skip to Main Content

Min förlossningsberättelse – En till igångsättning

In i det sista hade jag hoppats att denna förlossning inte skulle bli en igångsättning, så som den förra. Så blev det ändå inte. Jag hade också hoppats på att den skulle gå betydligt snabbare, vilket den som tur gjorde. Istället för 5 dygn så blev det nu inte ens två. Vilket jag givetvis är väldigt glad över! I det stora hela är jag väldigt nöjd med hela förlossningen, det blev liksom en ganska helande upplevelse. Även om inte själva förlossningen blev lika lång som sist, så blev mitt inlägg nog det 😛 Jag har svårt att hålla mig kort, tydligen.

Under hela förlossningen skrev Philipp ner klockslag med en kort notis om vad som hände. Annars skulle jag aldrig ha kommit ihåg så här mycket. Vi gjorde samma sak under förra förlossningen, och det är någonting som jag verkligen rekommenderar! Även om man inte skriver ett sådant här inlägg är det så mycket lättare att i efterhand bearbeta händelserna då man ungefär vet vad som hände när. Trots att vi hade skrivit ner mycket var det ändå många saker som jag fick fråga upp efteråt. När hände det? Vad sade läkaren då och då? Varför tog de det beslutet? Med mera, med mera… Under många timmar var jag ganska ”borta” och Philipp hade knappast kommit ihåg allting heller bara sådär. 

Men häng med om ni vill läsa hela långa förlossningsberättelsen.

Dag 1

Här på bilderna nedanför hade jag mina väskor packade denna måndag morgon (12.8) och vi var redo att åka in till förlossningen.

Prick klockan 8 ringer vi på dörren till förlossningen på VCS. Vi har tid för igångsättning. På torsdagen veckan innan hade vi varit på igångsättningskontroll och blivit ombedda att komma tillbaka på måndag om inget hade skett av sig själv under helgen. Jag hade som sagt väldigt gärna önskat att förlossningen hade satt igång naturligt denna gång, men icke. Med graviditetsdiabetes vill man väl ogärna att graviditeten ska gå över 40 veckor. Detta var nu 39+5.

Det är ganska spännande men samtidigt väldigt bekant att ringa på klockan till förlossningen. Ännu känner jag mig ganska peppad för vad som komma skall! På sätt och vis känns igångsättning ändå som ett ”tryggt” alternativ, konstigt nog! Jag vet ju vad som möjligtvis väntar oss. Jag har ju varit med förr.

När vi stiger in genom dörren till förlossningen får jag genast ligga i CTG kurva i ankomstrummet. Allt ser bra ut med bebis, men vi hamnar att vänta en stund medan läkarna har rapport innan vi får gå vidare till undersökningsrummet. Läkaren undersöker mig och konstaterar att jag inte alls är öppen och därmed kan ingen ballong sättas. Jag tycker nästan att detta är lite konstigt eftersom jag på sista mödrapolibesöket ändå varit öppen dryga 1cm. Men det är kanske för lite? Vet ej. Istället börjar vid med cytotec. Tappen är för övrigt lite ”halvmogen”, om jag minns rätt. Jag blir ändå lite besviken över beslutet att nu bara börja med cytotec. Under förra igångsättningen upplevde jag att den knappt hade någon inverkan på mig. Ballongen var det som kickade igång det hela då.

Vi får genast bosätta oss i observationsrum nummer 2, (samma rum som med L!). Det känns nästan lite nostalgiskt plötsligt. Jag får ligga i en till CTG på grund av cytotecen och sedan får vi äta frukost; smörgåsar, yoghurt och kaffe. Det har varit en så pass stressig morgon, att vi inte hunnit äta hemma innan vi åkte in. Och även om partnern egentligen inte får mat på förlossningen har vi en snäll barnmorska som också bjuder Philipp på kaffe och smörgås. Efter frukosten går vi på en liten promenad runt sjukhuset. Främst för att se hur byggarbetet vid sjukhusområdet påverkar parkeringsplatserna, och P skulle ännu bli tvungen att flytta bilen till långtidsplatserna.

Lite före Klockan 11 skall vi vara tillbaka på rummet. Jag ska ligga i mera CTG innan lunch. Samtidigt åker Philipp iväg för att äta lunch med en kollega. För övrigt händer det inte mycket på sammandragningsfronten. Jag är alltså ganska uttråkad och lite pessimistisk nu. Inget händer ju! Jag ber Philipp åka hem och hämta min stickning så att jag ska ha någonting att göra. Jag har nämligen inte tagit med mig någon ”underhållning” eftersom jag under förra förlossningen inte alls orkade sysselsätta mig med något eftersom jag hade så ont hela tiden. Men nu händer ju inget!

Vid halv 1 ska jag ligga i nästa CTG och efter detta vill en ny läkare kolla status på mig. Ifall det eventuellt är möjligt att sätta ballong nu. Eftersom jag har haft noll fler sammandragningar än förut är jag själv inte särskilt optimistisk. Jag har nog fått några sammandragningar denna morgon, men det har jag ju haft i flera månader redan och är allt annat än hoppfull inför den inre undersökningen. Till min stora förvåning är tappen nu mjuk och jag lite öppen; Ballongen kan sättas. Hurra! Det tar inte särskilt ont att sätta ballongen. (De ”vanliga” inre undersökningarna tar nog alltid minst lika ont!) När ballongen sedan är på plats och fylld med vätska känns det bara som en ganska kraftig mensvärk.

Klockan 14 sitter ballongen på plats och eftersom vi bor så pass nära sjukhuset får vi nu åka hem om vi vill. Det vill vi! Det känns absolut skönast att åka hem. Jag börjar förresten nästan genast känna fler och starkare värkar efter att ballongen är satt. Minns inte om det var så att jag ännu ligger i en CTG innan vi åker hem, men klockan halv 3 är vi åtminstone hemma igen. Jag tar genast i bruk min TENS-apparat eftersom sammandragningarna nu kommer hela tiden. Tensen blir min bästa vän denna kväll!

Jag börjar få mer och mer ont nu och vid klockan 16 måste jag ta en panadol. Jag hoppas att den skall hjälpa lite i alla fall. Värkarna kommer nu liksom så att de aldrig tar slut och jag får ingen paus alls mellan värkarna! Det gör alltså ont hela tiden och jag börjar få lite ångest. Från förra förlossningen minns jag nämligen att ”ballongvärkarna” ändå var väldigt lätta i jämförelse med vad som komma skall, och nu ligger jag REDAN på soffan och kvider och tensar och profylaxandas. I efterhand har jag tänkt att den tiden som jag hade så här ont (att värkarna inte ens tog paus) kanske var när ballongen passerade kanalen. Hade aldrig något dylikt under förra förlossningen, men då kom inte heller ballongen ut av sig själv.

Vid 17 tiden börjar smärtan lätta lite. Jag får pauser mellan värkarna igen. Jag tänker då att Panadolen hjälpt lite, men i själva verket tror jag så här i efterhand att det nog var så att ballongen hade gjort sitt då. Jag hade bara inte märkt att den ”kommit ner”. Eftersom jag inte har riktigt lika ont längre bestämmer vi oss för att hämta hem L för en stund. Jag vill träffa henne eftersom jag inte vet när jag ska hinna träffa henne nästa gång annars, och jag saknar henne redan! L är hemma med oss i 2 timmar och jag har nog en hel del värkar hela tiden. Försöker ändå hålla god min så att inte L ska märka något. Emellanåt lättare sagt än gjort! Försöker vända mig bort eller gå iväg när värken kommer. Tror ändå inte att hon märker särskilt mycket. Vi äter middag (tacopaj, en igångsättningstradition, hehe). Philipp har lagat den medan jag legat och kvidit på soffan i några timmar.

Klockan 19 för Philipp tillbaka L till mommo och under tiden går jag på toaletten och känner lite på ballongen. Till min stora förvåning märker jag att den har kommit ner en bit. Den har alltså passerat kanalen och jag är åtminstone 3 cm öppen nu. Hurra! (Detta hände ju som sagt inte förra gången, utan då drogs den ut av barnmorskan.) När Philipp kommer tillbaka (19:30) in genom dörren ropar jag genast åt honom att ballongen är ute!!! Att helt få ut ballongen är ändå inte särskilt lätt eller trevligt. En liten miniförlossning i sig, hehe. Det tog alltså nog förbaskat ont att få ut den, trots att den ”ramlat ut” en bit. När jag väl fått ut jäkeln ringer jag förlossningen. Kommer ballongen ut före klockan 21 är det nämligen meningen att vi ska fortsätta igångsättningen ännu samma dag. Så var det sagt. Jag ringer förlossningen och vi åker in igen. 

Ganska taggad ännu i hissen på väg upp till fjärde våningen!

Klockan 20:15 ligger jag åter igen i CTG i ankomstrummet, har haft åtminstone 5 sammandragningar under bilfärden in. Detta betyder cirka 5 sammandragningar på 15 min. Inte illa! Efter kurvan (klockan 20:45) kollar barnmorskan status, ungefär 3 cm öppen men ännu 1,5cm kanal kvar. Huvudet ännu långt uppe. Barnmorskan konsulterar nu läkaren och jag får två alternativ. Antingen sätter vi på ett oxytocindropp i 3 timmar och ser vad som händer. Eller så åker vi hem och väntar och ser vad som händer av sig själv över natten.

Inte förrän nu inser jag hur rädd jag faktiskt är för den där droppen! Oxytocindroppen orsakade nämligen så hiskeliga värkar hos mig under förra förlossningen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Eftersom jag också börjar bli väldigt trött känns det inte heller särskilt lockade med ännu fler superstarka ”konstgjorda” värkar. Jag bestämmer mig alltså för att hellre åka hem och hoppas kunna sova lite. Och jag hoppas förstås på att det nu ska kicka igång av sig själv istället.

Klockan 21:15 är vi hemma igen. Jag tar en lång het dusch! Den varma duschstrålen mot magen hjälper mot sammandragningarna som fortsatt hela tiden. Fortsättningsvis onda sådana. Utan ballong eller något annat. Cytotecen fick jag ju bara en tablett på morgonen så den verkar knappast längre. Duschen känns skön och jag bestämmer mig för att stå där så länge jag bara orkar stå på benen. Försöker till och med sätta mig ner i duschen, men det klarar jag inte av. Att sitta med värkar är inte min grej, måste ligga eller stå. Det var samma sak under förra förlossningen. Vid 22:20 slutar jag duscha, tar en panadol och blodtrycksmedicin och så börjar vi göra oss redo för att gå och lägga oss. Klockan 23 ligger jag i sängen och försöker somna. Det känns som om jag inte sover någonting alls denna natt. Jag minns ändå att jag drömt någonting, så en stund måste jag väl ha slumrat till. Många ”timmar” tittar jag ändå på klockan var 5:e minut. Varje gång jag har sammandragning: 04:05, 04:10, 04:15… och så håller jag på natten igenom…

Jag ligger alltså och kvider och tensar mig genom hela natten. Tensen fick jobba hårt! Hade jag vetat att natten skulle bli så här dålig, hade jag kanske övervägt att stanna på sjukhuset. Men i efterhand ändå inget jag ångrar! Man vet ju inte hur det hade gått och jag var som sagt väldigt rädd för oxytocindroppen sedan förra förlossningen.

Dag 2

Vi stiger upp vid 7-tiden (orkar inte ligga kvar längre!). Jag tar en snabb dusch, klär på mig, tar en till panadol och blodtrycksmedicin och åker sedan in till sjukhuset! Även om jag är väldigt trött och mör är jag på något sätt fortsättningsvis taggad. Jag vet att vi inte kommer att bli hemskickade någon fler gång nu. Klockan 8 ringer vi åter igen på dörren till förlossningen och jag får genast ligga i CTG.

Efter CTG:n flyttar vi genast vidare till undersökningsrummet där läkaren konstaterar att jag nu är öppen 4 cm! Vilket alltså är mera än bara ballongen. Åtminstone har det hänt någonting under natten. Halleluja! Värkarna har inte varit för gäves. Det bestäms att vi nu ska ta hål på hinnorna för att kicka igång det hela. Jag är också väldigt glad över att det är en av mina favoritläkare (om man nu får ha sådana 🙂 ), som jag känner igen från mödrapoli. Alltid skönt att bli omhändertagen av bekanta och vänliga ansikten. Gillar för övrigt alla läkare som jag träffat på mödrapoli, så jag blir glad att det är en av dem!

Klockan 8:45 får vi en egen förlossningssal! Sal nummer 3, tror jag att det är. Det är åtminstone salen bredvid den vi hade förra gången. Jag byter om till sjukhuskläder och eftersom jag är GBS positiv ska vi genast sticka kanyl. Det går inte särskilt bra, som vanligt. Två olika barnmorskor försöker några gånger men sist och slutligen kallas anestesiläkaren in. Jag får alltså min första dos antibiotika då.

När vi äntligen fått in kanylen kommer läkaren in och tar hål på hinnorna. Klockan är 10:05. Läkaren sätter samtidigt en såndär grej i huvudet på bebis som mäter hjärtslagen lite noggrannare än CTG:n. När hon sätter den säger hon samtidigt att hon känner ett litet skruttigt huvud, med inte så mycket hår. Jag fäller nästan en tår! Det känns så overkligt och jag blir liksom lite rörd av att hon nu känt på vår bebis huvud. Även om jag ju vet att vi är här för att föda, känns det plötsligt absurt att det är ett litet bebishuvud hon känner på med sin hand. Det måste ju ändå vara ganska underbart att jobba som gynekolog och barnmorska, tänker jag.

Det tar förresten inte alls ont att ta hål på hinnorna. Det görs med en liten krok och sedan forsar varmt vatten ut. Jag får dessutom ligga på en stor metall”skål” som samlar upp det mesta av vattnet. Däremot gör läkaren nu också en ordentlig ”omgång” så att saker och ting ska sätta fart. Detta gör betydligt mer ont! Jag märker ganska snabbt efter håltagningen att värkarna blir ondare. Efter en stund får jag en pilatesboll som jag sitter på en liten stund. Men jag inser åter igen att detta med att sitta fortsättningsvis inte alls är min grej och jag vill genast stiga upp när en värk kommer.

Jag tar värkar mest stående i ungefär en timme innan jag ber om att få lustgas! Det börjar ta riktigt ont nu, och jag vill hellre börja i tid med lustgasen eftersom den hjälpte så bra sist. Denna gång vill jag liksom gärna ha mera smärtlindring. Det var en av de få saker jag skrev i mina Ipana-önskemål (förlossningsbrev). Lustgasen hjälper, men jag minns att den nog hjälpte bättre förra gången. Får inte heller samma skrattanfall eller dylikt men det tar nog absolut udden av värkarna. I början är det dock svårt att tajma in andningen i masken, men jag blir långsamt bättre med tekniken hela tiden.

Någonstans här kommer lunchen, men jag vill inte äta. Klarar inte av att ta tuggor mellan värkarna. Maletköttsoppa för övrigt. Äter kanske 2 skedar och en tugga bröd. Jag klarar inte av att äta mera än så, eftersom jag inte vill släppa ifrån mig lustgasmasken. Är inte speciellt hungrig heller. Det är inte heller särskilt smart att äta någonting ”smuligt” medan man andas lustgas, jag drar nämligen in en smula i fel hals och får hostattack. Osmart! Jag ger snabbt upp och Philipp får äta upp min lunch.

Klockan 11:30 har jag ändå redan så ont att jag ber om mera smärtstillande. Vill ha epidural! Vi kollar status och jag är fortfarande bara 4 cm öppen. Känner mig lite uppgiven eftersom det inte verkar ha hänt någonting på 1,5 timmar trots att jag har haft kraftiga värkar hela tiden. Och ingen epidural får jag heller, men barnmorskan hämtar en dos oxanest som hon sticker mig i låret. Lite oklart om jag tycker att det hjälper. I efterhand minns jag inte att jag skulle ha haft mindre ont efteråt, men jag minns att jag nog i stunden tyckte att det kanske tog lite, lite udden av värkarna. Men någon större skillnad var det nog inte.

I två timmar tar jag värkar som blir bara värre och värre hela tiden, jag minns att det börjar ta så ont att jag inte klarar av att andas genom värkarna längre utan blir liksom mera panikslagen och börjar ”skrika och gråta” istället. Smärtan har blivit så svår att jag helt tappar kontrollen. Hittills har jag ändå kunnat behålla lugnet och profylaxandas genom värkarna, men nu känns det som att jag inte klarar mera. Minns hur jag borrar in ansiktet i Philipps mage och bara skriker rakt ut och gråter. Ser och hör inget, har bara ont ont ont och vill ge upp. Från dessa timmar minns jag egentligen inte heller så hemskt mycket. Det är som en dimma. 

Vid 13:30 görs ny statuscheck. En ynka halv centimeter har jag öppnat mig ytterligare och är nu 4,5 cm öppen med bebins huvud ännu högt uppe. Barnmorskan konsulterar ändå läkaren om vad vi kan göra med smärtlindringen. Det bestäms, till min stora glädje, att jag nu äntligen ska få min efterlängtade epidural och eftersom anestesiläkaren råkar vara på förlossningen går det undan! Jag är väldigt mycket i min bubbla här och ligger mest och kvider, men jag minns hur man snabbt klär av mig sjukhusklänningen till en version med öppen rygg. Tar av mig bh:n, lägger mig på sidan och tvättar ryggen. Fort går det plötsligt! Jag ligger sedan ihopkurad på ena sidan med ansiktet mot fönstret och väntar och andras lustgas. Har väldigt jävliga värkar. Känner ändå lite hopp inför att jag snart kanske inte behöver ha lika ont längre. Jag väntar, och väntar, och väntar på läkaren… det är inte lätt att ligga i denna position med sådana här värkar. Jag får sedan höra att anestesiläkaren blivit kallad till op och att det ännu ska ta en halvtimme innan han kommer. Jag bryter ihop!!! Det bestäms ändå snabbt att jag istället kan få en PCB under tiden jag väntar. Känner lite hopp igen, även om jag är besviken över att jag inte får epiduralen som jag hade hoppats på.

14:10 får jag PCB. Paracervicalblockad alltså. Det hjälper nog en hel del men inte lika bra som under förra förlossningen. Då hade jag verkligen noll ont (okej inte helt, men…) i en hel timme efteråt. Men jag var nog mindre öppen då. Så bra tar den alltså inte nu, även om jag nog känner att den hjälper. Samtidigt som PCB:n läggs kollas status och jag är nu plötsligt öppen 8 cm!!! På riktigt!? Tror inte mina öron. Väldigt mycket har alltså hänt på bara den senaste dryga halvtimmen. Inte konstigt det gjort ”lite ont” och jag totalpanikerat. Huvudet är dock ännu ganska högt uppe. I något skede minns jag att -1 nämndes, men minns ej om detta är nu. Philipp berättade efteråt att de nu funderade mellan spinal och epidural men eftersom huvudet ännu var högt ville man ändå sakta ner processen (låta huvudet komma mera neråt) och ge epidural. Spinal håller väl bara 2 timmar har jag förstått, och kan väl inte fyllas på.

14:25 kommer äntligen anestesiläkaren tillbaka och jag får min efterlängtade epidural! Den fick jag ju alltså inte under första förlossningen och hade verkligen hoppats att jag skulle få den denna gång. Det står för övrigt allra först i min Ipana att jag önskar epidural eller spinal så tidigt som bara möjligt. Jag tycker förresten inte att det tog ont att få epiduralen. Hade nog fullt upp med att andas mig igenom värkar. Jag märkte det knappt. När läkaren stack kändes det snarare som då man ”knakar ryggen” och så var det snabbt över. Även om jag innan varit lite rädd för att någon ska sticka mig i ryggen (tänk om något går fel!) så var det absolut inget jag tänkte på i stunden. Ville bara ha bort smärtan så fort som möjligt och jag kunde inte ha brytt mig mindre! I den stunden hade de nog fått göra precis vad som helst med mig bara jag fick mindre ont. Anestesiläkaren försvann lika snabbt som han kom och jag hann inte ens se honom. Philipp berättade senare att det var samma läkare som hade stuckigt min kanyl på morgonen.

Jag får nu också dropp med vätska och blodtrycket mäts hela tiden eftersom det kan bli lågt med epidural. Minns att nedre trycket nog var nere i 50. Jag kände mig ändå aldrig illamående eller så, och tydligen är det också helt normalt. Kanske 10 min efter att epiduralen var satt började jag känna att värkarna lättade lite grann. Men jag hinner fråga barnmorskan många gånger, NÄÄÄR epiduralen egentligen börjar värka? Får svaret att det brukar bli lite bättre för varje värk! Och nog har hon rätt, även om jag tycker att det går alldeles för långsamt!

Trots epiduralen kände jag nog hela tiden ett starkt tryck neråt och den tog inte bort all smärta. Jag var tvungen att andas lustgas genom värkarna, men det riktigt onda var åtminstone borta nu. Jag har hört att epidural inte tar bort just tryckkänslan, men jag hade nog föreställt mig att själva smärtan skulle försvinna mera. Jag har ju hört att folk liksom vilar och sover i många timmar efter epiduralen och att man får lov att titta efter värkarna på CTG:n. Så var det inte för mig. Den hjälpte nog massor, men jag hade föreställt mig att epiduralen skulle vara lite ”starkare” och verkligen ta bort all smärta. Men åtminstone var smärtan nu så pass mycket lättare att jag bad Philipp ta en bild på mig, även om jag vägrar släppa taget om lustgasen.

Klockan 15 börjar det kännas ganska mycket bättre, men trycket fortsätter. Jag börjar också skaka som ett litet löv, men det är tydligen normalt när smärtan släpper. Jag känner mig också lite kall och blir trött. Tror att jag till och med slumrar till lite mellan värkarna! Under värkarna måste jag ändå fortsättningsvis andas lustgas för fullt. Jag får nu också en ”pähkinäpallo” mellan benen för att hjälpa till att öppna mig. Jag ligger alltså nu på ena sidan med bollen mellan benen. Eftersom jag nu mest bara vill ”vila” och vara i min egen lilla bubbla, (lustgasen och jag), skickar jag iväg Philipp på en liten promenad och kaffe i en kvart. När han sedan kommer tillbaka skickar jag genast iväg honom på ett ”varv” till eftersom jag bara vill fortsätta vila och andas lustgas och jag tycker att han kan behöva en paus också. Klockan 15:30 får jag nästa omgång antibiotika och nu orkar jag inte heller ligga på sidan med bollen längre. Det blir ganska tungt att hålla upp etta benet hela tiden. 

Klockan 15:41 görs ny statuscheck! Nu är jag fullt öppen. Äntligen! Men vi måste ännu vänta lite tills bebins huvud kommit mera ner. Jag börjar långsamt också få känslan av att jag måste krysta i vissa värkar. Det är så mycket tryck på! Klockan 16:05 har huvudet sjunkit ner tillräckligt och nu får jag också de första riktiga krystvärkarna. Vissa värkar känns ännu som ”vanliga” värkar, medan det emellanåt nu också kommer värkar där jag känner att jag måste börja krysta. Jag minns också att barnmorskan frågar mig här i något skede om det känns som om jag behöver börja krysta. Jag svarar ja! 

Jag försöker nu hitta en bra ställning att krysta i, men lyckas inte riktigt. Hade först tänkt mig ligga på sidan men det blir för tungt och jag orkar inte hålla upp benet tillräckligt länge. Jag minns att jag här tänker; varför kan jag inte bara ligga på sidan och ha NER benet? Kan hon inte bara komma ut så? 😅 Vill inte alls testa någonting stående eller sittande. Innan förlossningen hade jag tänkt mig att en förlossningspall kanske är en bra idé (det verkar ju vara populärt), men eftersom jag inte vill sitta under värkar är det knappast något för mig så jag nämner det inte ens. Är nu också lite besviken på att jag inte får använda lustgas under krystandet. Hur ska jag ens klara mig? Testar sedan gynställning, där vi sätter på mig sockor så att jag kan dra i dem och få benen så nära rumpan som möjligt! Det funkar lite bättre, men ändå händer ingenting. Jag blir nu också katetriserad, för säkerhetsskull. Så att det åtminstone inte är det som är problemet med varför jag inte riktigt lyckas med krystandet.

Det tar ganska länge innan jag känner att jag på riktigt ”vågar” krysta. Jag är liksom rädd för att ta i jättehårt och det händer liksom inget alls fastän jag försöker. Jag har fel teknik och det blir inte till något. Jag kan inte låta bli att skrika ut istället för att vara tyst och sätta kraften inåt. Jag böjer mig också bakåt med huvudet istället för att ha hakan i bröstet. Det blir alltså bara fel på alla sätt, plus att jag är rädd för att verkligen ta i. Jag har ju redan så ont, och jag är rädd för att det ska ta ännu mera ont om jag krystar ännu hårdare. Läkaren kommer också in i rummet och kikar bakom skynket några gånger. Jag tror att hon säger att hon tittar till mig eftersom det verkar stampa på stället. (Det har tydligen varit skiftbyte, för nu är det en ny läkare, men även henne känner jag igen från Mödrapoli. Det känns bra!) Jag gissar att de kanske är lite ”oroliga” på grund av min tidigare sugklocksförlossning och eftersom det nu inte verkar hända så mycket denna gång heller. Jag minns förresten att jag under denna ”pre-krystfas” tänker att sugklocka skulle vara ganska nice! Kunde jag liksom inte få lite hjälp på traven…!?! Jag klarar ju uppenbarligen inte av detta! Allt detta ”krystande” tar kanske 30 minuter och först sedan får jag äääntligen in tekniken.

När jag äntligen krystar rätt känner jag direkt att det ”händer” någonting när jag krystar, och nu plötsligt hejar också barnmorskorna på! (Det har i något skede kommit in en till barnmorska. Minns bara inte när.) Jag förstår då genast att det är SÅ HÄR man ska göra. När jag nu äntligen fått in den rätta kryst-tekniken kommer hon faktiskt ut på 2-3 kryst. Minns inte exakt, men jag tror att huvudet var 2 kryst. Den aktiva krystfasen tar alltså bara 3 minuter! Även om det psykiskt känns som om jag krystat betydlige längre eftersom jag så länge ”krystade” fel. Efter att huvudet kommit ut känner jag liksom hur kroppen bara ”fladdrar” ut. Svårt att beskriva!

Klockan 16:45 föds vår lilla tös! Vår Erin.

Ut kommer hon förresten i superman-pose, alltså med ena armen samtidigt som huvudet. En liten stålmannen alltså! Vår lilla superhjälte. Hon har också navelsträngen ett varv runt halsen får vi senare veta. Jag är nu mycket lättad även om det tar ett tag innan hon skriker till, men jag känner liksom genast i rummet att allt är bra. En helt annan feelis än när L kom ut och direkt tas ifrån rummet. Då var rummet fullt av folk och nu är det bara två barnmorskor och vi. Denna gång är allt liksom lugnt och barnmorskan frågar lugnt P om han vill klippa navelsträngen. Det vill han. Efter ett tag hör jag också hur vår lilla mini skriker till och allt känns bara så bra. Bara en liten stund senare får jag hålla henne på bröstet och det känns så otroligt fint.

Efter en stund börjar man sy ihop mig. Det tar ganska länge och både läkaren och barnmorskan syr. Läkaren syr det som måste sys ”längre in” och barnmorskan det som är mera ytligt (om jag förstod det rätt). Det tar ändå inte alls lika ont att sy som förra gången. Antar att epiduralen och en bebis på bröstet hjälper ganska mycket. Förra gången fick jag andas lustgas under hela sömnaden men nu bara sved det till lite ibland. Erin somnar också på mitt bröst under tiden och jag bara tittar på henne och myser.

Efter att jag är ihopsydd får vi hjälp med amningen. Hon tar ändå inte riktigt tag och somnar mest. Vi bestämmer att vi får fortsätta sedan på BB.

Två timmar senare, klockan 18:45, får vi födelsedagsbrickan med den finska flaggan inrullad till salen. Vi får verkligen bara njuta och ta det lugnt nu. En helt annan feelis än förra gången. Vi har absolut ingen brådska någonstans och Erin sover på mitt bröst medan vi äter och njuter och förundras över det lilla miraklet. Jag är vrålhungrig som inte har ätit så mycket annat än några ballerinakex och några skedar av lunchen på hela dagen. Allt smakar så otroligt gott! Denna gång kan jag skriva under på det där om att det är det godaste man någonsin ätit.

Efter att vi ätit klart tvättar, väger och mäter barnmorskan Erin, med hjälp av Philipp. Jag och Philipp gissar vikt och längd och visst prickar vi ganska rätt. Jag gissar på 3250g, 50cm, 36,5cm huvud och Philipp på 3378g och 51cm och 36cm huvud. Det rätta svaret är ändå: 3330g och 50,5cm med en huvudomkrets på 35cm. Ganska samma som storasyster alltså. Bara pyttelite tyngre och längre, men med mindre huvud. Det visar sig dock att Erins temperatur är låg. Minns nu inte exakt men 35-någonting. Så vi virar in henne i många filtar och hon får också en värmedyna.

Efter allt detta får jag stiga upp och gå i duschen. Lite svajigt är det, men ack så skönt och jag duschar nog ganska länge; så länge att barnmorskan kommer och frågor om allt är okej. Och det var det ju nog. Det var bara så otroligt skönt med en dusch och ingen smärta! Jag klär på mig rena kläder och Philipp börjar packa ihop alla våra saker. Jag sätter mig (eller snarare lägger mig…) ner i en rullstol med Erin i famnen och vi rullar så småningom ut ur förlossningssalen. På vägen till BB får vi välja en blåvitmönstrad stickad mössa och också sätta upp en liten ”baby” på förlossningens fina väggkalender. Klockan är nu 20:00.

Jag får ett eget rum på BB. Precis som jag önskat, och jag är väldigt tacksam över det. Rummet är pyttelitet, men det gör absolut ingenting. Dit ryms ju allt vi behöver. Eftersom Erin fortsättningsvis är lite kall får hon ligga på mitt bröst med många filtar på sig och så småningom får vi också lite mera hjälp med amningen som börjar funka ganska bra relativt snabbt.

Jag hade också redan i flera veckor handmjölkat enligt instruktioner från mödrapolikliniken och visst tycker jag att mjölken stiger snabbare än förra förlossningen. Men då var det ju också en helt annan situation med bebis på barnintensiven där hon fick annan mjölk och jag då pumpade. Angående amningen hade jag önskat (och skrivit det i Ipana) att jag gärna vill amma utan bröstgummi (amningsnapp) denna gång. Den första dagen blev vi ändå tvungna att använda gummit, men sedan började det gå bra utan, och faktiskt så bra att vi sedan den andra dagen på BB inte behövt använda gummit en endaste gång! Det är verkligen skönt att slippa allt klott med det. 

Klockan är nu lite efter 21 och Philipp åker hem från BB. Egentligen hade jag velat att han skulle hämta någonting åt mig att äta, men det blir för sent (han slipper inte in tillbaka till sjukhuset) och jag får leva på mina medhavda snacks. Äter upp resten av ballerinakexen. Jag märkte först senare att det fanns ett kylskåp på BB därifrån man fick ta mat när som helst. Men det visste jag alltså inte denna kväll.

Den första natten var ganska speciell. Jag frågade barnmorskan om det verkligen var safe att sova med Erin i sängen, och det var det. Visste inte ens att det var så man skulle göra. Jag hade ju aldrig haft bebis på rummet på BB förut. Natten gick hur bra som helst och sedan dess har vi faktiskt samsovit, hon och jag. Nu tycker jag mest att det är mysigt. Jag minns inte hur många gånger vi vaknade för amningspaus den natten men jag tycker ändå att jag fick sova relativt bra.

Dagarna på BB var väldigt lugna. Det var så skönt att få ha Erin med mig hela tiden och slippa springandet mellan våningarna och det eviga pumpandet. Vi mös, ammade och sov. Totalt var vi 3 dagar på BB men redan på den andra dagen började jag känna mig ganska redo att åka hem. Eftersom Erin är född så ”sent” på dagen skulle vi ha behövt tidigarelägga läkarundersökning m.m. och det lät så bökigt att jag gärna stannade en natt till ändå. Och sist och slutligen var det säkert bra så, för oss båda. Erin är alltså född en tisdag och hem åkte vi på fredag.

Om jag får nämna någonting ”positivt” med att ha barnet på Keskola är det ju att man slipper oroa sig över skrikande barn när man själv går på toaletten eller hämtar mat åt sig, och man kunde ju duscha när man ville. Nu var det väldigt stressigt att skynda på toaletten. Och det är ju lagom lätt när man har femtiotusen stygn… Och nu fick jag förstås bara duscha när P hälsade på. Han var ju hemma med L om dagarna så jag var ensam på BB för det mesta. Detta är givetvis inte någonting som jag skulle byta bort! Någonsin! Men om man vill se någonting positivt så var det praktiskt lite svårare, när man dessutom är ensam. Mentalt kan man inte jämföra…

Erins blodsocker mättes hela tiden på BB pga min graviditetsdiabetes, men värdena var riktigt fina precis hela tiden. Efter den första natten började också hennes temperatur bli normal och behövde inte heller kollas hela tiden. Det gjordes också en bilirubinvärdeskoll eftersom barnläkaren tyckte att hon såg lite röd ut, men för övrigt var allt riktigt bra med henne. Så skönt!

Första dagen på BB kom Philipp och L och hälsade på. Jag var nog lite nervös, men det första mötet gick så fint som det bara kunde gå. L sa ”baby dä”, gav henne en puss, pajade lite och fortsatte sedan leka med gardinerna i rummet. Mitt hjärta smalt lite till!

Dagarna på BB var som sagt ganska lugna, Erin åt och sov mest och jag kämpade mig i och ur sängen för att hämta mat och gå på toaletten. 

Jag skulle våga påstå att mitt mående och min återhämtning var relativt samma denna gång som efter förra förlossningen. Förra gången blev jag klippt och sydd men denna gång sprack jag istället (och blev sydd). Jag tycker ändå inte att det har varit särskilt stor skillnad för mig på dessa två. 

Bägge gånger tog det nog 2-3 veckor innan jag kunde sitta på en stol. Cirka 2,5 veckor efter förlossningen kunde jag börja promenera igen. Egentligen först när stygnen hade smält bort kunde jag börja gå längre än 400 meter. Alltså vid 2,5 veckor. Gick jag längre började det ta hiskeligt ont. Vid ett skede övervägde jag att ringa BB eftersom jag ännu hade så ont flera veckor efteråt, men bestämde mig för att vänta ut stygnen. Som jag gissat blev det mycket bättre när stygnen smalt. Vid 3 veckor kunde jag alltså gå några kilometer utan att få ont och vid 4 veckor kunde jag nog gå hur långt som helst utan att få ont. Behövde ta värkmedicin i 2-3 veckor. Nu när jag skriver detta, 6 veckor efter förlossningen, börjar det också kännas riktigt bra. Det enda jag känner att jag inte kan göra är att sitta på huk länge, men det kunde jag inte förra gången heller på flera månader.

De första dagarna på BB var det nog väldigt svårt att ta sig upp ur sängen. Speciellt när jag en gång hade dragit upp ”kanten” på sängen och inte för mitt liv kunde komma på hur man skulle ta ner den igen. Fick ringa på barnmorska för att hjälpa mig ta ner den för att alls komma ur sängen. I normalt skick hade man ju liksom bara stigit över den. Den var ju inte hög (och jag hade inte ens dragit upp den i högsta läge)! Jag gick också väldigt långsamt och osmidigt de första dagarna och jag tog nog alltid maten på rullande bricka in till rummet. Även om det på brickorna fanns lappar om att ”de är till för de opererade” så vet jag faktiskt inte hur jag hade klarat mig utan den? Hemma tog det nog några veckor innan jag smidigt kunde stiga upp ur soffan och att sitta på stol var som sagt en pina i många veckor. Eller det var liksom inte ens möjligt. 

Blodtrycksmedicinen blev jag ordinerad att fortsätta med fram till efterundersökningen och den har jag inte varit på ännu i skrivande stund. Har dock mätt mitt blodtryck ibland som nog de första veckorna var ganska högt. Sedan har det varit lite lägre, men fortfarande inte helt som förr. Pulsen gick ner med en gång och det är verkligen skönt! Så jobbigt med hög puls.

Mitt emotionella mående har jag lite svårt att jämföra. Det är så många saker som var lite för annorlunda med själva starten (barnintensiven m.m.) för att man ska kunna jämföra. Dessutom har jag svårt att avgöra vad som förra gången riktigt hörde ihop med chocken över att bli mamma och baby blues. Plus att man nog var tvungen att liksom ”bita ihop” lite när barnet låg på intensiven. Hade inte riktigt ”tid” för känslor på det sättet. Det är lite svårt att förklara. Jag minns att jag de första veckorna efter förra förlossningen kände mig som om jag befann mig i en ”dimma”, kunde inte riktigt koncentrera mig på någonting djupare och orkade/klarade inte av att t.ex. följa med i TV program. Den känslan har jag inte alls haft denna gång. Det kunde förstås höra ihop med den traumatiska förlossningen då, men jag vet inte! Jag har alltså inte alls känt av denna ”dimma” denna gång. Däremot har jag nog varit väldigt känslig, och det började prick 3 dagar efter förlossningen (läste sedan om tredjedagsgråten). Kunde börja gråta över absolut ingenting och jag visste inte ens själv varför jag grät. Det höll nog i sig i någon vecka men det är också borta nu. Har inte gråtit ”över ingenting” på flera veckor.

Denna gång har jag däremot haft ett mycket större behov att ”ta vara på babybubblan”. Denna gång vet jag liksom hur fort tiden på riktigt går. Om det förra gången ibland kändes jobbigt att ha en bebis som vill äta hela kvällen, har jag denna gång kunnat njuta av det på ett helt annat sätt. Jag har inte alls stressat (lika mycket) över att inte kunna göra vissa saker eller vara ”fast” i bebisen. Denna gång är det snarare lite tvärtom. Vill stanna tiden så att vi bara kan fortsätta bebismyset i soffhörnet. Vi har också mest bara varit med familjen dessa veckor som Philipp varit hemma på pappaledigt och det har känts riktigt skönt så. Philipp har alltså varit 3 veckor på pappaledigt plus ytterligare 2,5 veckor på semester så vi har fått vara tillsammans rätt länge. Ett väldigt bra beslut!

Innan jag avslutar detta megalånga inlägg, kräver ändå kvällsmålet på BB sin egen lilla paragraf 😀 Alltså jag vet inte varför, det är ju bara helt vanliga smörgåsar med vanligt pålägg, men det är det godaste jag någonsin ätit 😀 helt sant! Även denna gång var jag liksom vrååålhungrig och bara väntade på att klockan skulle bli 19 då kvällsmålet plockades fram! Alla mina favoriter: Valios blåbärsyoghurt, rågbröd med leverkorv och saltgurka, varm choklad. Mums! (Och plommon-nektar förstås, hehe…) Hade typ kunnat stanna en dag längre på BB bara för kvällsmålets skull. Nånej… 😉

Summa summarum känns detta nog som en drömförlossning efter den förra. Jag fick liksom den ”revansch” jag hade hoppats på! Visserligen blev det en till igångsättning, men eftersom saker och ting faktiskt kom igång med ”bara” ballong och håltagning på hinnorna känns det (nästan) inte som en igångsättning. Inte som den förra i alla fall. Värkar i 1,5 dygn är ju också ganska lite med tanke på att det förra gången var 4,5 dygn. Det enda som kanske lite lämnat att ”störa” är den otroliga panik och smärta jag kände när jag väntade på epiduralen som tog så länge att få. Men det gick ju faktiskt bra till slut, även om jag drabbades av panik över smärtan då jag öppnades så hiskeligt fort (även denna gång). Men det är nog faktiskt det enda. Klart att man önskar sig att man skulle spricka mindre och vara i bättre skick snabbare efteråt, men det är ändå småsaker i sammanhanget. Det bästa med förlossningen är förstås att Erin mådde bra och att vi genast fick ha henne hos oss <3.

Man brukar väl säga att en bra förlossning läker en dålig, och lite så känns det nog för mig. Den sorg jag ändå kände från förra förlossningen känns liksom lite bättre nu. Det är klart att jag alltid kommer att ”sörja” att jag inte ens fick se L när hon föddes och skyndades till barnintensiven, men på något sätt känns det ändå lite bättre nu. Kan inte sätta ord på varför.

Och även denna gång måste jag avsluta med att nämna den fantastiska vård jag fick både på förlossningen och på BB på Vasa Centralsjukhus. Jag träffade inte lika många barnmorskor denna gång (som tur, hehe!), men även denna gång var precis alla lika ljuvliga. Inte en endaste som jag inte tyckte om eller på annat sätt inte klickade med. Helt klart rätt människor på rätt plats! Tack!

Hemfärd!

Sara.

This Post Has 2 Comments
  1. Så fin berättelse! Känner att jag bara måste få vara med om ännu en förlossning och bb vistelse till i livet! 🙂 Håller med om kvällsmålet. Det är verkligen så otroligt gott, fastän det är helt vanlig mat 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Back To Top