skip to Main Content

LUNCH MED BABY @ RAAWKA

På sommaren är det verkligen inte fy skam att ha vänner som är lärare när man själv är på mammaledigt. Då kan man nämligen också träffas över en lunch på Raawka, vilket blev vårt måndagsprogram denna vecka! Lunch med Mizza på Raawka. Även om Raawka är ganska litet så tyckte jag att det var lätt att komma in med barnvagnen och jag tyckte nästan att man bra kan ha med vagnen bredvid bordet vid nästan alla bord på nedrevåningen. Som stort plus måste jag också nämna att personalen kom och hälsade på lillan också och gullade och tittade och frågade. Då känner man sig verkligen välkommen med barn och barnvagn. Jag har ju nämligen förstått på min vänner att inte alla caféer och lunchställen är sådana i Vasa. Men det antar jag att vi kommer att få uppleva med tiden.

Jag hade inte varit till Raawka på länge nu kändes det som, och lunchen imponerade på mig fortsättningsvis. Soppan var amazing, och lunch-bowlen inte bara såg ut, utan smakade även superbt. Jag älskar att maten är så färggrann. Efter att barnet hade somnat så hann vi också strosa lite på stan. Blev eventuellt några reafynd på Kappahl (älskar att shoppa babykläder!).

Den där förlossningsberättelsen är under arbete också, men det lär nog ta åtminstone någon dag ännu tills jag får den skriven och bloggad. Älskade själv som gravid (och kanske ännu mera nu efteråt) att läsa förlossningsberättelser på bloggar, så jag vill också komma med min egen version. Men jag skriver faktiskt först en ”egen” version bara för mig själv, för att liksom få bearbeta allt. Och när jag är klar med den så tänkte jag skriva en förkortad version till bloggen också.

Det är förstås mycket mer utmanande att hinna skriva blogg med en liten nyfödis hemma, fast man till och med har bilderna klara så är det lite svårt att hinna sätta sig ner vid datorn och få det skrivet. Borde nog kanske undersöka möjligheten att mobilblogga. Och så tror jag bestämt att jag måste börja nöja mig med att blogga oredigerade bilder också ibland 😛 annars kommer jag aldrig få någonting skrivet märker jag. Jag har dessutom varit gräsänka de senaste dagarna med mannen på arbetsresa och vissa kvällar är det liksom bra om jag ens hinner värma mat åt mig själv från frysen. Men det är också väldigt olika, vissa kvällar sover hon ibland flera timmar och vissa kvällar vill hon äta hela tiden och blir väldigt sårad om hon inte får ligga vid bröstet hela tiden.

Eftersom jag vet att jag har en hel del icke-svenska läsare så tänkte jag eventuellt börja skriva en liten english summary på min inlägg. Funderade en stund på om jag skulle skriva på tyska, men det skulle nog bli för mycket jobb, eller ”språkmissbruk”, om jag skulle ta mig an tyskan istället 😉

Sara.


English summary: 

On Monday I had lunch at Raawka with my friend. It is very nice to have teachers as friends during summer months when one is on maternity leave and teachers have holiday. Then we can have lunch together 😛 Raawka seems to be a stroller- and child friendly lunch place. The waitress even came and said hello and admired our little baby and that made us feel very welcome. I also really like the food at Raawka, and I love how colorful it is. We also had some time to shop afterwards while the little one was sleeping. I love shopping for baby clothes and this time I found some nice things on sale. I have been alone with dog and baby this week (husband on work trip), and therefore some evenings have been a challenge to even get something to eat for myself. Some evenings our little girl wants to eat all evening and doesn’t let me do anything else, but luckily not all evenings. Please let me know if you would like me to continue writing an English summary on my posts? 🙂 

HON ÄR HÄR!

Det känns lite svårt för mig att överhuvudtaget formulera någon text här just nu. Vad ska jag liksom skriva? Det finns inte riktigt ord som ens kan beskriva den senaste månaden i våra liv. Helt klart den bästa någonsin. För lite över en månad sedan föddes nämligen vår lilla, underbara, fina dotter. Lite över en månad har vi nu alltså hunnit vara en familj på tre personer (+ hund!) och därmed njutit i den härliga babybubblan i över en månad. Men nu kanske jag liksom hinner, orkar och framförallt vill skriva inlägg igen. Jag har ju så många bilder på vår skatt, så det är bra att jag börjar aktivera mig lite med bildredigeringen 🙂 och så har jag ju ett konstant behov att skriva av mig lite också!

Här ovanför var hon väldigt nyfödd, mindre än en timme gammal. En halv för att vara exakt. Förlossningen kallar jag väl nog som ganska dramatisk, (förlossningsberättelse är under arbete) och vi fick därmed stanna på sjukhuset ganska ”länge”. Vår lilla prinsessa var 3100g tung och 50cm lång när hon föddes den 6.5.2018. Alldeles perfekt!

Så här satt vi, hon och jag, alla de dagarna hon tillbringande på barnintensiven. Mysigt men också tungt.

Veckorna vi hunnit vara hemma har också hittills gått bra! Jag får sova helt okej och vår lilla prinsessa verkar för det mesta ganska nöjd ändå. Vi har vågat oss ut och på en hel del, och också haft besök av många vänner redan. En första morsdag har jag ju också redan fått fira, så otroligt tacksam över det! Bilden ovan är tagen just då. En vecka gammal dam. Namnet ska jag nog också avslöja snart här också, men inte riktigt ännu.

Vi är båda mycket lyckliga över att äntligen få ha var underbara dotter hos oss. Och otroligt tacksamma över att hon mår bra, trots den något tuffa starten.

Sara.

USA 2017 – DAY 4 – THE ROADTRIP IS STARTING – SAN FRANSISCO TO MARIPOSA

Dag nummer 4, dagen då vi skulle lämna San Fransisco bakom oss och faktiskt påbörja vår road trip. Vi hade egentligen inga planer för dagen (förutom att köra till Mariposa då förstås) och hade således inte särskilt bråttom iväg. Vi bestämde oss för att hitta ett lite trevligare frukostcafé än Starbucks och sedan vandra ner till the Ferry Building. Även om frukosten inte heller på the Turn Café var någonting att hurra mycket för, så var den ändå bäst hittills. Jag fick apelsinjuice och en helt okej smörgås.

The Ferry Building låg knappa 2 km från vårt hotell, så vi vandrade iväg dit i sakta mak. Inuti the Ferry Building finns en liten marknad med både mat och hantverk. Riktigt trevligt ställe.

Efter att ha strosat omkring en stund på marknaden hoppade vi på spårvagn F som tog oss tillbaka till hotellet för att hämta vår väskor. Roadtrippen skulle börja!

Jag tog ännu en obligatorisk bild med en cable car precis utanför vårt hotell.

Vi hade ju scoutat biluthyrningsfirman kvällen innan så vi visste precis vart vi skulle. Stället låg bara 4 kvarter från vårt hotell, mindre än en kilometer. Fast till min fasa hade vi ju märkt att det var en brant uppförbacka heeeela vägen. Det hade ju inte varit så farligt om vi inte hade haft våra stora resväskor att släpa på också… San Fransisco är ju ”ganska” backigt av sig. Vi funderade länge på att ta en taxi den där ynka kilometern, men bestämde oss ändå för att inte göra det. Vi hade gott om tid på oss och kunde ju faktiskt pausa i varje gathörn om det behövdes (det behövdes!). Och vilken tur att vi INTE tog taxi, för på vägen till biluthyrningen träffade vi faktiskt ett bekant ansikte! Vi råkade nämligen stöta på Philipps kollega Sari som också råkade vara i San Fransisco samtidigt som oss. Världen är så sjukt liten ibland. Hon kom liksom bara emot i ett gathörn! Vi blev alla så till oss att selfien vi skulle ta som bevis inte ens blev till en bild tyvärr. Men roligt var den ändå! Så vi snackade en stund med henne innan vi fortsatte vidare för att hämta vår bil.

Här ovanför kör vi över Bay Bridge mot Oakland. 5-filigt. Det är tur att Philipp ändå är så van med mycket trafik och många filer från Tyskland. Jag måste medge att jag inte tror att jag hade vågat köra. Jag agerade navigator istället. Vårt första stop var alltså Mariposa, en liten stad precis vid ingången till Yosemite national park. Vi valde att övernatta utanför Yosemite eftersom det är sjukt dyrt att ens få någonting vettigt att bo i inne i Yosemite. Till och med lite lyxigare ”tälthus” kostade skjortan… Så istället för 500 dollar per natt så betalade vi 155 för vårt motell.

Navigatorns första jobb var alltså att navigera oss ut från San Fransisco och fram till Mariposa. Det gick väl sådär…… Resan skulle ta cirka 3 timmar, och när vårt navigationssystem började meddela att det bara var lite kvar nu, och vi fortfarande befann oss mitt ute i ingenstans så började jag ana oråd. Jag kollade upp adressen till motellet igen och adressen var ju nog rätt, men postnumret var fel!!! Efter att ha panikerat lite grann insåg vi att det finns väääldigt många gatunamn och nummer som heter samma i USA, men man måste liksom vara super noggrann med BÅDE delstat OCH postnummer (duh!). Vi var alltså på väg till ett annat ställe. Några timmar norrut från Mariposa finns nämligen samma gatuadress, men med annat postnummer. Som tur hade jag väl ändå kollat upp att stället åtminstone fanns i Kalifornien och rimligtvis åt rätt håll. När vi alltså (hungriga) trodde att det bara var 10 minuter kvar så blev resan plötsligt 2-3 timmar längre över smala bergsvägar. Oops. Tur i oturen så hade vi åtminstone inte kört åt helt fel håll, och utsikten under resterande delen av dagens etapp var makalös. Mindre roligt var förstås att jag var jättehungrig… och illamående och resten av resan gick över slingriga bergsvägar… och vi hade inget annat än choklad i bilen. Not good. Det fanns inte heller någonstans att stanna och köpa någonting. Jag tänkte inte gå in på några detaljer nu, men kan ju meddela att detta preggo bunkrade upp med så mycket nötter och dylika snacks jag bara kunde för att alltid ha någonting salt att stoppa i munnen den resterande delen av roadtrippen. Och så lärde jag mig genast att trippelkolla, vägnummer, vägnamn, postnummer och delstat resten av resan.

Och fram kom vi faktiskt till Mariposa när det ännu var ljust! Vi checkade snabbt in och åt sedan dinner på restaurangen som låg precis intill vårt motell Miner’s Inn. Vi hade tänkt undersöka Mariposa lite på eftermiddagen, samt njuta av motellets pool. Men något sådant hann vi tyvärr inte med innan det hann bli mörkt. Men sånt händer 😉

Det här var alltså vägen vi skulle ta: Men jag tror att vi istället tog en mycket nordligare rutt runt de lite större sjöarna som syns uppe till höger på kartan, alltså runt Groveland och Coulterville. Så mycket längre kanske det inte var i miles, men man kunde inte köra så snabbt på de smala bergsvägarna.

Nästa dag blev det tidigt uppstigning för att köra upp till Yosemite Valley. Ett av de vackraste ställena jag någonsin besökt!

Sara.

Back To Top