig.

Jag tror inte att konceptet på bloggen kommer att förändras särskilt mycket från förr. Utan jag tänkte liksom bara börja på nu igen! Bloggen är för övrigt ännu lite under uppbyggnad, men jag resonerade som så, att jag ju aldrig kommer att börja blogga igen om jag väntar att allt ska vara klart och perfekt.

Sara.

Dimma och månsken

Nu börjar det ju redan se mycket vårigare ut också på våra breddgrader. Men jag ville ändå dela med mig av dessa bilder som jag fotade i Karperö för bara några veckor sedan. Det var faktiskt samma kväll som jag fotade revyn i Vörå. På vägen hem från Vörå var det så fint och dimmigt överallt, att jag från bilen ringde och frågade ifall Philipp kunde tänka sig komma ut och fota dimman i månskenet med mig. Snäll som har var letade han fram mitt stativ och mötte genast upp mig på gården. Vi körde sedan runt lite i Karperö och hittade denna perfekt dimmiga väg. Fast just detta ställe hör antagligen mera till Kalvholmen och inte Karperö. Jag vet inte riktigt var gränsen går!

Idag har det ju varit helt uuunderbart väder. Nästan +8 grader och sol och inte ens så blåsigt. Tidigare i veckan hade vi också riktigt fint och soligt, men det var både kallare och blåsigare än idag. Imorgon lär det också vara riktigt pangväder, så då ska vi ut och njuta!

Det råkar säg dessutom så väl att jag faktiskt har semester nu! Min första helt på riktigt riktiga semestervecka började igår och nästa vecka åker vi på resa. Det blir alltså den första riktigt ordentliga semesterveckan på 2,5 år. (Inte sedan vi var till Kina i november 2014). Fattar ni hur skönt? På alla tidigare resor har jag alltid haft med mig datorn och jobbat åtminstone några timmar varje dag eller kväll men nu ska jag faktiskt lämna allt på kontoret så det inte ens blir möjligt för mig att jobba. Det känns väldigt underligt faktiskt, men också väääldigt väldigt skönt!

Inte för att jag varit en superaktiv bloggare nu heller, men så ni vet ifall det är tyst åtminstone en vecka att jag förhoppningsvis ligger och solar eller gör allmänt sköna turistiga saker istället. Jag har ett till inlägg nästan klart från min födelsedagsfest förra helgen, men nu vågar jag inte lova att det hinner bli klart innan vi åker.
Vi hörs!
Sara.

VÖRÅREVYN – PAKKO PÅ

I fredags fotograferade jag pressbilder för revyn i Vörå för femte året i rad! Det är alltid lika roligt att bli tillfrågad, eftersom det ju också råkar vara väldigt trevligt att få se hela revyn i förväg och på första parkett 😉

Och precis som alla tidigare år kunde jag inte hålla mig för skratt fastän jag var nästan den enda personen i publiken. Det är ju liksom lite lättare att skratta i grupp, så ifall skrattet måste ut när man är ensam är det liksom faktiskt roligt på riktigt 😉 Detta bevisar förstås också att man riktigt bra kan gå och se revyn trots att man inte är från Vörå (jag är ju inte det). De flesta skämt förstås också trots att man inte kommer från, eller hänger med i lokalpolitiken, även om det förstås blir snäppet roligare om man förstår sig på allt roligt.

Min personliga favoritkaraktär är absolut Singel-Stefan, och inte heller i år gjorde han mig besviken. Det är så svårt att välja, men det är nästan nog min favoritscen från årets revy. Käppgymnastiken som syns i bilderna här nedanför var också riktigt bra!

Några recensioner av revyn har redan hunnit publiceras, premiären var ju i lördags. De recensioner som jag har läst hittills har varit riktigt fina, och jag håller med mycket vad recensenterna har skrivit. Vasabladet skrev om ”En överraskningarnas revy” här, och Österbottens tidning om att ”Vörårevyn bjuder på skrattpiller” här.

 

Och sist men inte minst vill jag påminna om att man kan boka biljetter online via Vörå Ufs hemsida. Föreställningar visas ännu i mars och början av april.
Sara.

SÖNDAGSPROMENAD PÅ ISEN I VASA

Förra söndagen, i det underbart vackra marsvädret, kände vi att vi ville se något annat än Karperö och bestämde oss för att köra ner till stranden vid Sandviksvillan. Den ursprungliga tanken var egentligen inte att gå ut på isen, eftersom både jag och Philipp lite ogillar tanken att röra oss på fruset vatten. Men dagen var så otroligt underbar, solen gassade på och värmde trots att det egentligen var ganska kallt i luften, och det var verkligen smockfullt av folk på isen (så det kändes safe!). Så vi kom på idén att gå till Sunnanviken längs med strandpromenaden och sedan tillbaka på isen. En ypperlig idé.

På vägarna bakom ishallen, mot Abborön, såg skogarna helt magiska ut, som en saga. Fast det blev också väldigt kallt då solen inte slapp fram och värma alls. Att sedan komma ut vid bostadsmässoområdet och vandra tillbaka på isen i solen kändes riktigt varmt och skönt. Isen kändes också trygg att gå på (för det mesta).

I efterhand insåg vi att vår promenad ändå blev ganska lång, och att vi hade lika bra kunnat vandra över till villan och tillbaka istället! Nu verkar ju vädret ha vänt mot det varmare, så det kanske inte blir några flera ispromenader i år. Men ifall det blir, så vandrar vi nog till villan iställen! Men annars får vi vänta tills båtsäsongen börjar.

Jag älskar verkligen sådana här underbara vårvinterdagar, men nu är jag nog ändå ganska färdig för vår.

Sara.

KOMPISDEJTER, LJUVLIGA VINTERDAGAR OCH EN SLASKIG VARDAG

Ni vet den där känslan när man kommer hem efter en en 5 timmars kompisdejt och knappt har pratat om hälften av alla ämnen man hade tänkt, men samtdigt pratat om lifvet med både roliga och riktigt djupa ämnen tillsammans med en vän. Alltså den känslan älskar jag och hade turen att uppleva igår. Efter att Sweet Vaasa hade ”kastat ut oss” stod vi kvar utanför i kylan och för att ”bara säga en sak till”, i ungefär en timme. Samtidigt som vi bombades av fallande snö från Kurteniahusets tak med jämna mellanrum. En mycket bra kväll!

Alltså vädret i söndags! Jag hoppas innerligt att också ni fick uppleva det. Hela Vasa vandrade ju omkring på isen, solen gassade, och allt var bara så U N D E R B A R T ! Den perfekta vinterdagen. Jag håller som bäst på att förbereda bilder från vår ispromenad i lördags till ett blogginlägg som jag hoppas dyker upp här under helgen.

Tyvärr ser ju vardagen mera ut så här nu igen. Vintern 2017 kan väl sammanfattas i två ord: slask och is!
Ikväll blir det fotografering av Vörårevyn och jag ser barnsligt mycket fram emot den. Även om jag jobbar så har jag ändå kunnat njuta och skratta varje år ändå (hoppas väldigt mycket på att Vöråstina dyker upp), premiär imorgon!
Sara.