skip to Main Content

MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Det här blir nu en ganska lång historia, eftersom min förlossning kom att ta väldigt länge. Mer än fyra dagar faktiskt. Och det kan hända att vissa detaljer inte är korrekta, speciellt när det gäller det medicinska eller när mina minnen flutit ihop. Philipp förde dagbok av de flesta händelser och jag minns ju nog ganska mycket, men vissa delar av förlossningen är ändå väldigt flummiga i mitt minne trots att jag nästan genast efter förlossningen började skriva på denna berättelse.

 

Dag 1

Onsdagen den 2:a maj klockan 9 hade vi tid för igångsättning på Vasa Centralsjukhus. Graviditetsvecka 39+6. Det var väldigt spännande och jag sov nog inte så bra natten innan. Jag hade förstås in i det sista hoppats på att förlossningen skulle starta spontant, men det gjorde den tyvärr inte. Klockan 9 ringde vi alltså på dörren till förlossningen och jag fick nästan genast komma in och ligga i CTG-kurva i ankomstrummet. Inga sammandragningar alls. Hjärtljuden var bra (mellan 113-159). Jag fick lämna urinprov och sedan gå in till följande rum där läkaren gjorde ett ultraljud och uppskattade babyns vikt till 4,1kg. Den uppskattade vikten var alltså ganska mycket mera än den som hade gjorts två veckor tidigare. Då var viktuppskattningen 3,4kg och uppskattades att det inte skulle gå över 4kg. Det bestämdes att förlossningen skulle sättas igång.

Efter ultraljudet satte läkaren då genast in en ballongkateter. Det var möjligt eftersom det fanns en liten öppning. En specialist fick dock komma och känna och kolla på tappen, eftersom den första läkaren som tog emot oss var lite osäker om det gick. Men specialisten hjälpte till och ballongen satt på plats. En stund senare fick vi sedan bara åka hem och vänta på att någonting skulle börja hända. Jag fick min första lilla sammandragning redan då vi gick tillbaka till bilen.

Vi åkte via Aroma i GW gallerian på vägen hem för att hämta varsin lunchsallad åt oss. Philipp fick gå in själv eftersom jag hade fått några till sammandragningar i bilen och jag inte ville vistas bland folk. Det var jobbigt att sitta i bilen, mest för att det kändes obekvämt med ballongen och en slang fasttejpad i ena benet, men också på grund av sammandragningarna. När vi kom hem låg jag mest ner på soffan och vartefter timmarna gick började sammandragningarna göra mer och mer ont. Vi gick ut med Elmeri några varv också, det gick långsamt och jag fick stanna när sammandragningarna kom.

Vid 16 tiden tog jag 1g panadol som jag faktiskt tyckte hjälpte lite. Jag gick också i duschen, men tyckte då inte alls att det varma vattnet hjälpte (jag hade ju hört att många gillar det!). Philipp föreslog bastu men det kändes inte alls rätt. Vid 17 tiden håxade vi på att pröva på TENS-apparaten som vi köpt. Jag gillade den supermycket! Jag hade den på nivå 4 hela tiden och när en sammandragning började stegrade jag upp styrkan till nivå 10-15. Det hjälpte! Där låg jag sedan hela kvällen på soffan och tensade och profylaxandades.

Vi kollade på tv serier men jag kan inte påstå att jag kunde ta in något av dem. Jag hade ont och var okoncentrerad. Från min mommos födelsedagskalas dagen innan hade vi fått med oss mat, så vi hade middag klar hemma att bara värmas upp. Det var skönt att inte behöva laga mat. Vid 21-tiden ringde jag förlossningssalen, eftersom jag inte visste om jag skulle kunna gå och lägga mig eller vad jag skulle göra eftersom ingenting hade ”hänt”. Vi hade blivit tillsagda att komma in igen om ballongen kommer ut, om värkarna blir täta, eller om vattnet går. Nu hade jag ju bara sammandragningar som inte heller var supertäta. När jag ringde fick jag ändå bara rådet att ta en till panadol och gå och lägga mig, jag skulle också försiktigt dra i ballongen för att se om den kommer ut. Vi skulle bara komma in igen om det inte alls gick att vara hemma. Jag lyckades inte få ut ballongen genom att dra (men vågade nog inte dra tillräckligt hårt heller) så vi gick och lade oss vid midnatt och jag hade på mig tens-apparaten hela natten. Jag fruktade att jag nog inte skulle kunna sova någonting men det gick ändå någorlunda! Kanske inte världens bästa natt, men det gick an.

 

Dag 2

Vi steg upp vid 07:30 och var vid sjukhuset 08:45. Vi hade blivit tillsagda att komma in mellan klockan 8 och 9 någon gång. Det var tydligen inte så noga. Jag fick genast ligga i CTG-kurvan i ankomstrummet och visst syntes nu också mina sammandragningar på kurvan, även om de varken var täta eller särskilt starka. Efter kurvan drog barnmorskan lite i ballongen och ut kom den! Det gjorde lite ont men inte så farligt. Hon drog nog betydligt hårdare än vad jag själv hade vågat kvällen innan. Eventuellt hade jag fått ut den själv också tidigare om jag hade vågat dra så hårt som hon gjorde. Sedan gjordes en undersökning och jag var öppen 3cm. Lika stor som ballongen alltså. Jippi! I det här läget anade jag absolut inte huuur förbannat länge jag skulle vara kvar på 3cm. Dagen innan hade vi blivit lovade att inte bli hemskickade igen utan nu skulle vi bli intagna på riktigt. Det kändes bra.

Klockan 09:45 fick jag min första dos av cytotec, en halv tablett. Vi fick sedan bosätta oss i observationsrum nummer 2 på förlossningen. Ett ganska litet rum med en säng, en fåtölj, en tv och ett litet wc. Vi blev uppmanade att gå ut och gå mycket, men först fick jag äta min första sjukhusmat någonsin, lunch. Philipp fick ingenting. Efter det gick vi ut på en ”lång” promenad (till Villa Sandviken och tillbaka). Stannade ofta för sammandragningar. Vi skulle vara tillbaka klockan 14 för ytterligare än CTG och nästa cytotecdos.

Efter detta gjorde vi en lite utflykt till andra sidan trapphuset där vi hälsade på en liten liten nyfödd småkusin till vår då ännu ofödda dotter. Han var så liten, och jag minns att vi skojade lite om att vår stora över fyrakilos babybaddare nog inte alls skulle vara sååå liten. Det var lustigt att vi kusiner råkade vara samtidigt på sjukhuset. Det var något vi bara hade skojat om innan, men inte trodde jag att det faktiskt skulle bli så.

Klockan 16 fick jag middag och efter det gick vi på ytterligare en promenad. Klockan 18 var det dags för följande CTG och klockan 19 skulle jag ta följande cytotec och sedan ytterligare en CTG. Det kändes som att jag inte gjorde mycket annat än ta piller och ligga i CTG. Här åkte Philipp iväg för att äta middag, han fick nämligen ingenting att äta på förlossningen.

Jag hade ännu på mig mina egna kläder, mjukisbyxor och huppare. Vi gick ju hela tiden ut på promenader, och jag ville inte gå ut i sjukhuskläder. Dessutom var det ju kallt ute. Efter kvällsmålet låg jag i sängen en stund, och mitt under en sammandragning sa det plötsligt ”plopp”. Vattnet gick! Jag var själv helt säker på att vattnet hade gått (visste ju inte annars vad det skulle kunna vara!) men om jag förstod barnmorskan rätt så skulle de ännu ”kolla om det faktiskt var vattnet som gick”. Eftersom jag då hade min egna (svarta) kläder på mig ännu så kunde de inte se vilken färg vattnet var, och jag förstod att de gärna hade velat det. Det som fanns i sängen såg ändå klart ut och det verkade som om också barnmorskan höll med om att det faktiskt var vattnet som hade gått. Nu fick jag lov att byta om till sjukhuskläder.

En timme senare fick jag kanyl insatt och första antibiotikan på dropp (jag var alltså GBS positiv). Det togs också blodprov och sedan fick jag ligga i ytterligare en CTG-kurva. Vid 23-tiden kollades status men jag var fortfarande bara 3 cm öppen. Det kändes inte särskilt upplyftande efter två dagar av sammandragningar. Men vattnet hade ju åtminstone gått nu så jag kände kanske lite mera hopp om att det skulle sätta igång på riktigt nu. Efteråt fick jag veta att vi antagligen hade skickats hem följande dag på ”vilodag” om inte vattnet hade gått. Men nu var vi alltså tvungna att stanna kvar på förlossningen under hela igångsättningen. Men jag hade nog inte velat åka hem igen!

Vid halv tolv fick jag en ”sovdos”. En spruta i skinkan och en tablett. En av dem var någonting lugnande, och om jag förstod det rätt skulle den andra ta bort sammandragningarna lite grann. Samtidigt skulle jag (förstås) ligga i en CTG men här somnade jag väldigt snabbt då en skön dåsig känsla infann sig av medicinerna. Jag sov ändå med TENS-apparaten på hela natten eftersom jag hade sammandragningar mest hela tiden. Men inte lika onda eller lika ofta som på dagen. Jag kunde faktiskt sova! Jag vaknade ändå till då nattsköterskan kom in och gjorde någonting och då piggnade jag också lite till. Trots sammandragningarna tycker jag att nätterna på förlossningen ändå gick riktigt bra.

Philipp åkte sedan hem vid tolvtiden. Han hade fått sova på en luftmadrass på golvet, men vi tyckte nog båda att det var bättre att han fick sova ut hemma eftersom det inte verkade hända så mycket. I efterhand ett bra beslut eftersom vi kom att vara så länge på sjukhuset.

Mitt i natten fick jag en panadol samt antibiotikadropp (var fjärde timme, också på natten). Men jag vaknade knappt när nattsköterskan kom och satte den. För övrigt minns jag att jag alla nätter hade väldigt härliga barnmorskor. Jag hann ju träffa väldigt, väldigt många under tiden och hade många, många underbara också på dagen men jag minns att jag gillade dem på natten lite extra. De var så behagliga och passliga.

 

Dag 3

Jag vaknade vid 07:30 och fick så småningom frukost och nästa dos av cytotec, en hel tablett denna gång. Philipp kom tillbaka till sjukhuset vid 8-tiden. Jag duschade och tyckte inte riktigt att det kändes så skönt med varmt vatten mot värkarna denna gång heller. Jag blev lite ”besviken” eftersom många hade berättat att det kändes så skönt att gå i duschen under öppningsfasen. Åtminstone kändes det härligt att bli ren och fräsch igen!

Vid 11 var det dags för lunch och jag tyckte nog att sammandragningarna blev ondare. Sådär att jag verkligen måste börja profylaxandas ordentligt igenom dem. Tidigare kunde jag nästan bita ihop och ”dölja” sammandragningarna men nu gick det inte längre. Men fortfarande inga regelbundna sådana. Vid 12 var det dags för nästa undersökning och till min stora besvikelse hade det nu faktiskt gått tillbaka lite och jag var endast öppen 2 cm och hade 1,5-2 cm kvar av tappen. De alltmer onda sammandragningarna verkade alltså inte ens vara produktiva. Besvikelsen var stor men vi gav inte upp hoppet.

Efter klockan 12 fick vi byta rum till en riktig förlossningssal. Om jag förstod det rätt så var det främst för att CTG-apparaten i förlossningssalen var bättre, och jag uppfattade att det inte var så fullt på förlossningen så jag kunde få en sal istället för observationsrummet. Jag fick sedan mera antibiotikadropp och ligga i mera CTG. Läkaren kom in och observerade sammandragningarna för att bestämma om vi skulle fortsätta med cytotec eller ej. Hon bedömde att vi skulle fortsätta så jag fick en hel tablett till klockan 13 och skulle förstås ligga i mera CTG. Det blev så mycket CTG:ande att jag knappast ens har orkat skriva ner alla gånger jag låg i kurvan, så jag har säkert missat flera gånger i denna berättelse.

Philipp åkte iväg till ABC för lunch eftersom det fortsättningsvis inte hände så mycket. Vid 14 tiden prövade jag sitta på en pilatesboll. Blev inte riktigt övertygad. Jag tyckte mest den var jobbig när jag inte riktigt nådde ner till marken. Kort som jag är. Senare bytte vi faktiskt ut bollen och jag fick en mindre version. Då blev det lättare, men jag upplevde den ändå mest bara som jobbig eftersom det kändes sjukt obekvämt att ”ta” sammandragningarna på bollen. Vid klockan 15 var det åter igen dags för en CTG, och jag prövade samtidigt en varm risdyna. Kändes skönt med värme, men hjälpte ju kanske ändå inte så mycket mot smärtan.

När kurvan var klar, vid halv fyra, gick vi på ytterligare en promenad. Och en stund efteråt fick jag middag. Vid halv 6 var det dags för nästa undersökning. Status ganska samma, runt 3 cm öppen, men med lite mindre tapp kvar denna gång. 17:45 fick jag mera antibiotika och en till cytotec. Och förstås en CTG. Fick också mera panadol. Philipp åkte iväg till min mamma för att få i sig lite middag. Häremellan togs också blodprov och konstaterades att CRP var förhöjt (60). Vid 20-tiden kom Philipp tillbaka och då fick jag också äta kvällsmål, en yoghurt och en smörgås.

Barnmorskan hade läst mitt förlossningsbrev där jag hade skrivit att jag gärna ville testa badet. Även om det började bli sent så ville jag gärna pröva på. Jag hade en underbar studerande-barnmorska som ställde iordning badet åt mig. Som sagt hade jag supermånga superbra barnmorskor under hela tiden så känner mig nästa orättvis då jag pekar ut att någon var bra för de var faktiskt alla så otroligt underbara!

I badet gick jag vid 21:15. Nästa antibiotikadropp fick jag faktiskt medan jag var i badet, jag hade bara en plasthandske tejpade runt min kanyl medan jag var i badet och under tiden jag hade droppen hade jag bara handen ovanför ytan och försökte vara försiktig. Badet var faktiskt riktigt skönt! Det var härligt att ta emot sammandragningar där och jag försökte göra diverse ”övningar” som slappnade av och öppnade bäckenet. Philipp satt bredvid och googlade ”positioner”. Det hade kanske varit bra att göra lite research på detta innan. Eller fråga en barnmorska. Men jag gjorde rörelser som kändes bra och naturliga i stunden. Det var annars också väldigt avslappnade i badet eftersom rummet var lite mörklagt och med ljusslingor. Antibiotikan jag fick i badet var nu faktiskt också en ny sort, som bara skulle tas var 8:e timme. Betydligt mer praktiskt. Detta pga mitt förhöjda infektionsvärde tidigare.

Jag tog sedan en lång megavarm dusch efter badet. Även om badet var skönt så hade det gärna fått vara varmare, men tyvärr var det inte tillåtet att ha badvattnet över 35 grader (om jag minns gradtalet rätt) så det kändes ganska kallt faktiskt. Därav skönt med varm dusch efteråt. Nu tyckte jag också att jag bättre ”fick till” det där att använda duschen mot sammandragningarna. Jag vågade kanske dra upp värmen lite mera nu?

Klockan 22:40 var jag sedan tillbaka i förlossningssalen och det började bli dags att ta natten igen och jag såg fram emot min ”sovdos”. I något skede hade också den hjälpsamma studerande-barnmorskan rullat in en bekvämare stol åt Philipp. De som finns i förlossningssalarna för partnern är nämligen allt annat än bekväma. Men nu fick P en stol där han nästan kunde halvligga. Man rullade nu också in en annan säng åt mig. Förlossningssalens säng är nämligen inte riktig menad att sova i. Den är hårdare och helt enkelt inte lika bekväm som en vanlig sjukhussäng. Vid halv 12 fick jag sedan min sovdos och somnade genast! Jag hade givetvis också TENS-apparaten på hela natten och ökade styrkan varje gång jag vaknade för sammandragningar. Men jag sov gott och tycker inte att jag vaknade alltför ofta. Efter att jag fått min sovdos åkte Philipp hem igen för att sova. Nu när jag inte behövde få antibiotikadroppen var fjärde timme fick jag också sova mer ostört denna natt.

 

Dag 4

Klockan 6 var det dags för följande antibiotikadropp. Fick också en till cytotec redan då. Idag skulle vi påbörja doserna lite tidigare så att vi skulle ha ”mera tid” på kvällen. Vid 07:30 togs det blodprov och senare konstaterades att crp hade höjts lite till 78. Men det lär tydligen vara vanligt med infektion om vattnet går och det inte händer någonting. Och vattnet hade ju gått för över ett och ett halvt dygn sedan nu. Klockan 8 fick jag frukost och halv 9 anlände Philipp till sjukhuset.

TENS-apparaten hade varit i bruk i princip heeela tiden på sjukhuset (och hemma) och till min stora förskräckelse tog batterierna slut på morgonen. Philipp hade med sig batterier men när vi skruvade upp batteriluckan insåg vi att batterierna var fel storlek. Jag skickade omedelbart Philipp iväg till butiken för att köpa nya. Kunde absolut inte tänka mig att vara någon längre stund utan TENSen. Jag tyckte den var värd sin vikt i guld och hjälpte mig helt klart att överleva 4 dygn av konstanta sammandragningar (för övrigt köpt på Citymarket för ca 80 euro). Jag tror att man får låna dem på förlossningen också, men det var faktiskt bra att ha den redan hemma.

När jag vaknade denna lördagsmorgon hade värkarna tyvärr avtagit för första gången. Men vi fortsatte ändå samma mönster, cytotec, promenader, promenader och promenader. Jag guppade lite på gympabollen också. Vid halv 11 gick vi på en liten promenad inne i sjukhuset, det var väldig öde en lördag. Vi gick till entrén vid barnavdelningen och spelade en runda miniatyrbiljard. Vandrade i trapporna, både upp och ner och i en massa korridorer. Det var skönt att sjukhuset var så tyst eftersom jag fick stanna och luta mot en vägg vid varje sammandragning. De var nog väldigt sjuka trots att de inte kom lika ofta.

Vid 11 fick jag lunch och efteråt klädde jag mig i vanliga kläder eftersom vi gick ut på promenad längs strandpromenaden, ett varv runt sjukhuset. Skönt med lite frisk luft igen. Det kändes plötsligt konstigt att ha på sig vanliga kläder efter flera dagar i sjukhuskläder. Philipp tog också en kaffe och något ätbart i caféterian. Jag kunde inte sitta stilla på en vanlig stol så det var ett hastigt besök. Halv två skulle vi vara tillbaka i salen igen, då det var dags för mera CTG och blodtryckskoll och temperaturkoll (pga infektionsvärden) inför nästa piller cytotec. Jag satt också lite på gympabollen. Klockan halv 3 fick jag sedan dagens sista cytotec, maxdosen för dagen var nådd. Vi hade ju börjat lite tidigare med pillren idag.

Lite efter klockan 3 kom också vår doula och hälsade på. Jag fick zonterapi, vilket var otroligt skönt och avslappande! Philipp hade haft kontakt med henne hela tiden via meddelanden och fast inget började hända så tänkte vi att hon gärna får komma in lite ändå.

Klockan 16 var det dags för middag, och här hade jag väl också haft på CTG:n konstant efter klockan 14:00. Eftersom ingenting egentligen verkade hända åkte doulan hem igen och vi fortsatte vandra i sjukhuskorridorerna. Klockan 18 var det sedan dags för en ny nedre check och läkaren konstaterade att jag fortsättningsvis bara var öppen 3 cm, men med lite mindre tapp åtminstone. Läkaren satte också fast någonting som mätte babyns hjärtljud och mina sammandragningar nedre vägen. Jag slapp alltså CTG-bältena nu.

Eftersom det inte hänt så mycket men mitt infektionsvärde var högt så ville läkaren börja göra någonting. Klockan 18:25 fick jag alltså syntocinondropp (oxytosin = värkframkallande dropp). Jag fick veta att det inte brukar fungera så bra på förstföderskor eftersom det inte mognar någonting utan bara öppnar. Flera barnmorskor hade också tidigare nämnt att det främst fungerar på omföderskor eller om tappen är helt utplånad. Min var väl inte det. Så jag förstod att alla var ganska pessimistiska till att det skulle fungera.

Jag fick droppen och ganska snabbt efteråt hade jag plötsligt regelbundna sammandragningar 3-4 stycken på 10min. Och det var verkligen inga trevliga sådana utan kom med ordentlig kraft. Sammandragningarna jag haft dagarna innan var ingenting i jämförelse! Dessa kunde man liksom inte ens i närheten INTE profylaxandas igenom. Sammandragningarna blev alltså genast mycket, mycket ondare och starkare av droppen. En timme senare ökades dosen till 30ml, och ytterligare en halvtimme senare till 40ml och sammandragningarna fortsatte öka i styrka.

Klockan 20 frågade barnmorskan om jag ville testa på lustgas. Klart som korvspad att jag ville det. Jag hade så fruktansvärt ont och det gick absolut inte att andas sig igenom dem längre. Först fattade jag inte helt hur jag skulle andas i masken, jag hade inte tryckt in den tillräckligt hårt i ansiktet, men direkt när jag fattade tricket blev jag riktigt vinglig och kände mig som om jag hade flera promilles fylla och började också skratta hejdlöst åt allt! Det är väl därför det kallas lustgas 😛 tidigare hade jag sagt åt Philipp att han absolut INTE under några omständigheter fick skämta om någonting så att jag skulle börja skratta under sammandragningarna, det gjorde så ont då. Men nu kunde jag till och med skratta supermycket under en sammandragning! Tyvärr var denna smärtlindring inte särskilt långvarig, jag försökte tajma in andningen med masken enligt hur sammandragningarna kom, och lärde mig andas i masken en stund innan sammandragningen började genom att hålla koll på monitorn. Men bara 15 minuter senare hade jag igen så ont att lustgasen inte hjälpte längre. Jag antar att sammandragningarna blev så mycket starkare och ondare, eftersom det ju bara en stund tidigare hade hjälpt så bra att ta udden av smärtan. Jag älskade lustgasen, bara den hade hjälpt lite längre…

Jag minns att barnmorskan kom in och frågade om jag ville ha en PCB (paracervikalblockad). Jag sa nej, jag skulle nog klara mig en stund till. Men nästa värk blev så enormt kraftigt att jag genast skickade ut Philipp efter barnmorskan och meddelade att jag vill ha PCB:n NU!!! I det läget mindes jag faktiskt inte ens vad PCB var för något, men i stunden ville jag ha vad som helst för att lindra smärtan! Under graviditeten och under förlossningsförberedelsekursen hade jag liksom varit så fokuserad bara på epiduralen att jag inte lagt PCB:n på minne alls. Klockan 21 kom alltså läkaren in och satte PCB på ”båda sidor” och det var ljuvligt!!! Bästa känslan på mycket, mycket, mycket länge. Jag kände bara av ett litet tryck när värkarna kom men det gjorde inte ont. Halleluja. Efter 4 dagar av sammandragningar var det liksom väldigt, väldigt välkommet med en liten paus i smärtan.

Samtidigt med PCB:n hade det förstås också gjorts statuscheck, och nu var jag 4-5 cm öppen och ingen tapp kvar. Yes! Äntligen hände det någonting. Men babyn låg ännu högt. Syntocinondroppen hade alltså fungerat på mig trots allt, så vi fortsatte med den. Värkarna blev värre hela tiden men medan PCB:n fungerade försökte jag vara uppe på benen så mycket jag kunde. Jag stod vid en gåstol och rullade höfterna och försökte slappna av. Men jag satt ju fast i maskinerna och droppställningen så jag var ju inte direkt mobil. I något skede bad vi också doulan komma tillbaka, men jag minns inte exakt i vilket skede det var.

Klockan 22 ökades oxytocindroppen till 50ml och jag fick också nästa antibiotikadropp. Vid halv 11 fick jag också byta till en trådlös CTG-maskin så att jag kunde gå omkring lite mera. De ville kolla babyns hjärtljud hela tiden så jag fick inte gå utan maskinen. Men det fungerade ganska bra med den trådlösa varianten. Jag vandrade sedan så många varv jag bara kunde runt på förlossningssalen. Korridoren går liksom i en cirkel så man kan vandra runt och runt. Här gick Philipp också efter en kaffe för att hålla sig själv vaken. Jag hade doulan med mig på min vandring, jag kunde ju inte riktigt gå själv eftersom jag hade både den trådlösa CTG-maskinen och droppställningen med mig.

Kvart över 11 började jag ha så ont igen att jag absolut ville ha en till PCB. Samtidigt statuscheck som visade 6-7cm öppen, och därmed var läkaren nu också för första gången ”carefully optimistic”. Jag fortsatte vara uppe med gåstödet. Tyvärr var den andra PCB:n inte alls lika effektiv och varade bara en kort stund. Kort därefter bad jag alltså om epidural istället. Barnmorskan skulle gå och fråga läkaren om det var möjligt men svaret blev nekande. Babyns hjärtljud gick ner för mycket i varje värk. Jag antar att läkaren ville skynda på förlossningen pga detta och därför inte ville ge mig epidural (egen tolkning).

Jag tror inte att jag själv uppfattade alls det här med hjärtljuden, jag var så inne i min bubbla och förstod inte alls att vara orolig! Jag var mest bara ledsen över att jag inte fick mera smärtlindring. Jag har också mest minnesluckor från förlossningen från just skedet mellan 7-10cm så jag har inte så mycket att skriva om det faktiskt. Annat än att det gjorde väldigt, väldigt ont. När jag var absolut säker på att jag skulle ge upp så kollade läkaren läget och då var jag helt plötsligt fullt öppen! Klockan var 23:40. Fast babyn hade inte roterat klart och inte heller kommit helt ner. Men jag var fullt öppen. Äntligen!

Jag minns att jag i något skede absolut ville gå på toaletten, jag var övertygad om att jag måste gå NU! När vi sedan släpat in alla droppställningar och maskiner och jag satt mig på byttan fick jag däremot enorm lust att krysta! Jag ropade på barnmorskan att jag inte kunde gå på wc utan måste krysta nu!!! Jag minns att barnmorskan sade åt mig att komma bort från wc:n så att babyn skulle få födas på ett trevligare ställe än byttan. Nu skulle de ställa iordning inför krystskedet. Det kändes som att det tog en eeeevigheters evighet att ställa iordning inför krystandet och jag fattade inte vad det var som tog så länge att ställa iordning. Jag ville bara krysta nu!!! Men alla sprang runt å förberedde och jag fick inte krysta. I verkligheten tog det säkert inte så länge, men i det läget kändes det som en evighet för mig.

Sedan när jag äntligen skulle få börja krysta så kom det inga krystvärkar mera… Ett av de få tydliga minnen jag har från detta skede är när läkaren tittar på mig och frågar om det kommer en sammandragning, men jag svarar NEJ varje gång hon frågar och bara väntar på att det ska komma en värk. Sammandragningarna hade plötsligt slutat. Jag minns vagt att det plötsligt kom in jättemycket personal i rummet (fast jag blundade mest och andades lustgas allt vad jag kunde). Jag var nog helt borta i det här läget. Inne i min bubbla. Har ingen aning om vem som faktiskt var i rummet, eller hur många. Läkaren börja prata om kejsarsnitt eller sugklocka och så bestämde hon väl sig för att ändå testa sugklocka, trots att jag inte hade några krystvärkar. Jag upplevde allt detta som väldigt hektiskt och dramatiskt. Vet inte ens om det faktiskt var så. De berättade för mig att de måste göra ett klipp, antagligen bedövades jag med någonting och klipptes, allt gjorde bara så fruktansvärt ont i det här läget och det enda jag minns var att jag sa/skrek ”det här går inte!!!”.  Sedan skulle jag krysta på kommando, utan krysvärk och läkaren använde sugklockan… och ut kom hon sedan på två drag!

00:28 var vår lilla flicka äntligen född!

Efter att hon blev utdragen med sugklockan tog de genast bort henne från rummet. Jag såg bara en liten glimt av hur hon hängde över läkarens arm och sedan sprang de genast ut med henne ur rummet. Den här bilden är liksom ganska fastklistrad i mitt minne fortfarande. Hon hade alltså haft navelsträngen två varv runt halsen och mådde inte bra. Philipp följde med ut och jag upplevde det som att ingen riktigt berättade åt mig vad som hände. Jag hade ju bara sett henne hänga där och plötsligt var alla borta från rummet och jag bara låg kvar. Ingen baby på bröstet och en stund som kändes som en evighet. Ett tag senare kom någon ÄNTLIGEN in och berättade att hon hade blivit uppförd till Keskola men att hon nog mådde ”bra”. Hon hade andats själv men att det var lite svagt och behövde hjälp på traven, hon hade sedan både skrikit och öppnat ögonen i hissen på vägen upp.

En barnmorska var kvar hos mig och tog hand om efterbörden. Nu var det väldigt lugnt i rummet. Efterbörden kändes för övrigt ingenstans. Den bara ”ploppade ut”. Jag hade varit lite rädd för att man skulle behöva ”föda ut” någonting igen genast efteråt, men det kändes ingenstans. Philipp kom också ner en snabb liten vända för att hämta kameran. På keskola hade barnläkaren sagt åt honom att hämta kameran så att han kunde ta bilder av henne innan hon fick en kanyl i huvudet. Samtidigt gav också Philipp min telefon i min hand så att han kunde skicka bilder av henne åt mig. När jag fick bilderna började jag förstås gråta, hon var så fin!

Sedan kom läkaren tillbaka och sydde ihop mig. Det kändes som att jag hade väntat superlänge, men i verkligheten kan det säkert varit något helt annat. Jag vet inte alls hur många stygn det blev men det tog 40 min. Jag fick väl någon lokalbedövning och andades lustgas under tiden men det var heller ingen särskilt trevlig känsla! Det gjorde också ganska ont och jag var åter igen väldigt glad över min lustgas i det läget.

I något skede kom också barnläkaren in och berättade för mig hur vår baby mådde och vad som hade hänt med henne. Jag minns inte riktigt vad hon sa, annat än att läget var stabilt och att hon mådde bra med tanke på omständigheterna. Det kan ha varit så att barnläkaren kom in medan jag syddes, men jag minns faktiskt inte exakt. Den stora överraskningen i detta skede var dock att vår baby bara vägde 3100g, det vill säga ett helt kilo mindre än uppskattat på ultraljudet 4 dagar tidigare. När jag var färdigt sydd kom också Philipp tillbaka från barnavdelningen eftersom vi skulle få vår födelsedagsbricka.

Klockan 20 över 2 får vi äntligen den efterlängtade födelsedagsbrickan inrullad på rummet. Jag kan dock inte påstå att jag njöt av den. Jag hade väldigt ont och kunde inte riktigt röra mig i sängen. Försökte äta och dricka liggandes men det gick inte särskilt bra. Och det värsta var ju att vi inte hade vår lilla baby hos oss. Jag kunde inte alls slappna av och njuta, jag ville mest få det överstökat så att vi skulle kunna besöka henne uppe på åttonde våningen. När frukosten var uppäten skulle jag ännu duscha och byta kläder. Duschandet gick helt okej, inte så hiskeligt mycket svindel faktiskt. Men jag behövde nog hjälp att gå och det behövdes absolut en rullstol när vi skulle rulla över till BB. Philipp packade ihop alla våra saker, vi fick välja små stickade blåvita babysockor och en liten babymössa från väggen i korridoren (under alla mina vandringsrundor på förlossningsavdelningen hade jag redan sett ut vad jag ville ha, så det gick snabbt att välja!).

På BB fick jag rum nummer 5. Egentligen hade vi nog kanske tänkt ta ett familjerum men åtminstone bestämde vi oss för att P skulle kunna åka hem den första natten eftersom vi ändå inte hade babyn på rummet. Som tur fick jag ändå vara ensam i mitt rum hela tiden på BB. Det hade verkligen varit tortyr att dela rum med någon som fick ha babyn hos sig i rummet hela tiden och jag själv inte hade det! När vi hade dumpat av våra saker på rummet så körde vi sedan direkt upp till barnintensiven. Barnmorskan hade med sig en k-vitaminspruta eftersom den inte hade hunnits ge på förlossningen.

Klockan halv fyra fick jag sedan äntligen, äntligen se henne för första gången och ha henne på bröstet. Hon var så fin! Först när jag såg henne ligga i sin ”kuvös” (det var ingen riktigt kuvös med slutet tak utan en öppen variant) var jag inte säker på om jag skulle få hålla i henne, hon hade så många slangar och trådar överallt. Men hennes skötare frågade nästan genast om jag ville och orkade hålla i henne. Det ville jag!

Det var inte det lättaste att sitta ner i en fåtölj när man var nyförlöst och sydd och vinglig. Men det gick! Vi satt nog där i nästan en timme och mös innan jag sedan skjutsades ner till BB igen. Då åkte Philipp hem till Karperö för att sova i någon timme och jag själv kunde också sova i prick en timme innan det var dags för väckning och diverse checkar och kissande osv. Jag var nog helt hög på hormoner här, för trots att jag hade kämpat i 4 dagar och sovit endast 1 timme efter förlossningen var jag inte ett dugg trött.

Genast efter frukosten på BB åkte jag sedan upp till åttonde våningen igen för att vara med henne. Där satt jag sedan i timmar med henne på bröstet. Läkaren sa att hon mår ”bättre än vad hon borde”. Proverna de hade tagit från från navelsträngen var dåliga och pga min infektion fick hon också genast antibiotika. Det kollades också hela tiden syresättning och blodtryck och sånt. Hon fick vara på barnintensiven från söndag till torsdag, men jag tror att jag ska skriva ett skilt inlägg om det. Det här inlägget är redan en kilometer långt.

I efterhand berättade både barnmorskorna och läkaren för mig att de trodde att det skulle bli snitt. I något skede hade jag också själv börjat tänka det. Dag 1-3 var det ingen som ens nämnde ordet, men på lördagen (dag 4) var det faktiskt en av barnmorskorna som nämnde att det fanns risk för det. Jag hade ju redan då fått 9 doser cytotec som inte alls hade gjort så mycket. Ballongen hade gjort sina 3 cm men sen hände inte så mycket mera. Förutom att vattnet hade gått redan på torsdag.

Dagen efter förlossningen kom läkaren också för att diskutera förlossningen med mig, och hon berättade faktiskt att hon aldrig hade gjort denna kombination förr. Alltså använt sugklocka på en förstföderska som inte ens har krystvärkar. Det hade tydligen varit ett svårt beslut, men det visade sig nog vara det rätta. Vi mår ju båda bra nu och jag är sist och slutligen glad över att det inte blev snitt. Trots att jag under den sista timmen nog tyckte att det hade varit en bättre idé för att slippa smärtorna. Just innan läkaren använde sugklockan (och sade att det blir snitt om sugklockan inte fungerar nu) så tänkte jag nog: ”gör vad som helst bara ni får ut henne NU!”.

Också barnmorskan kom och gick igenom förlossningen med mig då jag var på BB. Det var faktiskt skönt att prata igenom alltihopa flera gånger och reda ut lite saker som jag kanske inte riktigt hade förstått eller undrade över. Men jag antar att det är det man ”ska” göra för att bearbeta det hela. Och det var också verkligen skönt att få prata om allt som hade hänt.

Hela förlossningen kändes nog faktiskt ganska dramatiskt, eller speciellt på slutet då. Just de där sista timmarna som egentligen bara flyter ihop för mig. De säger ju att föda barn är som att springa ett maratonlopp, men jag skulle snarare nog säga att det åtminstone är ett ultralopp. Hela kroppen värkte och darrade dagarna efter och jag kunde bara gå långsamt och det var en pina att sitta. Jag hade ju i och för sig haft sammandragningar i fyra dagar, så inte konstigt att jag hade ont i varendaste liten muskel i hela kroppen när jag hade spänt mig så länge.

Trots att det kändes ganska dramatisk så tycker jag att vården jag fick på sjukhuset var fantastisk. Både på förlossningen och BB och på barnintensiven. Hade inte alla barnmorskor varit så underbara, hjälpsamma och snälla så hade jag säkert haft en helt annan feelis av förlossningen nu. Jag tror eventuellt att det kommer att bli lite skrämmande om jag får göra om det någon dag, men ändå har jag i det stora hela en positiv bild på grund av den fina vården och det trevliga bemötandet vi fick. Varje gång det var skiftesbyte så var jag rädd för att jag skulle få en otrevlig och dålig barnmorska istället för den fina jag hade just då, men gång på gång på gång blev jag alltid lika förvånad över att den nya barnmorskan var precis lika härlig som den tidigare. Hur var det liksom ens möjligt att det finns så många underbara? Jag kände mig hela tiden så väl omhändertagen. Tack! 

Sara.


English summary: 

This labor story is way too long to translate. But the main points are: I was induced in week 39+6 (with balloon catheter + cytotec (misoprostol) + Syntocinon (oxytocin) drip). 4 days later our daughter was finally born after the long induction. The delivery ended up being a vacuum extraction. Our daughter had the umbilical cord twice around her neck and was not feeling very well when she was born. Therefore she was taken immediately to the pediatric intensive care unit. Even if the delivery was a bit dramatical (and very painful) we are all feeling fine now. I am also very happy and thankful for the good care we received at the hospital during our stay.

GRAVIDMAGEN

Jag kan ibland tycka att det är lite synd att jag inte bloggade medan jag var gravid, just för att det är otroligt givande att kunna gå tillbaka och läsa om en viss tidpunkt i livet. Hur man tänkte och vad man gjorde. Om inte annat borde man ju skriva dagbok! Därför tänkte jag då och då blicka tillbaka till året då jag inte bloggade. Här ovan har jag pysslat ihop ett kollage av gravidbilder från olika veckor. Från början hade jag höga ambitioner att ta foto på magen med ”riktiga” kameran vid samma ställe varje vecka och det skulle bli sådär riktigt ”proffsigt”. Men jag ORKADE inte. I början var jag så trött, så trött, att jag mest bara låg på soffan efter jobbet och inte fick någonting gjort. Det blev alltså bara sporadiska bilder på magen via telefonen. Fast helgen innan förlossningen tog jag faktiskt med mig Philipp ut i skogen för att fota ”riktiga” gravidbilder också. Jag ska visa dem i något skede.

Det var först i vecka 21 som jag själv på riktigt kunde se skillnad på magen. Därför börjar också detta kollage först i vecka 21. Jag hade inte ens tagit några bilder på magen innan det. Hela graviditeten kunde jag faktiskt gömma magen ganska bra, inte för att jag nu ville det, men så länge vi ville hålla det för oss själva var det väldigt praktiskt. Jag är ju annars också ganska rund av mig, så det syns ju inte lika bra eller snabbt då heller. Och så beror det ju jättemycket på vilken typ av kläder man har på sig och hur man väljer att framhäva magen. Jag använde faktiskt mina vanliga kläder nästan hela graviditeten. I kollaget är det bara den randiga och den helsvarta tröjan, samt den röda klänningen som är gravidkläder. Jag råkar ju annars också gilla att ha kläder som är lösa vid magen, så det mesta rymdes bra ända till slutet. (För övrigt var Boobs gravidleggigns det bästa plagget jag köpte. Helt oslagbara!!!)

I vecka 18 hade vi ett face-to-face team meeting från jobbet där vi alla fick varsin team t-skjorta. Jag minns att min var ganska spänd över magen och jag tänkte att NU skulle alla se. Vid den tidpunkten hade jag nämligen på jobbet bara berättat åt min chef och en teamkollega (som hade gissat det). Men det var bara i mitt huvud det syntes. Det var nog ingen som såg, trots den spända tröjan 😛 För övrigt gick jag på mammaledigt i vecka 34. Bilden i kollaget från vecka 34 är tagen just morgonen innan jag hade min sista arbetsdag.

Den allra sista bilden är tagen på morgonen innan vi skulle åka iväg till sjukhuset för igångsättning. Vecka 39+6. Därför fick också den bilden vara med i kollaget. Ni ser mina sjukhusväskor som ligger på golvet bakom mig, samt en påse hundmat på byrån bakom mig. Vi var redo att åka in!

På något sätt är det nog väldigt svårt att förstå att det var vår lilla prinsessa som låg där inne!

Sara.


English summary: 

I made a collage of some belly pictures from my preganancy. It wasn’t until week 21 that I really started seeing the belly myself. That’s why I only started the collage in that week. I hadn’t even really taken any pictures before that. During the whole preganancy I was mainly wearing my normal clothes. As I like wearing loose clothing anyway, most of my clothes worked during the entire pregnancy as well. The only really great pregnancy clothing I bought for myself were leggings from Boob. They were amazing! (I think they are called: ”Once on never off – leggings”, and that is a really fitting and tname!). I went on maternity leave in week 34, that picture was taken on the morning of my last working day. And the last picture is taken in the morning before we went to the hospital to induce the pregnancy. 

2 MÅNADER IDAG!

2 månader idag! Jag kan inte förstå vart tiden travat iväg. Hon är en riktig pratkvarn vår lilla tös. Hon kan ligga och prata med sina kompisar (älgen, giraffen och det gula ansiktet) hur länge som helst. Ibland har hon till och med legat 45 min i babygymmet och babblat med älgen. Man kan också vakna klockan 7 på morgonen av att hon ligger och pratar. Här om dagen började hon också prata med våra tavlor i köket. Hon säger fortfarande mycket ”aguuu”, men också ”ääuuu” och diverse liknande läten och gurglanden. Alla väldigt bedårande!

Ler man mot henne så ler hon också nästan alltid tillbaka. Våra konversationen består liksom ganska mycket av leenden fram och tillbaka, för vem kan inte låta bli att le tillbaka när man pratar med en liten solstråle. Man märker också att hon nu börjar se lite längre, för hon kan titta på mig och le på flera meters avstånd. Igår log hon mot mig från min sida av sängen när jag själv stod på andra sidan. Alltså över 2 meter bort.

Idag har vi också varit till rådgivningen på 2 månaders granskning. Hela 5140 g och 57,4 cm är hon nu. Växer bra! I klädväg använder vi fortsättningsvis storlek 50 på några få plagg (Lindex extended), men mest storlek 56. 62:orna har jag inte alls plockat fram ännu! Hon är också ganska stark i nacken och orkar också med tummy time riktigt bra nu. För några veckor sedan kunde hon snabbt börja skrika när man vände henne på mage, men nu är hon nöjd en stund. Några gånger har hon också vänt sig från mage till rygg i babygymmet. I sängen går det galant, speciellt om det finns lite hjälp av nerförsbacke. Man börjar se lite tendenser till att hon vill börja vända sig till mage då hon ligger på rygg, men det tar väl nog ännu ett tag innan det lyckas. Det verkar också som att hon börjat upptäcka sina händer, hon har tittat på dem ibland och jag har märkt att hon börjar sträcka fram handen till leksakerna och nästan liksom känner på dem.

Hon älskar att gosa in sig bredvid mig och sova vid bröstet. Jag brukar ta över henne från bedside criben på morgonen vid 7 tiden och då kan vi ofta fortsätta sova så till 9-10 tiden till och med. Bara hon först får äta och sedan gosa. Mamma tackar som får sova! För övrigt brukar hon vakna 1-3 gånger mellan klockan 12 och 7. En ”vanlig” natt kan se ut så här: Jag ammar henne till sömns vid 12 tiden, hon vaknar sedan mellan klockan 3-5 när hon är hungrig och nästa gång 6-7 tiden och sedan en gång till vid 9 och efter det stiger vi upp. Ännu för några veckor sedan lyckades jag ibland stiga upp lite tidigare och hon fortsatte sova, men nu lyckas jag inte med det längre. Hur försiktigt jag än försöker stiga upp så vaknar hon alltid! Totalt vaknar jag alltså för att amma cirka 2-4 gånger per natt, lite beroende på natt. Och natt definierar vi allt mellan klockan 12 och 9. Några gånger vaknar jag också för att sätta tillbaka tutten eller annars bara trösta.

Annars så börjar vardagen rulla på ganska bra. Som jag skrev för någon vecka sedan har dagarna inte så mycket rutiner, vissa dagar kan hon ännu sova 2-3 stycken 2-3 timmars pass, medan hon vissa dagar bara sover snuttsover 15 minuter här och där. Jag har inte räknat hur många gånger vi ammar om dagarna. Alltid då hon är hungrig liksom 😛 borde kanske räkna någon dag bara för skojs skull.

Förlossningsberättelsen som jag håller på att skriva är nästan klar, så jag vågar faktiskt lova att jag hinner publicera den i början av nästa vecka.

Tänk att hon redan är två månader – vår fina lilla tjej!

Sara.


English summary: 

Today our little girl is exactly 2 months old. We also had the 2 month check today and she now weighs 5140 g and is 57,4 cm long. She is very talkative and loves chatting with her friends. She can sometimes talk with her little stuffed elk for 45 minutes. Also to me and Philipp of course. She is also smiling a lot! I think she is slowly starting to recognizer her hands, she at least starts reaching out for things as she wants to feel them. She has a strong neck and can hold her head up for quite a long time in the baby gym. She also doesn’t get angry anymore when we make her do tummy time. She shows some tendencies to want to start turning on her tummy when she is on her back, but she is not really there yet. I think that will still be a little while. 

She loves to snuggle sleep. No matter how I try to ninja myself out of bed, she will always notice if I leave. I guess she just loves the snuggle. The typical night looks like this: we go to bed at 12, when I nurse her to sleep, she wakes up someone between 3 and 5 when she is hungry, and again between 6 and 7. This is when I take her from the bedside crib to bed, and we snuggle/eat until 9-10ish. The day sleeping still has no routines, sometimes she can sleep 2-3 times 2-3 hours, but sometimes it happens that she sleeps just 15 min here and there throughout the day. 

Back To Top