Undantagsvardagen

Jag skriver blogginlägg i huvudet varje dag, men aldrig hinner jag sätta mig ner vid datorn. Men kanske jag får till det ikväll?

Jag förundrar mig över hur andra med barn egentligen hinner skriva blogg. Jag skulle så gärna vilja men tiden finns inte. Om kvällarna när vi äntligen har fått flickorna till sängs är jag oftast så slut att jag bara vill sitta och scrolla på telefonen en stund och sedan gå och lägga mig. Ni andra som bloggar och har barn, när hinner ni egentligen? Eller blir det lättare med äldre barn? Jag är mycket nyfiken!

Men ikväll tog jag ändå fram datorn. Får se om jag ens hinner skriva klart detta inlägg innan mina ögonlock börjar falla ihop. Klockan är trots allt över 23 redan. Hehe! :D

Vad har hänt sen sist då? Ja, undantagstillstånd och sånt förstås… Men jag har också fyllt år, vi har varit väldigt sjuka nästan hela mars, Erin har hunnit bli hela 8 månader. Nästan 9. Och vi ska snart flytta! Det är inte alls många veckor kvar nu, vi snackar alltså äntligen VECKOR och inte månader.

I morse anlände 35 flyttlådor till vår dörr som nu ska börja packas, hur jag ska hinna med det är dock också lite oklart. Men just därför har vi också beställt hem dem i god tid, även om man betalar dem per dygn. Som tur kommer Philipp att ha semester två veckor runt flytten, så då kan vi kanske turas om att packa medan den andra får hitta på något med flickorna. Eller så får jag packa på natten :D

Denna tösen blir snart 2 år!!! Alltså TVÅ? Hur är det ens möjligt att tiden har gått så fort? Det blir väl knappast något kalas just nu under undantagstillståndet. Tyvärr! Men vi får verkligen hoppas att vi snart får bjuda in lite folk till vårt hus och fira henne. Det är ändå tur att hon är så pass liten ännu att hon inte ännu förstår att kalas skulle ha varit på kommande annars. Det tar nog bara mest ont i mammahjärtat! Det är redan så ledsamt när hon frågar om hon får fara till dagis, eller simma eller träffa någon och man alltid måste säga, ”nej, inte idag”. Mitt hjärta brister lite varje gång. Och nu också hennes självaste födelsedag.

Som ni kanske redan märker är jag så arg och ledsen över hela corona-situationen. Har nog gråtit en eller två skvättar redan över denna skit-situation. Det känns ju verkligen som en mardröm som man snart hoppas vakna ifrån. Det värsta är ju att det inte är någon som vet när vi kan återgå till en lite mer normal vardag.

Flickornas fammo och faffa hade resor bokade hit i vår och sommar, vilka nu förstås blivit inställda, och vem vet när gränserna ens öppnas igen? Plötsligt känns ett tvåtimmarsflyg från Finland så långt borta. Det är så sorgligt.

Vilken TUR att det ändå börjar bli ganska vårigt och fint så att man äntligen vill börja vara ute lite mera. Tänk om hela denna coronakris skulle ha varit i november-december. Huvadå! Vi får verkligen hoppas att alla dessa begränsningar inte behöver upprätthållas så länge. Nej usch, nog om Corona nu.

Under påsken inledde vi faktiskt grillsäsongen och vi har hunnit grilla en hel del sedan dess. Philipp har bland annat grillat denna underbara lax på planka några gånger och den är så makalöst god!

Våra dagar består nu mest av att försöka hinna vara ute, gå några promenader, packa, vara nervösa inför flytten, och sånt!

Lia har för övrigt slutat sova middag för några veckor sedan. In i det sista försökte jag verkligen skjuta på det, men då man börjar natta henne 1 timme på dagen och 2 på kvällen var det tyvärr bara att inse fakta. Dagsvilan fick ryka.

Jag skrev också i början på mars om att Erin inte alls är förtjust i att äta mat, och tyvärr har problemet kvarstått. De enda som duger är mjölk. Ibland kan man få in någon sked fruktpuré, men that’s it. Så vi kämpar fortfarande med maten. Jag hoppas så innerligt att hon snart skulle börja äta. Det är hemskt tungt att kämpa med detta dag ut och dag in med väldigt små framsteg. Alla som  jag pratat med säger att det krävs tålamod, tålamod och lite mera tålamod. Och det stämmer verkligen!

Borde kanske börja avsluta nu. Innan det blir alltför spretigt och svamligt och dessutom börjar klockan vara mycket nu. Hoppas att jag ska hinna och orka blogga lite mera nu. Jag har ju så många oskrivna blogginlägg som samlas på hög i huvudet :P

Sara.

Hallå bloggen!

Det här hade ni inte trott, va? Ett inlägg från mig. Tänkte liksom bara titta in och säga hej. Jag har funderat mycket över vad jag ska göra med bloggen. Tiden har inte riktigt räckt till, även om jag väldigt gärna skulle vilja fortsätta blogga. Det är liksom min hobby att få sitta och pilla med bilder och få skriva lite text. Emellanåt under vintern har jag roat mig med att göra klart en del fotoböcker och till viss del fyller det mitt behov, men inte helt. Så nu tänkte jag passa på att plita ner några rader här ikväll och se lite hur det känns.

Åtminstone hela hösten höll Erin mig upptagen på kvällarna med sitt ”kvällsskrik” (vet inte riktigt vad man ska kalla det, men hon skrek i några timmar och det fanns inget som kunde trösta henne!) och somnade inte förrän 23 och då fanns det liksom NOLL minuter för någon ”egen tid” alls. Jag var bara trött och slut och ville bara gå och lägga mig själv då också. Nu har Erin faktiskt börjat somna lite mer humanare tider (typ klockan 21) men ändå har jag inte riktigt haft så mycket ork om kvällarna. Även om jag så gärna VILL hinna så mycket. Inte bara med bloggen förstås!

Jag minns inte ens vad jag skrivit här på bloggen och vad jag bara skrivit ner ”för mig själv”, för jag har förstås fortsatt dokumentera flickornas utveckling m.m., även om jag inte dokumenterat det här. Jag tycker ju om att skriva. Men kort och gott kan jag väl sammanfatta att vi har haft ett väääldigt intensivt halvår. En vild 1,5 åring (som ju faktiskt snart fyller 2!!), en nyföding, ett husbygge och en lägenhetsförsäljning, m.m. m.m. Det är alltså liiiite mycket nu, kunde man väl säga.

Erin har alltså hunnit bli 6 månader! Förstår inte ens hur det är möjligt? Tiden har gått så hiskeligt fort. Hon är så ”med” och sååå gullig och har alltmer börjat visa sin egen vilja och personlighet. Vid 6 månader började vi bland annat med att introducera mat åt henne och hon vill verkligen inte äta. Vi har försökt nu i flera veckor men hon bara kniper ihop munnen. Börjar bli lite orolig för att jag har fått en till liten envis person till detta hushåll. Hehe :P

Det är också så gulligt hur systrarna har börjat få lite mera ”sällskap” av varandra. Lia skulle så gärna leka mera med Erin. Tar henne i handen och ”drar” med henne och säger ”kom Erin”, när hon vill visa sin syster någonting. Jag smälter! Lia är också för det mesta så snäll med sin syster och jag har faktiskt inte märkt av någon avundsjuka/svartsjuka (ännu). Nu är dessa två alltså 6 månader respektive 1 år och 9 månader. Jag kan i alla fall rapportera att det har blivit pytte, pytte lite lättare med dessa två. Men ännu kan man nog inte lämna dem ensamma i samma rum för ens en sekund. Men åtminstone kan jag nuförtiden ha Erin på golvet utan att jag själv sitter bredvid och vaktar eller ha henne bakom vårt ”staket”. Detta kunde jag inte göra för några månader sedan. Jag har förresten många gånger tänkt skriva ett inlägg om hur det är att ha pseudotvillingar, kanske kommer det någon dag!

Kanske det räcker med text för idag! Kan så här i slutet meddela att det kändes väldigt skönt och roligt att skriva ner lite text. Även om jag faktiskt denna gång bara laddade upp bilder från telefonen till datorn. Hela grejen med mitt bloggen känns ändå lite som att jag ändå vill sätta tid på bilderna också. Men kanske jag får ”nöja” mig med detta så länge tiden inte riktigt finns. Den återkommer väl (eventuellt?) tids nog :P

Sara.

Erins dop ­– 19.10.2019

Lördagen den 19:e oktober firade vi Erins dop i Korsholms kyrka. Det var regnigt och ruskigt utomhus men inne i kyrkan hade vi det ändå mysigt. Vår närmaste familj var samlad för att fira lilla Erins dop.

Dopklänningen är samma som jag, Lia och Erins mormor också haft när vi döptes. En fin tradition.

Dopet gick på tre språk. Mest svenska, men också en del tyska och lite finska. Under dopet sjöng vi psalm 188: Det finns en plats. Jag tycker att den är så fin och vi lär ha sjungit den på mitt eget dop för 31 år sedan. Erins farmor läste en fin dikt på tyska och till slut sjöng vi alla tillsammans en sång som Erins mormor skrivit åt henne. Allt var så fint att jag verkligen fick hålla tillbaka, för att inte fälla en tår eller två.

Lilltösen uppförde sig exemplariskt under dopakten, sov så tryggt i sin fadders famn hela tiden.

Lia hade lite egen show på gång! ?

Alla bilderna i inlägget är förresten fotade av Rebecka. (Så som även på Lias dop.) Också denna gång är vi verkligen supernöjda. Jag hade med mig min egen kamera med i väskan, men hann verkligen inte knäppa en endaste bild under hela dopet och min telefon låg kvar i väskan hela dagen. Med andra ord är jag mycket tacksam över dessa bilder. Ett sådant fint och viktigt minne.

Erins hela namn kom att bli Erin Amelia Marianne. Namnet Erin fattade vi tycke för redan under graviditeten. Det bara fastnade, och hängde kvar. Genast när vi för första gången mötte hennes blick var det också säkert, det var en liten Erin. Amelia är inspirerat av ett namn från Philipps mammas sida av släkten och Marianne är Erins mormors mellannamn.

Efter dopet i kyrkan förflyttade vi oss till Restaurang Hejm för ”dopkaffet”, eller egentligen befann vi oss uppe på andra våningen på Hejms Event Loft. Deras kabinett. Och egentligen var det inte bara dopkaffe utan också en bit mat.

På den fina terrassen (med tak, det spöregnade!) tog vi några familjebilder innan bjudningen.

Lättare sagt än gjort att få båda dessa töser på samma bild, men charmiga bilder blev det ändå!

Så härligt att ha bilder på hela familjen. Dessa bilder är speciellt viktiga för mig eftersom jag tror att vi inte har en endaste bild på hela lilla familjen från förut.

Hejms Event Loft var ett ypperligt ställe för ett litet dopkaffe. Nytt och fräscht och fin utsikt, även om det denna dag låg en tjock dimma över Södra Stadsfjärden och sikten därmed inte var särskilt god.

Vi bjöd gästerna på en kall buffé. På bordet fanns: sillsallad med potatis, lök, dill och gräddfil, sockersaltad lax med gurka, rökt grisnacke med pesto och chips, krämig räksallad på maltbröd, marinerad kyckling med senapsmajonnäs och örter, bakad och grillad rotselleri med rostade frön, bakade och picklade betor med rostade hasselnötter, grönsallad samt bröd med smör och pesto. Nu har jag översatt dessa från engelska så jag vet inte om allt blev rätt. Men så makalöst gott i alla fall!

Mums alltså! Hejms mat sådär allmänt är ju verkligen en dröm. Barnen fick varsin egen tallrik med lax, som även den verkade smaka. Vi hade inget speciellt program under dopkaffet utan vi åt och umgicks i några timmar.

Tårtan till dopet hade vi än en gång beställt från Aroma. Eftersom vi ju (som bekant) är ”stammisar” på Aroma i GW gallerian kändes det helt rätt att också beställa tårtan till dopet just därifrån. Makalöst fin blev den ju också. Råkar ha en förkärlek för tvåvåningstårtor!

Det blev ett så fint dop på alla sätt och vis! Vi är så tacksamma för dagen och alla er som var med och firade vår lilla Erin Amelia Marianne ?

Sara.

Back To Top