skip to Main Content

USA 2017 – DAY 4 – THE ROADTRIP IS STARTING – SAN FRANSISCO TO MARIPOSA

Dag nummer 4, dagen då vi skulle lämna San Fransisco bakom oss och faktiskt påbörja vår road trip. Vi hade egentligen inga planer för dagen (förutom att köra till Mariposa då förstås) och hade således inte särskilt bråttom iväg. Vi bestämde oss för att hitta ett lite trevligare frukostcafé än Starbucks och sedan vandra ner till the Ferry Building. Även om frukosten inte heller på the Turn Café var någonting att hurra mycket för, så var den ändå bäst hittills. Jag fick apelsinjuice och en helt okej smörgås.

The Ferry Building låg knappa 2 km från vårt hotell, så vi vandrade iväg dit i sakta mak. Inuti the Ferry Building finns en liten marknad med både mat och hantverk. Riktigt trevligt ställe.

Efter att ha strosat omkring en stund på marknaden hoppade vi på spårvagn F som tog oss tillbaka till hotellet för att hämta vår väskor. Roadtrippen skulle börja!

Jag tog ännu en obligatorisk bild med en cable car precis utanför vårt hotell.

Vi hade ju scoutat biluthyrningsfirman kvällen innan så vi visste precis vart vi skulle. Stället låg bara 4 kvarter från vårt hotell, mindre än en kilometer. Fast till min fasa hade vi ju märkt att det var en brant uppförbacka heeeela vägen. Det hade ju inte varit så farligt om vi inte hade haft våra stora resväskor att släpa på också… San Fransisco är ju ”ganska” backigt av sig. Vi funderade länge på att ta en taxi den där ynka kilometern, men bestämde oss ändå för att inte göra det. Vi hade gott om tid på oss och kunde ju faktiskt pausa i varje gathörn om det behövdes (det behövdes!). Och vilken tur att vi INTE tog taxi, för på vägen till biluthyrningen träffade vi faktiskt ett bekant ansikte! Vi råkade nämligen stöta på Philipps kollega Sari som också råkade vara i San Fransisco samtidigt som oss. Världen är så sjukt liten ibland. Hon kom liksom bara emot i ett gathörn! Vi blev alla så till oss att selfien vi skulle ta som bevis inte ens blev till en bild tyvärr. Men roligt var den ändå! Så vi snackade en stund med henne innan vi fortsatte vidare för att hämta vår bil.

Här ovanför kör vi över Bay Bridge mot Oakland. 5-filigt. Det är tur att Philipp ändå är så van med mycket trafik och många filer från Tyskland. Jag måste medge att jag inte tror att jag hade vågat köra. Jag agerade navigator istället. Vårt första stop var alltså Mariposa, en liten stad precis vid ingången till Yosemite national park. Vi valde att övernatta utanför Yosemite eftersom det är sjukt dyrt att ens få någonting vettigt att bo i inne i Yosemite. Till och med lite lyxigare ”tälthus” kostade skjortan… Så istället för 500 dollar per natt så betalade vi 155 för vårt motell.

Navigatorns första jobb var alltså att navigera oss ut från San Fransisco och fram till Mariposa. Det gick väl sådär…… Resan skulle ta cirka 3 timmar, och när vårt navigationssystem började meddela att det bara var lite kvar nu, och vi fortfarande befann oss mitt ute i ingenstans så började jag ana oråd. Jag kollade upp adressen till motellet igen och adressen var ju nog rätt, men postnumret var fel!!! Efter att ha panikerat lite grann insåg vi att det finns väääldigt många gatunamn och nummer som heter samma i USA, men man måste liksom vara super noggrann med BÅDE delstat OCH postnummer (duh!). Vi var alltså på väg till ett annat ställe. Några timmar norrut från Mariposa finns nämligen samma gatuadress, men med annat postnummer. Som tur hade jag väl ändå kollat upp att stället åtminstone fanns i Kalifornien och rimligtvis åt rätt håll. När vi alltså (hungriga) trodde att det bara var 10 minuter kvar så blev resan plötsligt 2-3 timmar längre över smala bergsvägar. Oops. Tur i oturen så hade vi åtminstone inte kört åt helt fel håll, och utsikten under resterande delen av dagens etapp var makalös. Mindre roligt var förstås att jag var jättehungrig… och illamående och resten av resan gick över slingriga bergsvägar… och vi hade inget annat än choklad i bilen. Not good. Det fanns inte heller någonstans att stanna och köpa någonting. Jag tänkte inte gå in på några detaljer nu, men kan ju meddela att detta preggo bunkrade upp med så mycket nötter och dylika snacks jag bara kunde för att alltid ha någonting salt att stoppa i munnen den resterande delen av roadtrippen. Och så lärde jag mig genast att trippelkolla, vägnummer, vägnamn, postnummer och delstat resten av resan.

Och fram kom vi faktiskt till Mariposa när det ännu var ljust! Vi checkade snabbt in och åt sedan dinner på restaurangen som låg precis intill vårt motell Miner’s Inn. Vi hade tänkt undersöka Mariposa lite på eftermiddagen, samt njuta av motellets pool. Men något sådant hann vi tyvärr inte med innan det hann bli mörkt. Men sånt händer 😉

Det här var alltså vägen vi skulle ta: Men jag tror att vi istället tog en mycket nordligare rutt runt de lite större sjöarna som syns uppe till höger på kartan, alltså runt Groveland och Coulterville. Så mycket längre kanske det inte var i miles, men man kunde inte köra så snabbt på de smala bergsvägarna.

Nästa dag blev det tidigt uppstigning för att köra upp till Yosemite Valley. Ett av de vackraste ställena jag någonsin besökt!

Sara.

DET MESTA BÖRJAR VARA PÅ SIN PLATS

Saker och ting börjar vara förberedda här hemma för vår nya familjemedlem. I helgen ”inredde” jag babyskyddet och fixade till en ”blöjbytes-station” i nedre vessan. Basen till babyskyddet är också redan monterat i bilen sedan fler veckor tillbaka och det känns faktiskt inte som det är någonting vi ännu saknar eller borde fixa innan babyn ”får komma”. Jag var vid rådgivningen igår igen och jag tycker att min barnmorska beskrev det väldigt bra: Vissa stunder vill man bara träffa babyn NU och vissa känns det väldigt skrämmande och får gärna dröja lite till. Lite parafraserat kanske, men ungefär exakt så känner jag mig i alla fall! Det går upp och ner. Men jag mår bra, så på det sättet så är det ju bra om babyn får mogna lite till (tänker jag mig), men jag börjar ju bara bli lite otålig på att äntligen få träffa den nya människan som buffar och på där inne i magen.

Babyskyddet är ett Maxi-Cosi Pebble Plus (på basis av en snabb googling verkar vi ha färgen Nomad Black, en väldigt mörkgrå ton i alla fall). Vi tyckte att det verkade vara en bra mix av säkerhet och tyngd. Vissa av babyskydden orkade man ju knappt lyfta utan baby, så det kändes ganska viktigt att det inte väger ett ton utan baby. ”Inredningen” har jag beställt på nätet, vet inte ens vad man ska kalla det, men en typ av leksak i alla fall och en stickad åkpåse i vår/sommarversion. Tycker det ser väldigt mysigt ut, och jag skulle inte ha något emot att lägga mig och mysa där själv. Tänker mig att det blir praktiskt att inte behöva bylta på tusen lager av kläder och istället bara öppna påsen i bilen eller affären, eller vart man nu far.

Det enda som vi ännu lite funderar över att vi eventuellt behöver skaffa är ytterligare en bas till vår andra bil. I början kommer vi väl att åka tillsammans överallt, men sen när Philipp återvänder till jobbet så tror jag inte att vi orkar hålla på att ta loss bilstolsbasen hela tiden. Men det får liksom bli ett senare problem. Det är i alla fall inte aktuellt ännu.

För övrigt så kan jag ju också svara på frågan som alla ställer mig just nu: nej, har fortfarande inga känningar på att någonting är på väg att hända 🙂 så just nu känns det nog som om det är igångsättningsdagen jag väntar på då. Men det är också helt okej. Jag gillar ju när saker och ting är planerade så nånting får ju gärna vara det 😉 Det går ju inte riktigt att planera någonting annat av förlossningen så en sak kan ju gärna få vara planerad då eventuellt 😉

Sara.

USA 2017 – DAY 3 – ALCATRAZ AND ANGEL ISLAND

Direkt från morgonen hoppade vi på en spårvagn i närheten av vårt hotell för att åka ner till Pier 33 där vi skulle stiga på en båttur till både Alcatraz och Angel Island. Biljetterna hade vi köpt någon vecka på förhand på nätet, eftersom vi läst att de ofta kan vara slutsålda annars. Det lämnade dock oklart om så faktiskt skulle ha varit fallet, men vi var glada över att inte behöva komma till hamnen supertidigt, eller oroa oss över om vi skulle få plats på båten eller inte. Vi köpte med oss lite frukost från hamncaféet och ställde oss för att köa till båten som skulle avgå klockan 09:30. Första stoppet var alltså Alcatraz.

Efter den korta båtturen (ca 20 min) ut till fängelseön fick vi genast en kort introduktion om Alcatraz av en park ranger. Hon berättade lite bakgrundshistoria om fängelset, förklarade för oss vad det fanns att se i fängelset, samt när olika ”evenemang” skulle äga rum under dagen. (Vi ville gärna se ”the slamming of the prison doors”.) Eftersom vi sedan skulle vidare till Angel Island så hade vi inte all tid i världen, men jag har förstått att man annars får stanna hela dagen på ön och ta vilken som helst färja tillbaka. Men som sagt hade vi ”bara” dryga 2 timmar på oss att besöka fängelset innan vi skulle hoppa på nästa båt. Vi vandrade genast upp till själva fängelsebyggnaden där den audioguidade rundturen började. Jag medger att jag var lite skeptiskt till den innan. Oftast blir dylika turer tråkiga, fungerar inte, eller så matchar inte berättandet med var man befinner sig, m.m… men denna audioguide var faktiskt super välgjord! Den var mycket lätt att följa och ingenting berättades på fel tidpunkt, och historierna var mycket intressanta. Det lär också vara äkta fångar från fängelset som berättar historierna, så det var liksom extra spännande då.

Här står jag i en isoleringscell och ser lite för glad ut, och här nedanför ser ni lite mera ”normala” celler. Alcatraz var ett aktivt fängelse fram till 1963 och var ett ”maximum security prison”, hit skickades alltså de allra värsta fångarna; De som var våldsamma och farliga, eller där det fanns risk för att de skulle rymma (igen). På Alcatraz har suttit fångar som Al Capone och ”The Bird Man”. Enligt historien har 36 fångar försökt rymma från fängelset, och det lär faktiskt vara lite oklart om någon av dessa någonsin lyckades. Tre av fångarna som försökt sig på att rymma är nämligen fram till denna dag ”missing and presumed drowned”. Man vet inte om de lyckades ta sig över till San Fransisco på en flotte eller om de drunknade på vägen. Men de 33 övriga rymningsförsöken lyckades alltså inte alls.

Känslan man fick i fängelset var ganska skrämmande. Staden var så nära, men så långt borta… Vissa av fångarna hade en vacker utsikt över staden, ständigt påminda om vad de gick miste om. Under den guidade rundturen berättades det också att om vinden låg från rätt håll kunde man från San Fransisco till fängelset höra tonerna av musik från strandpirerna om kvällarna. Det gav mig också kalla kårar att höra ”the slamming of the prison doors”, som en park ranger förevisade speciellt för oss som skulle vidare till Angel Island (eftersom vi annars hade missat demonstrationen. Det uppskattade vi super mycket!).

Efter guidningen vandrade vi omkring en liten stund innan vi alltså hoppade på nästa färja till Angel Island. Kombibiljetterna till Alcatraz & Angel Island kostade för övrigt dryga 70 dollar per person då i september 2017. Hade man bara velat åka till Alcatraz, så låg priset på runt 40 dollar per person. Vi ville ändå gärna se båda öarna, och tyckte att både ställena var riktigt intressanta och väl värda besök. Ännu intressantare hade förstås varit en live guide på Alcatraz, men jag vet inte ens om detta var möjligt.

Båtturen till Angel Island från Alcatraz tog runt 30 minuter. Trots att vädret ser lite dimmigt och tråkigt ut på bilderna så var det ganska varmt och vi kunde sitta ute på däck hela vägen och spana in Golden Gate Bridge och Sausalito.

Angel Island är alltså ”the Ellis Island of the west” och det var alltså hit som alla immigranter först slussades och processades i början av 1900-talet. Immigranterna fick i värsta fall vänta i flera år på ön för att sedan komma in i USA (eller så inte). Mest var det immigranter från Kina som kom hit, och de lär har utsatts för grymma förhör.

När vi anlände till Angel Island fick vi hoppa på en guidad rundtur med ett ”lilliput-tåg” som tog oss runt hela ön och vi hade alltså en guide med oss hela tiden. Personligen hade jag gärna velat se och höra lite mera om immigrationshistorien, men rundturen var också fokuserad mycket på naturen och öns övriga historia.

Det var också lite synd att man inte fick gå in i någon av byggnaderna, men historierna var ändå intressanta att höra!

Den guidade turen på ön tog cirka en timme och sedan hade vi nästan en timme tid på oss att strosa omkring själva. Avståenden var ändå ganska långa på ön, så vi hann bara ta en kaffe på det lilla hamncaféet och bekanta oss med besökscentret som också låg precis vid hamnen. Och det var inte heller alls illa att hinna sitta på bryggan och njuta lite innan båten tog oss tillbaka till San Fransisco.

Eftersom Pier 33 ligger mindre än 1 km från Pier 39, så bestämde vi oss att besöka stället igen när vi ändå befann oss så nära. Visserligen väldigt turistigt, men jag gillade atmosfären och ville gärna titta på de kaliforniska sjölejonen igen. Jag fascinerades nämligen av att sjölejonen hade bosatt sig vid piren efter jordbävningen år 1989 och sedan dess har de liksom inte flyttat på sig!

Här nedanför syns förresten Alcatraz från Pier 39. Det är bara cirka 2 kilometer mellan kusten och fängelset.

Överallt i San Fransisco, och speciellt vid bryggorna, görs det reklam för Clam Chowder. Och vi kändes ju genast att detta är någonting som måste testas när vi en gång är här! Det är alltså en typ av musselsoppa som ofta serveras i ett surdegsbröd (clam = mussla, chowder = stuvning/soppa). Det var faktiskt riktigt gott och förvånansvärt mättande. Egentligen hade vi tänkt äta det som en sen lunch, men vi orkade sedan inte äta någonting mera på hela kvällen ändå. Förutom att dela en megastor cheesecake till efterrätt då 😛

Och när man en gång befinner sig i San Fransisco måste man ju också åka cable car, eller hur? Så vi letade upp vändstationen för Powell-Mason line i närheten av Pier 39 som då skulle ta oss raka vägen tillbaka till Union Square. En väg kostar 7 dollar per person, det vill säga ett ganska saftigt pris för knappa 3 km. Men helt klart värt det ändå! I början kändes det nästan lite skrämmande, jag var liksom rädd för att falla av, men farten är faktiskt inte så farlig (under 15km/h) och ofta ställer sig människor framför en och ”hänger på”, så det var inte så skrämmande ändå. Men jag hade nog inte vågat stå på min första tur i alla fall 😛

Redan nästa dag skulle vi plocka upp vår hyrbil, så på kvällen passade vi på att leta reda på stället där vi skulle hämta bilen följande dag. Det låg nämligen inte alls långt ifrån vårt hotell, och för det mesta gillar vi liksom att vara förberedda. Speciellt när vi ska släpa på tunga resväskor till rätt ställe. Och jag tror knappast att klockan hann bli särskilt mycket innan vi slocknade som små ljus på hotellet.

Följande dag skulle vi alltså påbörja själva road trippen och köra mot Yosemite. Men mera om det i nästa rese-inlägg.

Sara.

Back To Top