BABYKLÄDER I STORLEK 50

För några dagar sedan insåg jag att det är dags: att börja plocka bort babykläder i storlek 50. Snyfft! Förstår inte riktigt att hon redan har växt så mycket. Tiden har gått så fort. (För fort!). Jag skulle gärna stanna tiden en stund nu tycker jag bestämt 🙂 Imorgon har vi faktiskt första läkarbesöket på rådgivningen. Då får vi veta exakt hur mycket hon växt de senaste två veckorna.

Vissa plagg funkar dock ännu i storlek 50. Lindex verkar vara lite större modell och konstigt nog också H&M (som jag uppfattat som minst). Men Newbie-kläderna i storlek 50 börjar nog vara både för korta i ärmarna och på längden så det blir nog att plocka bort dem nu.

Då jag var gravid så kommenterade i princip ALLA människor att det inte lönar sig att köpa så mycket kläder i storlek 50: ”De växer så snabbt ur dem”, ”Du hinner bara använda dem i en vecka”. Men nu är vår lilla tjej 6 veckor gammal och kan fortsättningsvis ha Lindex i storlek 50, och jag tror nog att vi ännu kan ha dem i någon vecka åtminstone. Jag förstår ju att det är väldigt olika från barn till barn, och förstås väldigt olika på olika klädmärken. Vi trodde ju också att vår tjej skulle vara betydligt större än hon faktiskt var när hon föddes. Men vi fick nog pallra oss iväg och panikhandla några till plagg i storlek 50 när vi kom hem från sjukhuset för att vi inte hade tillräckligt. (Ibland kan det ju bli flera klädbyten per dag.) Och det hade nog varit lite trevligare att köpa dem redan innan och handla lite mera genomtänkta plagg och inte bara första bästa när man snabbt måste hitta någonting. Men då igen skulle det ju ha varit tråkigt och onödigt att ha en massa plagg i storlek 50 som man inte ens kunnat använda. Det är tydligen en balansgång.

Relativt snabbt plockade jag ändå fram storlek 56 så att vi skulle ha tillräckligt med kläder, men i början drunknade hon nog lite i dem och man fick hålla på att vika upp ärmar. Och det får man nog ännu göra på vissa lite mera gigantiska 56:or.

Jag hade tänkt att jag skulle börja sälja av de för små babykläderna, men nu börjar jag känna mig lite nostalgisk angående många plagg, så jag vet faktiskt inte hur jag ska nänsa. Åtminstone måste jag nog spara dem ett litet tag och se hur det känns. Jag orkar ändå inte ta tag i någon loppisförsäljning ännu, så tanken på säljandet kanske får gro ett tag till.

Sara.


English summary:

A few days ago I realized that some of our baby’s clothes in size 50 are getting too small. It feels like the time is running too fast! When I was pregnant everone told me not to buy so many pieces of baby clothing in size 50. ”You’ll only use them a week”, they said. But here we are, 6 weeks later, and she can still wear most brands’ clothing in size 50. The clothes from the brand ”Newbie” I will have to put away now, as the sleeves are becoming too short. I have to think a bit about what I want to do with the too small baby clothes. I thought that I would want to sell them, but now I am starting to feel nostalgic about them! Tomorrow we have another doctor’s appointment, so then we will find out exactly how much she has grown in the last two weeks. 

EN UTFLYKT TILL VILLAN

Igår åkte vi ut till villan en sväng. Vädret var både varmt och vackert, ofta kan det vara hur soligt och varmt som helst på villan men i stan är det mulet och regnigt. Nog för att det var fint väder också i Vasa igår, men som det kanske syns (speciellt på bilden här nedan) så ligger det en hel del moln över Vasa medan det är soligt och blå himmel på villan.

På tal om just den här bilden så är detta så långt som jag kommit mig i havet i år. Jag hade gärna tagit mig ett dopp igår, men eftersom jag inte har hunnit vara på eftergranskningen ännu så måste jag låta bli lite till! Det här är väl då också det närmaste dottern kommit havet. Om hon alls är lik sin mor så kommer hon ju att älska att simma mest hela tiden och man kommer att få dra henne upp ur vattnet. Badandet här hemma verkar hon i alla fall nog gilla, eller åtminstone verkar hon inte missnöjd. Och på tal om just simning så anmälde jag idag oss till Folkhälsans babysim som börjar på hösten! Man måste vara tre månader och väga minst 5 kg. Så vi hoppas hon hinner växa till sig innan augusti, men det borde hon ju nog rimligtvis hinna med 🙂 Jag ser supermycket fram emot babysimmet. Jag gick ju själv på vattengymnastik för gravida just vid Folkhälsan, så det ska bli roligt att ”återuppta” simningen där. Och förstås är jag väldigt nyfiken på om hon kommer att gilla det.

Hundarna lekte och sprang omkring som galningar, som vanligt. Babyn sov mest hela tiden. Och vi drack kaffe och pratade. Pappa demonstrerade sin nya ”klapikone” (ingen aning om vad det här heter på svenska 🙂 ). En bra dag på villan helt enkelt!

Nu minns jag inte om jag ens nämnt det på bloggen, men vi har ju blivit med båt! Förra våren köpte vi nämligen en liten båt åt oss själva så att vi kunde vara lite friare med båtandet. Vi sjösatte båten redan de sista dagarna i april, men har inte vågat oss ut ännu i år. Känns lite för skrämmande att åka öppen båt med baby ännu, så denna sommar har pappa ändå hämtat oss med stora båten. Men vi borde åtminstone åka en gång utan baby snart så att båten får lufta sig lite och att jag inte glömmer bort hur man kör den 😉

Jag minns från då jag var liten att det var grymt sövande att åka båt om man ligger nere i kajutan, och det verkar som om lillon verkar hålla med. När vi åkte till villan sov hon precis hela vägen och på vägen tillbaka somnade hon genast. Båten är tydligen ännu bättre ”nattare” än bilen 🙂

Sara.


English summary: 

Yesterday we did a little tour the summer house in the nice summer weather! We did not dare to drive our own small boat yet due to the baby, it feels a bit too scary still. So my dad picked us up with the bigger boat instead. The dogs ran around, we had coffee and were chilling at the summer house. I would have totally wanted to take a swim, but unfortunately I am not yet allowed to swim until I had my doctor’s appointment (the check after the birth). Speaking of swimming: I enrolled us in baby swimming starting August. Very exited about that! The baby was sleeping quite much at the summer house, and it seems like driving with the boat is an even better putter-to-sleeper than the car. She slept both ways. 

LUNCH MED BABY @ RAAWKA

På sommaren är det verkligen inte fy skam att ha vänner som är lärare när man själv är på mammaledigt. Då kan man nämligen också träffas över en lunch på Raawka, vilket blev vårt måndagsprogram denna vecka! Lunch med Mizza på Raawka. Även om Raawka är ganska litet så tyckte jag att det var lätt att komma in med barnvagnen och jag tyckte nästan att man bra kan ha med vagnen bredvid bordet vid nästan alla bord på nedrevåningen. Som stort plus måste jag också nämna att personalen kom och hälsade på lillan också och gullade och tittade och frågade. Då känner man sig verkligen välkommen med barn och barnvagn. Jag har ju nämligen förstått på min vänner att inte alla caféer och lunchställen är sådana i Vasa. Men det antar jag att vi kommer att få uppleva med tiden.

Jag hade inte varit till Raawka på länge nu kändes det som, och lunchen imponerade på mig fortsättningsvis. Soppan var amazing, och lunch-bowlen inte bara såg ut, utan smakade även superbt. Jag älskar att maten är så färggrann. Efter att barnet hade somnat så hann vi också strosa lite på stan. Blev eventuellt några reafynd på Kappahl (älskar att shoppa babykläder!).

Den där förlossningsberättelsen är under arbete också, men det lär nog ta åtminstone någon dag ännu tills jag får den skriven och bloggad. Älskade själv som gravid (och kanske ännu mera nu efteråt) att läsa förlossningsberättelser på bloggar, så jag vill också komma med min egen version. Men jag skriver faktiskt först en ”egen” version bara för mig själv, för att liksom få bearbeta allt. Och när jag är klar med den så tänkte jag skriva en förkortad version till bloggen också.

Det är förstås mycket mer utmanande att hinna skriva blogg med en liten nyfödis hemma, fast man till och med har bilderna klara så är det lite svårt att hinna sätta sig ner vid datorn och få det skrivet. Borde nog kanske undersöka möjligheten att mobilblogga. Och så tror jag bestämt att jag måste börja nöja mig med att blogga oredigerade bilder också ibland 😛 annars kommer jag aldrig få någonting skrivet märker jag. Jag har dessutom varit gräsänka de senaste dagarna med mannen på arbetsresa och vissa kvällar är det liksom bra om jag ens hinner värma mat åt mig själv från frysen. Men det är också väldigt olika, vissa kvällar sover hon ibland flera timmar och vissa kvällar vill hon äta hela tiden och blir väldigt sårad om hon inte får ligga vid bröstet hela tiden.

Eftersom jag vet att jag har en hel del icke-svenska läsare så tänkte jag eventuellt börja skriva en liten english summary på min inlägg. Funderade en stund på om jag skulle skriva på tyska, men det skulle nog bli för mycket jobb, eller ”språkmissbruk”, om jag skulle ta mig an tyskan istället 😉

Sara.


English summary: 

On Monday I had lunch at Raawka with my friend. It is very nice to have teachers as friends during summer months when one is on maternity leave and teachers have holiday. Then we can have lunch together 😛 Raawka seems to be a stroller- and child friendly lunch place. The waitress even came and said hello and admired our little baby and that made us feel very welcome. I also really like the food at Raawka, and I love how colorful it is. We also had some time to shop afterwards while the little one was sleeping. I love shopping for baby clothes and this time I found some nice things on sale. I have been alone with dog and baby this week (husband on work trip), and therefore some evenings have been a challenge to even get something to eat for myself. Some evenings our little girl wants to eat all evening and doesn’t let me do anything else, but luckily not all evenings. Please let me know if you would like me to continue writing an English summary on my posts? 🙂 

HON ÄR HÄR!

Det känns lite svårt för mig att överhuvudtaget formulera någon text här just nu. Vad ska jag liksom skriva? Det finns inte riktigt ord som ens kan beskriva den senaste månaden i våra liv. Helt klart den bästa någonsin. För lite över en månad sedan föddes nämligen vår lilla, underbara, fina dotter. Lite över en månad har vi nu alltså hunnit vara en familj på tre personer (+ hund!) och därmed njutit i den härliga babybubblan i över en månad. Men nu kanske jag liksom hinner, orkar och framförallt vill skriva inlägg igen. Jag har ju så många bilder på vår skatt, så det är bra att jag börjar aktivera mig lite med bildredigeringen 🙂 och så har jag ju ett konstant behov att skriva av mig lite också!

Här ovanför var hon väldigt nyfödd, mindre än en timme gammal. En halv för att vara exakt. Förlossningen kallar jag väl nog som ganska dramatisk, (förlossningsberättelse är under arbete) och vi fick därmed stanna på sjukhuset ganska ”länge”. Vår lilla prinsessa var 3100g tung och 50cm lång när hon föddes den 6.5.2018. Alldeles perfekt!

Så här satt vi, hon och jag, alla de dagarna hon tillbringande på barnintensiven. Mysigt men också tungt.

Veckorna vi hunnit vara hemma har också hittills gått bra! Jag får sova helt okej och vår lilla prinsessa verkar för det mesta ganska nöjd ändå. Vi har vågat oss ut och på en hel del, och också haft besök av många vänner redan. En första morsdag har jag ju också redan fått fira, så otroligt tacksam över det! Bilden ovan är tagen just då. En vecka gammal dam. Namnet ska jag nog också avslöja snart här också, men inte riktigt ännu.

Vi är båda mycket lyckliga över att äntligen få ha var underbara dotter hos oss. Och otroligt tacksamma över att hon mår bra, trots den något tuffa starten.

Sara.

USA 2017 – DAY 4 – THE ROADTRIP IS STARTING – SAN FRANSISCO TO MARIPOSA

Dag nummer 4, dagen då vi skulle lämna San Fransisco bakom oss och faktiskt påbörja vår road trip. Vi hade egentligen inga planer för dagen (förutom att köra till Mariposa då förstås) och hade således inte särskilt bråttom iväg. Vi bestämde oss för att hitta ett lite trevligare frukostcafé än Starbucks och sedan vandra ner till the Ferry Building. Även om frukosten inte heller på the Turn Café var någonting att hurra mycket för, så var den ändå bäst hittills. Jag fick apelsinjuice och en helt okej smörgås.

The Ferry Building låg knappa 2 km från vårt hotell, så vi vandrade iväg dit i sakta mak. Inuti the Ferry Building finns en liten marknad med både mat och hantverk. Riktigt trevligt ställe.

Efter att ha strosat omkring en stund på marknaden hoppade vi på spårvagn F som tog oss tillbaka till hotellet för att hämta vår väskor. Roadtrippen skulle börja!

Jag tog ännu en obligatorisk bild med en cable car precis utanför vårt hotell.

Vi hade ju scoutat biluthyrningsfirman kvällen innan så vi visste precis vart vi skulle. Stället låg bara 4 kvarter från vårt hotell, mindre än en kilometer. Fast till min fasa hade vi ju märkt att det var en brant uppförbacka heeeela vägen. Det hade ju inte varit så farligt om vi inte hade haft våra stora resväskor att släpa på också… San Fransisco är ju ”ganska” backigt av sig. Vi funderade länge på att ta en taxi den där ynka kilometern, men bestämde oss ändå för att inte göra det. Vi hade gott om tid på oss och kunde ju faktiskt pausa i varje gathörn om det behövdes (det behövdes!). Och vilken tur att vi INTE tog taxi, för på vägen till biluthyrningen träffade vi faktiskt ett bekant ansikte! Vi råkade nämligen stöta på Philipps kollega Sari som också råkade vara i San Fransisco samtidigt som oss. Världen är så sjukt liten ibland. Hon kom liksom bara emot i ett gathörn! Vi blev alla så till oss att selfien vi skulle ta som bevis inte ens blev till en bild tyvärr. Men roligt var den ändå! Så vi snackade en stund med henne innan vi fortsatte vidare för att hämta vår bil.

Här ovanför kör vi över Bay Bridge mot Oakland. 5-filigt. Det är tur att Philipp ändå är så van med mycket trafik och många filer från Tyskland. Jag måste medge att jag inte tror att jag hade vågat köra. Jag agerade navigator istället. Vårt första stop var alltså Mariposa, en liten stad precis vid ingången till Yosemite national park. Vi valde att övernatta utanför Yosemite eftersom det är sjukt dyrt att ens få någonting vettigt att bo i inne i Yosemite. Till och med lite lyxigare ”tälthus” kostade skjortan… Så istället för 500 dollar per natt så betalade vi 155 för vårt motell.

Navigatorns första jobb var alltså att navigera oss ut från San Fransisco och fram till Mariposa. Det gick väl sådär…… Resan skulle ta cirka 3 timmar, och när vårt navigationssystem började meddela att det bara var lite kvar nu, och vi fortfarande befann oss mitt ute i ingenstans så började jag ana oråd. Jag kollade upp adressen till motellet igen och adressen var ju nog rätt, men postnumret var fel!!! Efter att ha panikerat lite grann insåg vi att det finns väääldigt många gatunamn och nummer som heter samma i USA, men man måste liksom vara super noggrann med BÅDE delstat OCH postnummer (duh!). Vi var alltså på väg till ett annat ställe. Några timmar norrut från Mariposa finns nämligen samma gatuadress, men med annat postnummer. Som tur hade jag väl ändå kollat upp att stället åtminstone fanns i Kalifornien och rimligtvis åt rätt håll. När vi alltså (hungriga) trodde att det bara var 10 minuter kvar så blev resan plötsligt 2-3 timmar längre över smala bergsvägar. Oops. Tur i oturen så hade vi åtminstone inte kört åt helt fel håll, och utsikten under resterande delen av dagens etapp var makalös. Mindre roligt var förstås att jag var jättehungrig… och illamående och resten av resan gick över slingriga bergsvägar… och vi hade inget annat än choklad i bilen. Not good. Det fanns inte heller någonstans att stanna och köpa någonting. Jag tänkte inte gå in på några detaljer nu, men kan ju meddela att detta preggo bunkrade upp med så mycket nötter och dylika snacks jag bara kunde för att alltid ha någonting salt att stoppa i munnen den resterande delen av roadtrippen. Och så lärde jag mig genast att trippelkolla, vägnummer, vägnamn, postnummer och delstat resten av resan.

Och fram kom vi faktiskt till Mariposa när det ännu var ljust! Vi checkade snabbt in och åt sedan dinner på restaurangen som låg precis intill vårt motell Miner’s Inn. Vi hade tänkt undersöka Mariposa lite på eftermiddagen, samt njuta av motellets pool. Men något sådant hann vi tyvärr inte med innan det hann bli mörkt. Men sånt händer 😉

Det här var alltså vägen vi skulle ta: Men jag tror att vi istället tog en mycket nordligare rutt runt de lite större sjöarna som syns uppe till höger på kartan, alltså runt Groveland och Coulterville. Så mycket längre kanske det inte var i miles, men man kunde inte köra så snabbt på de smala bergsvägarna.

Nästa dag blev det tidigt uppstigning för att köra upp till Yosemite Valley. Ett av de vackraste ställena jag någonsin besökt!

Sara.

DET MESTA BÖRJAR VARA PÅ SIN PLATS

Saker och ting börjar vara förberedda här hemma för vår nya familjemedlem. I helgen ”inredde” jag babyskyddet och fixade till en ”blöjbytes-station” i nedre vessan. Basen till babyskyddet är också redan monterat i bilen sedan fler veckor tillbaka och det känns faktiskt inte som det är någonting vi ännu saknar eller borde fixa innan babyn ”får komma”. Jag var vid rådgivningen igår igen och jag tycker att min barnmorska beskrev det väldigt bra: Vissa stunder vill man bara träffa babyn NU och vissa känns det väldigt skrämmande och får gärna dröja lite till. Lite parafraserat kanske, men ungefär exakt så känner jag mig i alla fall! Det går upp och ner. Men jag mår bra, så på det sättet så är det ju bra om babyn får mogna lite till (tänker jag mig), men jag börjar ju bara bli lite otålig på att äntligen få träffa den nya människan som buffar och på där inne i magen.

Babyskyddet är ett Maxi-Cosi Pebble Plus (på basis av en snabb googling verkar vi ha färgen Nomad Black, en väldigt mörkgrå ton i alla fall). Vi tyckte att det verkade vara en bra mix av säkerhet och tyngd. Vissa av babyskydden orkade man ju knappt lyfta utan baby, så det kändes ganska viktigt att det inte väger ett ton utan baby. ”Inredningen” har jag beställt på nätet, vet inte ens vad man ska kalla det, men en typ av leksak i alla fall och en stickad åkpåse i vår/sommarversion. Tycker det ser väldigt mysigt ut, och jag skulle inte ha något emot att lägga mig och mysa där själv. Tänker mig att det blir praktiskt att inte behöva bylta på tusen lager av kläder och istället bara öppna påsen i bilen eller affären, eller vart man nu far.

Det enda som vi ännu lite funderar över att vi eventuellt behöver skaffa är ytterligare en bas till vår andra bil. I början kommer vi väl att åka tillsammans överallt, men sen när Philipp återvänder till jobbet så tror jag inte att vi orkar hålla på att ta loss bilstolsbasen hela tiden. Men det får liksom bli ett senare problem. Det är i alla fall inte aktuellt ännu.

För övrigt så kan jag ju också svara på frågan som alla ställer mig just nu: nej, har fortfarande inga känningar på att någonting är på väg att hända 🙂 så just nu känns det nog som om det är igångsättningsdagen jag väntar på då. Men det är också helt okej. Jag gillar ju när saker och ting är planerade så nånting får ju gärna vara det 😉 Det går ju inte riktigt att planera någonting annat av förlossningen så en sak kan ju gärna få vara planerad då eventuellt 😉

Sara.

USA 2017 – DAY 3 – ALCATRAZ AND ANGEL ISLAND

Direkt från morgonen hoppade vi på en spårvagn i närheten av vårt hotell för att åka ner till Pier 33 där vi skulle stiga på en båttur till både Alcatraz och Angel Island. Biljetterna hade vi köpt någon vecka på förhand på nätet, eftersom vi läst att de ofta kan vara slutsålda annars. Det lämnade dock oklart om så faktiskt skulle ha varit fallet, men vi var glada över att inte behöva komma till hamnen supertidigt, eller oroa oss över om vi skulle få plats på båten eller inte. Vi köpte med oss lite frukost från hamncaféet och ställde oss för att köa till båten som skulle avgå klockan 09:30. Första stoppet var alltså Alcatraz.

Efter den korta båtturen (ca 20 min) ut till fängelseön fick vi genast en kort introduktion om Alcatraz av en park ranger. Hon berättade lite bakgrundshistoria om fängelset, förklarade för oss vad det fanns att se i fängelset, samt när olika ”evenemang” skulle äga rum under dagen. (Vi ville gärna se ”the slamming of the prison doors”.) Eftersom vi sedan skulle vidare till Angel Island så hade vi inte all tid i världen, men jag har förstått att man annars får stanna hela dagen på ön och ta vilken som helst färja tillbaka. Men som sagt hade vi ”bara” dryga 2 timmar på oss att besöka fängelset innan vi skulle hoppa på nästa båt. Vi vandrade genast upp till själva fängelsebyggnaden där den audioguidade rundturen började. Jag medger att jag var lite skeptiskt till den innan. Oftast blir dylika turer tråkiga, fungerar inte, eller så matchar inte berättandet med var man befinner sig, m.m… men denna audioguide var faktiskt super välgjord! Den var mycket lätt att följa och ingenting berättades på fel tidpunkt, och historierna var mycket intressanta. Det lär också vara äkta fångar från fängelset som berättar historierna, så det var liksom extra spännande då.

Här står jag i en isoleringscell och ser lite för glad ut, och här nedanför ser ni lite mera ”normala” celler. Alcatraz var ett aktivt fängelse fram till 1963 och var ett ”maximum security prison”, hit skickades alltså de allra värsta fångarna; De som var våldsamma och farliga, eller där det fanns risk för att de skulle rymma (igen). På Alcatraz har suttit fångar som Al Capone och ”The Bird Man”. Enligt historien har 36 fångar försökt rymma från fängelset, och det lär faktiskt vara lite oklart om någon av dessa någonsin lyckades. Tre av fångarna som försökt sig på att rymma är nämligen fram till denna dag ”missing and presumed drowned”. Man vet inte om de lyckades ta sig över till San Fransisco på en flotte eller om de drunknade på vägen. Men de 33 övriga rymningsförsöken lyckades alltså inte alls.

Känslan man fick i fängelset var ganska skrämmande. Staden var så nära, men så långt borta… Vissa av fångarna hade en vacker utsikt över staden, ständigt påminda om vad de gick miste om. Under den guidade rundturen berättades det också att om vinden låg från rätt håll kunde man från San Fransisco till fängelset höra tonerna av musik från strandpirerna om kvällarna. Det gav mig också kalla kårar att höra ”the slamming of the prison doors”, som en park ranger förevisade speciellt för oss som skulle vidare till Angel Island (eftersom vi annars hade missat demonstrationen. Det uppskattade vi super mycket!).

Efter guidningen vandrade vi omkring en liten stund innan vi alltså hoppade på nästa färja till Angel Island. Kombibiljetterna till Alcatraz & Angel Island kostade för övrigt dryga 70 dollar per person då i september 2017. Hade man bara velat åka till Alcatraz, så låg priset på runt 40 dollar per person. Vi ville ändå gärna se båda öarna, och tyckte att både ställena var riktigt intressanta och väl värda besök. Ännu intressantare hade förstås varit en live guide på Alcatraz, men jag vet inte ens om detta var möjligt.

Båtturen till Angel Island från Alcatraz tog runt 30 minuter. Trots att vädret ser lite dimmigt och tråkigt ut på bilderna så var det ganska varmt och vi kunde sitta ute på däck hela vägen och spana in Golden Gate Bridge och Sausalito.

Angel Island är alltså ”the Ellis Island of the west” och det var alltså hit som alla immigranter först slussades och processades i början av 1900-talet. Immigranterna fick i värsta fall vänta i flera år på ön för att sedan komma in i USA (eller så inte). Mest var det immigranter från Kina som kom hit, och de lär har utsatts för grymma förhör.

När vi anlände till Angel Island fick vi hoppa på en guidad rundtur med ett ”lilliput-tåg” som tog oss runt hela ön och vi hade alltså en guide med oss hela tiden. Personligen hade jag gärna velat se och höra lite mera om immigrationshistorien, men rundturen var också fokuserad mycket på naturen och öns övriga historia.

Det var också lite synd att man inte fick gå in i någon av byggnaderna, men historierna var ändå intressanta att höra!

Den guidade turen på ön tog cirka en timme och sedan hade vi nästan en timme tid på oss att strosa omkring själva. Avståenden var ändå ganska långa på ön, så vi hann bara ta en kaffe på det lilla hamncaféet och bekanta oss med besökscentret som också låg precis vid hamnen. Och det var inte heller alls illa att hinna sitta på bryggan och njuta lite innan båten tog oss tillbaka till San Fransisco.

Eftersom Pier 33 ligger mindre än 1 km från Pier 39, så bestämde vi oss att besöka stället igen när vi ändå befann oss så nära. Visserligen väldigt turistigt, men jag gillade atmosfären och ville gärna titta på de kaliforniska sjölejonen igen. Jag fascinerades nämligen av att sjölejonen hade bosatt sig vid piren efter jordbävningen år 1989 och sedan dess har de liksom inte flyttat på sig!

Här nedanför syns förresten Alcatraz från Pier 39. Det är bara cirka 2 kilometer mellan kusten och fängelset.

Överallt i San Fransisco, och speciellt vid bryggorna, görs det reklam för Clam Chowder. Och vi kändes ju genast att detta är någonting som måste testas när vi en gång är här! Det är alltså en typ av musselsoppa som ofta serveras i ett surdegsbröd (clam = mussla, chowder = stuvning/soppa). Det var faktiskt riktigt gott och förvånansvärt mättande. Egentligen hade vi tänkt äta det som en sen lunch, men vi orkade sedan inte äta någonting mera på hela kvällen ändå. Förutom att dela en megastor cheesecake till efterrätt då 😛

Och när man en gång befinner sig i San Fransisco måste man ju också åka cable car, eller hur? Så vi letade upp vändstationen för Powell-Mason line i närheten av Pier 39 som då skulle ta oss raka vägen tillbaka till Union Square. En väg kostar 7 dollar per person, det vill säga ett ganska saftigt pris för knappa 3 km. Men helt klart värt det ändå! I början kändes det nästan lite skrämmande, jag var liksom rädd för att falla av, men farten är faktiskt inte så farlig (under 15km/h) och ofta ställer sig människor framför en och ”hänger på”, så det var inte så skrämmande ändå. Men jag hade nog inte vågat stå på min första tur i alla fall 😛

Redan nästa dag skulle vi plocka upp vår hyrbil, så på kvällen passade vi på att leta reda på stället där vi skulle hämta bilen följande dag. Det låg nämligen inte alls långt ifrån vårt hotell, och för det mesta gillar vi liksom att vara förberedda. Speciellt när vi ska släpa på tunga resväskor till rätt ställe. Och jag tror knappast att klockan hann bli särskilt mycket innan vi slocknade som små ljus på hotellet.

Följande dag skulle vi alltså påbörja själva road trippen och köra mot Yosemite. Men mera om det i nästa rese-inlägg.

Sara.

LIFE LATELY

Här kommer lite blandade tankar från de senaste veckorna och en hel hög av mobilbilder. Jag lunkar mest på hemma, varvar soffligg med långsamma promenader och diverse mödrarådgivnings och – poliklinikbesök. Årets första terrasskaffe är nu också faktiskt drucken (förra veckan!). Det blir så varmt och skönt på vår terrass så fort solen lyser då det inte riktigt slipper att blåsa alls från något håll. Terrass-säsongen kan liksom påbörjas direkt när vårsolen kommer fram. Det känns ändå lite bisarrt att sitta ”lättklädd” och sörpla kaffe då man sitter precis bredvid en 1 meters snöhög. Men ack så skönt ändå. Förra veckan hann jag också vara på gravidmassage till Vasa Day Spa, jag fick nämligen ett presentkort av mina vänner på babyshowern och tänkte förstås att det lönade sig att använda det på direkten. Jag hade liksom länge, länge tänkt att boka in en tid åt mig själv, men jag kom liksom aldrig för mig att göra det bara. Mycket bra present, det var verkligen superskönt, tack för den 🙂

Elmeri har också fått sig sin summer cut förra veckan, det började bli lite ohållbart mycket skitin hund efter våra promenader och med kort päls fastnar det ju inte lika mycket under magen och det går smidigare att duscha och borsta honom också. Det är förresten många som frågar om Elmeri har reagerat någonting på att jag är gravid, men det tycker jag inte att han har. Eller jag har inte märkt att hans beteende skulle ha förändrats någonting mot mig. Fast jag tror inte han kommer att hålla sig riktigt lika cool sedan när babyn faktiskt anländer, han är nämligen väldigt svartsjuk och känslig av sig. Men jag är också övertygad att det kommer att lösa sig. Det kan bara ta lite tid för honom att vänja sig vid en ny familjemedlem.

Idag har jag tydligen också varit på mitt sista besök till mödrapolikliniken på sjukhuset. På grund av graviditetsdiabetes har jag sprungit där på ultraljud en gång i månaden och helt plötsligt idag blev det sista gången. Istället fick jag en tid bokad till förlossningen för igångsättning om saker och ting inte kommer igång av sig själv innan det. Det känns helskumt, men om mindre än två veckor är det då alltså senast dags. Spännande! Fast jag börjar faktiskt känna mig lite lugnare nu än vad jag har gjort. Denna vecka har vi också inbokat sista delen av profylaxkursen, så bara det är avklarat så börjar jag faktiskt känna mig helt redo!

Sara.

USA 2017 – DAY 2 – FIRST DAY IN SAN FRANSISCO

Efter en lång och skön natt på hotellet (Hotel Union Square) vaknade vi ändå någorlunda utvilade och inte så hemskt jetlaggade. Men då tycker jag också ändå alltid att det är så mycket lättare att flyga västerut än österut. Då man flyger västerut så blir man bara tröttare på kvällen och vaknar tidigt på morgonen, vilket ju inte är en särskilt dålig egenskap egentligen då man är på resa. Speciellt inte om man annars är en super morgontrött människa (som jag).

Endast några få hotell i Kalifornien erbjuder överhuvudtaget frukost, av våra 11 hotell var det endast några få där frukost ingick i priset, och ytterligare några där man ens hade möjlighet att köpa till sig en frukost på caféet eller restaurangen. På Hotel Union Square fanns ingendera. Men eftersom läget var bra, fanns det många caféer runtom att välja mellan. Första morgonen började vi på Starbucks. Kaffet är ju bekant från förr, men alla ”smörgåsar” är hemskt flottiga och jag tycker överlag att det var otroligt svårt att hitta någonting ”fräscht” till frukost i USA. Det som förstås kanske gjorde saken värre för mig personligen var att jag inte alls kunde stå ut med någonting flottigt i början av graviditeten, och då är ju kanske inte USA det bästa stället att äta på, speciellt inte amerikansk frukost!

Vi råkade också bo väldigt nära en turistbyrå dit vi vandrade genast efter frukosten för att handla till oss sightseeing biljetter. Vi brukar tycka om hop-on-hop-off bussarna i de flesta städer, eftersom man smidigt kommer åt alla viktiga sevärdheter och brukar få en bra överblick över staden. Nackdelen är förstås att de ofta kan vara ganska dyra turer jämfört med att åka kollektivt. Vi ”brukar” ofta göra så att vi först kör runt ett varv och sedan på nästa varv stiger av vid de stationer vi tycker lät intressanta. Detta var ingen bra idé i San Fransisco dock (märkte vi för sent). Ett varv helt utan trafik tog över 2 timmar, och ju längre dagen gick, desto mer trafik blev det ju… Så på andra varvet hann vi faktiskt få lite bråttom på de stationer vi ville hoppa av vid.

Här ovan var första gången vi körde över Golden Gate Bridge. De hann bli en hel del fler under resan. Att sitta utomhus i bussen blev KALLT. Men absolut värt utsikten ändå. Här nedanför är bilder från the Sentinel building, porten till China Town, samt en gata som är så brant att trottoaren är en trappa. Om jag inte missminner mig så leder den uppåt mot Telegraph Hill.

Ju längre dagen gick, desto finare blev vädret. Eller vädret hade väl nog varit riktigt fint på morgonen också, men det är inte alls ovanligt att San Fransisco ligger under dimma stora delar av dagen, speciellt under förmiddagen har jag förstått. Så efter att dimman försvann så blev det riktigt soligt och fint. För övrigt var det nog ganska passligt varmt i San Fransisco tyckte vi, runt 20 grader.

Här ovanför ser ni igen the Sentinel Building i grönt, längre till vänster the Transamerica Pyramid och till höger diverse skyskrapor. Här nedanför till vänster syns the Ferry Building och till höger Hobart building och nedanför det Union Square.

Ett ställe där jag absolut ville stiga av var de mest berömda ”painted ladies” vid Alamo Square. Ni vet, husen i Full House 🙂 Det finns väldigt många dylika hus runtom i staden, men just dessa är ju lite speciella eftersom de bjuder på en perfekt mix av skyskrapor i bakgrunden och de vackra husen i förgrunden. Painted ladies är förresten ett namn på alla viktorianska eller edvardianska hus som är målade i fler än 3 färger för att på bästa sätt framhäva arkitekturen.

Några fler vackra painted ladies hus här nedan. Färden fortsatte sedan via Haight street och Ashbury. Här hade jag också gärna velat stiga av och vandra omkring en stund, men tyvärr hann vi inte med det denna gång.

Och så en gång till över Golden Gate Bridge! Nu hade dimman försvunnit.

Denna gång var det dock ännu kallare att köra över och vi fick hålla i våra hattar och glasögon lite extra faktiskt.

Eftersom tiden hann bli lite knapp här, så bestämde vi oss för att inte heller denna runda stiga av för att fota bron från andra sidan. Främst för att vi visste att vi kommer att köra över bron en gång till med egen bil i ett senare skede av roadtrippen.

Vi steg slutligen av rundturen vid Fisherman’s Warf och vandrade runt där samt på Pier 39. Vi fascinerades av sjölejonen, köpte de första souvenirerna och bara vandrade omkring lite.

I vår bussbiljett ingick också en night tour till Tresure Island. Vi hade en väldig tur när vi var de sista som köade att rymmas med på den första bussen. Då fick vi faktiskt uppleva solnedgången! Plus att det faktiskt också hann bli ganska kallt. Då vi startade på morgonen hade jag inte alls tänkt att jag behövde ha någonting annat än shorts med mig. Men på kvällsturen hann det nog faktiskt bli riktigt kallt. Som tur hade jag åtminstone en långärmad tröja nerpackad i väskan.

Vi blev guidade genom the Financial District mot Bay Bridge, genom Yerba Buena Island och sedan Treasure Island där vi fick hoppa av och fotografera San Fransisco en liten stund.

Här hade jag förstås kunnat stanna en evighet, gärna med stativ 😉 men några snabba bilder fick jag väl ändå till.

Bussturen avslutades sedan lämpligt nog precis vid Union Square och vårt hotell. Smidigare kunde det liksom inte bli!

Efter en lång dag av sightseeing och lite jetlaggade hade vi inte heller denna kväll någon lust att söka upp någon restaurang, utan det fick bli Burger King som låg på andra sidan gatan från hotellet. Smakade nog ganska samma som hemma … förutom att ”small” förmodligen är en större portion än vad man ens kan få köpa här hemma.

Följande dag åkte vi ut till Alcatraz och Angel Island. Men mera om det i nästa USA-inlägg. Bilderna är faktiskt redan förberedda så borde kanske inte ta alltför länge emellan, ifall nu inte bebis råkar anlända precis nu. Men jag har några andra inlägg på kö här nu emellan i alla fall.

Sara.

BABYSHOWER OCH BLÖJTÅRTA

Egentligen var jag mitt uppe i att skriva klart ett reseinlägg (vilket ju tar lite tid), men nu hände det sig istället att jag blev överraskad med babyshower i helgen och bara måste komma med detta inlägg först!

Jag och Philipp skulle bara åka in till stan i lördags för att handla ett gråtalarm (oklart om det heter så) och sedan gå på kaffe. Men när jag skulle stiga ur bilen i stan så stod plötsligt ett bekant ansikte (mamma) och väntade på mig på kyrkoesplanaden. Här började jag förstås ana oråd 😛 det var nåt skumt på gång!

Eftersom mamma nu inte råkar vara så bra på att ljuga så insåg jag alltså vad som var på gång när hon plötsligt stod där på gatan och tog med mig ”för att titta på en vagga som hon hade på jobbet”. När jag sedan kom fram till ”vaggan” stod där ett helt gäng med fina vänner som överraskade mig med skumppa istället! <3

Som ni nu kanske har gissat på basis av bilderna i detta inlägg fick jag världens finaste blöjtårta till present av mina vänner! Efter att själv ha tillverkat två stycken i tiderna så vet jag hur mycket jobb det är. Och den här är verkligen så fin! Det lär också ska finnas mera presenter gömda i tårtan, men hittills har jag bara inte nänsat ta isär den. Vet inte riktigt hur jag ska någonsin ska våga förstöra den, antagligen om vi får någon blöjkris i något skede. Hehe. Och innan dess måste jag väl nog också försiktigt försöka gräva fram det som gömmer sig där inne också. (Jag har ju förstås tjuvkikat lite.)

Mina fina vänner hade alltså ordnat med massa god mat, skumppa och fina rosa dekorationer. Naturligtvis skulle jag också traditionsenligt gissa mig fram till vem som var vem på diverse babyfoton (jag lyckades nästan!). En ny aktivitet som jag inte upplevt på tidigare babyshowers var att klistra ihop ett ansikte med valda delar från foton på mig och Philipp. Det var en väldigt underhållande aktivitet, framförallt resultatet! Och förstås hann vi umgås i flera timmar. Riktigt mysigt på alla sätt och vis. Tack alla fina vänner! <3

Jag tog inte själv alls så många bilder eftersom det fanns andra kameror på plats, och jag ska eventuellt dela med mig av några av dessa foton när jag får tag på dem, men här kommer nu ändå några stöldgods från instagram och Facebook:

Och till slut kommer här nu en litet inside joke (sori), men dagens soundtrack är helt klart detta 😛 https://youtu.be/TAGbrM-MMRk?t=23s 

Sara.

PÅSKEN 2018

Påsken 2018 har kommit och gått, och trots att jag är mammaledig nu så känns det ändå lite, lite skönare och annorlunda på dessa ”riktiga” lediga dagar. Dels för att Philipp är hemma förstås, men också för att jag redan har hunnit skapa lite andra rutiner när jag är hemma och ledig i veckorna.

Även om jag inte längre kan gå superlånga sträckor utan att gå sönder så har jag varit superlycklig över det härliga vädret vi har haft över påsken och vi har försökt vara ute och gå så mycket som jag har kunnat. Och så är jag förstås väldigt glad över att snön äntligen har börjat smälta på riktigt. Snart är nog gångvägarna helt bara, också här i Karperö!

Vi har utnyttjat de fina promenadvägarna på Karperöfjärden till max, inte bara över påsken men hela vintern. Jag är tacksam över de vänliga själarna som plogar upp gångvägarna på isen åt byssborna. Det är ljuvligt att bara kunna gå två steg ur huset och sedan promenera obehindrat över isen. Jag vet inte hur länge man ännu vågar gå där dock när vädret är så här pass varmt, men så länge traktorer kör och plogar upp vägarna så borde man ju våga sig ut i alla fall.

Elmeri är alltid lycklig över att få springa och leka på isen. Speciellt när man kastar snöbollar åt honom. Vi har inte vågat ha honom löst någonting denna vinter dock, med tanke på örnar och vargar och gud vet vad. Fast kanske nog främst på grund av att det alltid har rört sig så mycket annat folk och så många andra hundar på isen att han nog inte skulle uppföra sig så hemskt väl då. Bilderna från Karperö och isen är annars tagna på långfredagen (30 mars), men lika fint väder har vi haft alla andra påskdagar också (förutom måndag som var lite tråkigare). Också idag, tisdag, lyser solen så ljuvligt igen. Bara jag fått detta inlägg skrivet så blir det en till ”långpromenad” med Elmeri i solskenet. Älskar denna vårfeelis!

På påskafton (31 mars) vandrade vi åter igen över isen mot Carpella för att titta på årets påskbrasa. Den tändes klockan 20:00, men trots att vi var där först vid 20:30 så var brasan inte riktigt i full sving ännu. Tidigare år har vi däremot varit för sena, så det var nog absolut bättre så här. Efter att ha väntat en stund vi brasan så började det ändå brinna ganska bra och jag fick ta mina bilder 🙂

Det var en ganska kall kväll och brasan värmde nog inte om man inte stod jättenära elden, så genast efter att ha vandrat tillbaka hem så fanns det nog bara en sak att göra för att få upp värmen igen: Påskbastu!

Annat vi hunnit med denna påsk är: middag hos mamma på långfredagen och en liten utflykt till Sandviksvillan på påskdagen. Igår började jag dessutom ÄNTLIGEN packandet av BB-väskan. Folk har verkligen börjat ”tjata” på mig att det borde göras, och visst har de ju rätt 😛 … jag tycker bara att det är svårt att packa den, då det mesta jag vill ha med mig till BB är grejer som jag ännu vill använda här hemma fram till förlossningen. Nu har jag i alla fall packat en hel del, samt skrivit lista på de saker som måste packas i sista minuten sedan, samt några saker som jag ännu måste inhandla. Jag kunde också konstatera att jag inte äger någon passligt stor väska som kan få plats med allt, förutom en resväska då, och det skulle ju inte se riktigt klokt ut! Så antagligen får det väl bli flera små påsar istället. (Note to self: behöver en weekendbag! 😉 )

Med andra ord har det varit en riktigt skön påsk för vår del. Jag gillar det kravlösa med denna högtid; Man behöver inte riktigt anstränga sig så mycket med pynt (bara så lite påskgräs och ta fram en äggprynad, om man orkar), man får äta mycket god mat (och påskgodis) och det är framför allt inte så konstigt om man bara slappar hemma och inte gör så mycket. Till skillnad från andra högtider som jul, nyår, midsommar etc. där det ofta är krav på att man ”måste” göra ganska mycket. Den enda verkliga tradition jag har på påsken (om vi ens är hemma i Finland) är att se en skymt av en påskbrasa samt äta minst ett mignonägg. För övrigt är det liksom helt okej om man bara chillar.

Sara.

USA 2017 – Day 1 – Flying to California

Det var just precis under förra påsken som jag och Philipp bokade denna resa. Vi bokade flyg och hyrbil, planerade rutt och bokade 11 olika hotell och motell på USAs västkust. Och det tog faktiskt precis hela påsken att planera ihop alltihopa. Vi drog nog oss i håret många gånger innan vi fick allt att sitta ihop och passa med vår budget. Vi skulle roadtrippa i tre veckor, främst i Kalifornien men också med avstickare till både Nevada och Arizona under resan. Den 5:e september bar det sedan iväg från Vasa via Helsingfors med direktflyg till San Fransisco. Det var verkligen superpraktiskt att inte behöva byta flyg någonstans i USA, som annars verkar vara ganska vanligt.

Vi var lite nervösa över flygbytet i Helsingfors, eftersom vi flera gånger under våren och sommaren hade flugit just med samma tisdagsflyg Vasa – Helsingfors och sett att flyget till San Fransisco redan boardade eller var påväg att avgå medan vi ännu befann oss i flygbussen från Vasa. Vi försökte till och med boka om vårt anslutningsflyg, men det visade sig kosta 500 euro extra, så det skippade vi. Och bra gick det ändå! Även om vi fick springa mellan terminalerna så hade vi sist och slutligen ganska mycket tid innan vi ens fick stiga på San Fransiscoflyget. Jag hade tyvärr hunnit bli sjuk lämpligt till semestern, (och dessutom nygravid). Philipp som reser mycket, hade som tur samlat på sig tillräckligt med poäng för att kunna upgrada oss båda till businessclass och det var verkligen räddningen för mig på det 11 timmar långa flyget. Jag mådde inte alls bra, men var ändå mycket glad över att äntligen komma iväg!

Vi fick avnjuta en fyrarätters middag på flyget, och där gick ju genast många timmar. Sedan såg jag några filmer, sov en stund, och sedan började vi ju redan vara framme. Snabbt gick 11 timmar ändå när man var inställd på dem från början. (Och i själva verket flög vi väl lite snabbare, så det tog väl faktiskt bara 10 timmar.)

Första bilden av San Fransisco ser ni här nedan. Vi flög nästan över centrum och bron som syns är alltså Bay Bridge som tar en över till Oakland. Här började nog senast spänningen stiga. Väl nere på marken hade vi tur eftersom vi verkade vara nästan det enda planet som landade just då, plus att vi var de första som fick gå ut ur flyget. Köandet vid immigrationen gick med andra ord supersmidigt. Vi stod nog inte ens och köade i 20 min. Vi fick svara på några frågor om vad vi skulle göra i landet och vilken relation jag och Philipp hade och immgrationsarbetaren skämtade till och med ifall vi mindes hur länge vi varit gifta. Vi hade nog väntat oss en värre utfrågning än så. Vi blev godkända och fick komma in i landet. (Och vi hade förstås gjort en ESTA på förhand).

Vi tog en taxi in till stan och vårt hotell. Skulle det ha tagit cirkus 30 minuter. Jag har tyvärr inte längre något minne av vad kostade, men smidigt och snabbt gick det. Vi hade bokat ett litet, ganska enkelt hotell vid Union Square, men det originella namnet Union Square Hotel. Priset var svindyrt men tanke på vad man fick, men läget var verkligen superbt! Vi betalade över 230 euro per natt för ett hotellrum som i Finland antagligen skulle ha kostat bara runt 50-lappen. Vi hade verkligen finkammat alla hotell på Tripadvisor och kollat igenom alla AirBnbs, men det var bara att konstatera att San Fransisco är en DYR stad. Nu måste jag kanske ändå påpeka att vi inte är typer som vill bo ”var som helst”. Man hade naturligtvis också hittat billigare boenden, men bara för att jämföra så hittade jag ett skitit motell utan egen wc och dusch för 180 euro per natt i samma område… Så prisnivån är verkligen hög. Airbnb var inte ett dugg billigare heller. Men då lär ju också San Fransisco faktiskt vara den dyraste staden i USA, också att bo i. Jag inser nu att jag tror att jag glömde ta en bild av vårt hotellrum i San Fransisco, men här blev jag nog bättre under resan. Det ska ju dokumenteras! Allt som allt var vi nog ändå helt nöjda med hotellvalet.

Det första vi gjorde var att gå omkring Union Square en runda, samt hitta oss lite mat. Efter den långa resan så var vi nog ganska dödströtta och hade förstås med flit inte sovit så mycket på flyget så att vi skulle vara trötta när vi anlände på kvällen. Vi orkade inte ens leta efter någon restaurang utan köpte med oss några smörgåsar från Walgreens (som bara låg på andra sidan gatan från hotellet). Vi åt smörgåsarna på hotellrummet och somnade nog ganska tidigt den kvällen.

Sara.

Emmaljunga NXT90F

Här är den nu äntligen: vagnen! Överallt på internätet tycker jag att man varnas över att man kan hamna att vänta upp till 12 veckor på en vagn. Men när vi i januari frågade hos Lastentarvike här i Vasa, så fick vi höra att leveranstiden endast är runt 7 dagar. Och ungefär precis så många arbetsdagar tog det också från beställningen tills det att vi nu fick hem den igår! Det enda som vi ännu saknar till vagnen är adaptern till babyskyddet… och förstås användaren själv!

Under julen i Tyskland åkte vi till en stort ”barnvaruhus” med maaaaasssssor av vagnar. Det fanns säkert 100 olika vagnar framme att klämma och känna på, och trots det gigantiska utbudet så föll vi nog nästan direkt för just denna vagn: Emmaljunga Nxt90F. Inne i affären kunde man testa att köra vagnen på olika vägunderlag, att ta sig upp för trottoarkanter och allt möjligt. Det var verkligen drömaffären för en barnvagns-newbie! Försäljaren visade oss alla funktioner och vi jämförde också med några andra modeller, både andra Emmaljungor och några tyska märken. Men det var nog denna som kändes bäst i handen. Och så tycker jag naturligtvis att den är väldigt fin också 😉 Efter besöket vid varuhuset har jag dessutom läst många recensioner och kommit fram till att denna helt enkelt är perfekt för oss. Att den dessutom också fanns att klämmas på här hemma i Vasa vid Lastentarvike var förstås också bara en bonus som gjorde beslutet lättare.

Det återstår förstås att se hur jag tycker att den beter sig på vägen, men jag har ju inte så mycket att jämföra med heller. Hittills verkar det i alla fall väldigt smidigt att fälla ihop vagnen och det kändes viktigt då vi ändå kommer att transportera vagnen i bilen en hel del. Färgerna man kunde välja mellan var annars svart, vit, brun, grön och blå om man ville ha outdoor chassit (vilket vi absolut ville ha!). Jag velade väldigt länge mellan mörkblå och svart, men jag fegade till mig på slutet och bestämde mig för svart ändå. Det kändes ändå mest tryggt i längden och den som känner mig vet att jag annars också gillar svart.

Nu väntar vi alltså bara på användaren. Precis idag borde det vara max 5 veckor kvar. Spännande!

Sara.

Back in (blog)business

Det var inte alls meningen att jag skulle sluta blogga. Eller det har jag ju egentligen inte gjort heller, det råkade nu bara bli en väldigt lång paus istället. Och ny blogg! Orsakerna till pausen har varit många… det har hänt så sjukt mycket det gångna året, nytt jobb, ny familjesituation, diverse resor… och mycket annat!

Den allra, allra största nyheten är att vi väntar barn. Jag är gravid och väntar på vår lilla baby att anlända senast i början av maj! I princip genast efter att jag plussat på stickan så åkte vi iväg på road trip till USA. Jag måste göra ett helt inlägg om det första ultraljudet och vad som hände där och efteråt, men poängen är i alla fall den, att resan till USA och hela hösten blev en emotionell berg- och dalbana. Under hela resan var vi faktiskt inte helt säkra på om det faktiskt växte någon krabat i magen eller ej. Nå nu visade sig ju att det lyckligtvis nog bodde någon där inne. Men jag ska som sagt skriva om resan, plusset och det första ultraljudet i ett senare inlägg. Annars blir detta inlägg en hel bok. Och jag vill liksom bara säga hej hej, jag är tillbaka.

Annat nytt som hänt under året är också att jag har fått ett nytt jobb. En fast anställning som digital marketing manager på ett storföretag här i staden, drömjobbet! Det tog inte länge för mig att tacka ja, när jag under vår resa till Dublin förra året i maj fick ett mail om att jag skulle få jobbet bara jag var intresserad. Såklart att jag var! Men nu är jag alltså mammaledig sedan 1,5 vecka tillbaka.

Dessa två grejer är väl liksom the main things. Med nytt jobb, graviditetströtthet och -illamående har det inte riktigt funnits någon ork att ta tag i bloggen igen och ju längre man väntar destu svårare brukar det bli. Men nu känner jag verkligen att det är dags! Än så länge har jag ju all tid i världen att redigera bilder och skriva av mig.

Jag tror inte att konceptet på bloggen kommer att förändras särskilt mycket från förr. Utan jag tänkte liksom bara börja på nu igen! Bloggen är för övrigt ännu lite under uppbyggnad, men jag resonerade som så, att jag ju aldrig kommer att börja blogga igen om jag väntar att allt ska vara klart och perfekt.

Sara.

Dimma och månsken

Nu börjar det ju redan se mycket vårigare ut också på våra breddgrader. Men jag ville ändå dela med mig av dessa bilder som jag fotade i Karperö för bara några veckor sedan. Det var faktiskt samma kväll som jag fotade revyn i Vörå. På vägen hem från Vörå var det så fint och dimmigt överallt, att jag från bilen ringde och frågade ifall Philipp kunde tänka sig komma ut och fota dimman i månskenet med mig. Snäll som har var letade han fram mitt stativ och mötte genast upp mig på gården. Vi körde sedan runt lite i Karperö och hittade denna perfekt dimmiga väg. Fast just detta ställe hör antagligen mera till Kalvholmen och inte Karperö. Jag vet inte riktigt var gränsen går!

Idag har det ju varit helt uuunderbart väder. Nästan +8 grader och sol och inte ens så blåsigt. Tidigare i veckan hade vi också riktigt fint och soligt, men det var både kallare och blåsigare än idag. Imorgon lär det också vara riktigt pangväder, så då ska vi ut och njuta!

Det råkar säg dessutom så väl att jag faktiskt har semester nu! Min första helt på riktigt riktiga semestervecka började igår och nästa vecka åker vi på resa. Det blir alltså den första riktigt ordentliga semesterveckan på 2,5 år. (Inte sedan vi var till Kina i november 2014). Fattar ni hur skönt? På alla tidigare resor har jag alltid haft med mig datorn och jobbat åtminstone några timmar varje dag eller kväll men nu ska jag faktiskt lämna allt på kontoret så det inte ens blir möjligt för mig att jobba. Det känns väldigt underligt faktiskt, men också väääldigt väldigt skönt!

Inte för att jag varit en superaktiv bloggare nu heller, men så ni vet ifall det är tyst åtminstone en vecka att jag förhoppningsvis ligger och solar eller gör allmänt sköna turistiga saker istället. Jag har ett till inlägg nästan klart från min födelsedagsfest förra helgen, men nu vågar jag inte lova att det hinner bli klart innan vi åker.
Vi hörs!
Sara.

VÖRÅREVYN – PAKKO PÅ

I fredags fotograferade jag pressbilder för revyn i Vörå för femte året i rad! Det är alltid lika roligt att bli tillfrågad, eftersom det ju också råkar vara väldigt trevligt att få se hela revyn i förväg och på första parkett 😉

Och precis som alla tidigare år kunde jag inte hålla mig för skratt fastän jag var nästan den enda personen i publiken. Det är ju liksom lite lättare att skratta i grupp, så ifall skrattet måste ut när man är ensam är det liksom faktiskt roligt på riktigt 😉 Detta bevisar förstås också att man riktigt bra kan gå och se revyn trots att man inte är från Vörå (jag är ju inte det). De flesta skämt förstås också trots att man inte kommer från, eller hänger med i lokalpolitiken, även om det förstås blir snäppet roligare om man förstår sig på allt roligt.

Min personliga favoritkaraktär är absolut Singel-Stefan, och inte heller i år gjorde han mig besviken. Det är så svårt att välja, men det är nästan nog min favoritscen från årets revy. Käppgymnastiken som syns i bilderna här nedanför var också riktigt bra!

Några recensioner av revyn har redan hunnit publiceras, premiären var ju i lördags. De recensioner som jag har läst hittills har varit riktigt fina, och jag håller med mycket vad recensenterna har skrivit. Vasabladet skrev om ”En överraskningarnas revy” här, och Österbottens tidning om att ”Vörårevyn bjuder på skrattpiller” här.

 

Och sist men inte minst vill jag påminna om att man kan boka biljetter online via Vörå Ufs hemsida. Föreställningar visas ännu i mars och början av april.
Sara.

SÖNDAGSPROMENAD PÅ ISEN I VASA

Förra söndagen, i det underbart vackra marsvädret, kände vi att vi ville se något annat än Karperö och bestämde oss för att köra ner till stranden vid Sandviksvillan. Den ursprungliga tanken var egentligen inte att gå ut på isen, eftersom både jag och Philipp lite ogillar tanken att röra oss på fruset vatten. Men dagen var så otroligt underbar, solen gassade på och värmde trots att det egentligen var ganska kallt i luften, och det var verkligen smockfullt av folk på isen (så det kändes safe!). Så vi kom på idén att gå till Sunnanviken längs med strandpromenaden och sedan tillbaka på isen. En ypperlig idé.

På vägarna bakom ishallen, mot Abborön, såg skogarna helt magiska ut, som en saga. Fast det blev också väldigt kallt då solen inte slapp fram och värma alls. Att sedan komma ut vid bostadsmässoområdet och vandra tillbaka på isen i solen kändes riktigt varmt och skönt. Isen kändes också trygg att gå på (för det mesta).

I efterhand insåg vi att vår promenad ändå blev ganska lång, och att vi hade lika bra kunnat vandra över till villan och tillbaka istället! Nu verkar ju vädret ha vänt mot det varmare, så det kanske inte blir några flera ispromenader i år. Men ifall det blir, så vandrar vi nog till villan iställen! Men annars får vi vänta tills båtsäsongen börjar.

Jag älskar verkligen sådana här underbara vårvinterdagar, men nu är jag nog ändå ganska färdig för vår.

Sara.

KOMPISDEJTER, LJUVLIGA VINTERDAGAR OCH EN SLASKIG VARDAG

Ni vet den där känslan när man kommer hem efter en en 5 timmars kompisdejt och knappt har pratat om hälften av alla ämnen man hade tänkt, men samtdigt pratat om lifvet med både roliga och riktigt djupa ämnen tillsammans med en vän. Alltså den känslan älskar jag och hade turen att uppleva igår. Efter att Sweet Vaasa hade ”kastat ut oss” stod vi kvar utanför i kylan och för att ”bara säga en sak till”, i ungefär en timme. Samtidigt som vi bombades av fallande snö från Kurteniahusets tak med jämna mellanrum. En mycket bra kväll!

Alltså vädret i söndags! Jag hoppas innerligt att också ni fick uppleva det. Hela Vasa vandrade ju omkring på isen, solen gassade, och allt var bara så U N D E R B A R T ! Den perfekta vinterdagen. Jag håller som bäst på att förbereda bilder från vår ispromenad i lördags till ett blogginlägg som jag hoppas dyker upp här under helgen.

Tyvärr ser ju vardagen mera ut så här nu igen. Vintern 2017 kan väl sammanfattas i två ord: slask och is!
Ikväll blir det fotografering av Vörårevyn och jag ser barnsligt mycket fram emot den. Även om jag jobbar så har jag ändå kunnat njuta och skratta varje år ändå (hoppas väldigt mycket på att Vöråstina dyker upp), premiär imorgon!
Sara.