skip to Main Content

Påsken 2018

Påsken 2018 har kommit och gått, och trots att jag är mammaledig nu så känns det ändå lite, lite skönare och annorlunda på dessa ”riktiga” lediga dagar. Dels för att Philipp är hemma förstås, men också för att jag redan har hunnit skapa lite andra rutiner när jag är hemma och ledig i veckorna.

Även om jag inte längre kan gå superlånga sträckor utan att gå sönder så har jag varit superlycklig över det härliga vädret vi har haft över påsken och vi har försökt vara ute och gå så mycket som jag har kunnat. Och så är jag förstås väldigt glad över att snön äntligen har börjat smälta på riktigt. Snart är nog gångvägarna helt bara, också här i Karperö!

Vi har utnyttjat de fina promenadvägarna på Karperöfjärden till max, inte bara över påsken men hela vintern. Jag är tacksam över de vänliga själarna som plogar upp gångvägarna på isen åt byssborna. Det är ljuvligt att bara kunna gå två steg ur huset och sedan promenera obehindrat över isen. Jag vet inte hur länge man ännu vågar gå där dock när vädret är så här pass varmt, men så länge traktorer kör och plogar upp vägarna så borde man ju våga sig ut i alla fall.

Elmeri är alltid lycklig över att få springa och leka på isen. Speciellt när man kastar snöbollar åt honom. Vi har inte vågat ha honom löst någonting denna vinter dock, med tanke på örnar och vargar och gud vet vad. Fast kanske nog främst på grund av att det alltid har rört sig så mycket annat folk och så många andra hundar på isen att han nog inte skulle uppföra sig så hemskt väl då. Bilderna från Karperö och isen är annars tagna på långfredagen (30 mars), men lika fint väder har vi haft alla andra påskdagar också (förutom måndag som var lite tråkigare). Också idag, tisdag, lyser solen så ljuvligt igen. Bara jag fått detta inlägg skrivet så blir det en till ”långpromenad” med Elmeri i solskenet. Älskar denna vårfeelis!

På påskafton (31 mars) vandrade vi åter igen över isen mot Carpella för att titta på årets påskbrasa. Den tändes klockan 20:00, men trots att vi var där först vid 20:30 så var brasan inte riktigt i full sving ännu. Tidigare år har vi däremot varit för sena, så det var nog absolut bättre så här. Efter att ha väntat en stund vi brasan så började det ändå brinna ganska bra och jag fick ta mina bilder 🙂

Det var en ganska kall kväll och brasan värmde nog inte om man inte stod jättenära elden, så genast efter att ha vandrat tillbaka hem så fanns det nog bara en sak att göra för att få upp värmen igen: Påskbastu!

Annat vi hunnit med denna påsk är: middag hos mamma på långfredagen och en liten utflykt till Sandviksvillan på påskdagen. Igår började jag dessutom ÄNTLIGEN packandet av BB-väskan. Folk har verkligen börjat ”tjata” på mig att det borde göras, och visst har de ju rätt 😛 … jag tycker bara att det är svårt att packa den, då det mesta jag vill ha med mig till BB är grejer som jag ännu vill använda här hemma fram till förlossningen. Nu har jag i alla fall packat en hel del, samt skrivit lista på de saker som måste packas i sista minuten sedan, samt några saker som jag ännu måste inhandla. Jag kunde också konstatera att jag inte äger någon passligt stor väska som kan få plats med allt, förutom en resväska då, och det skulle ju inte se riktigt klokt ut! Så antagligen får det väl bli flera små påsar istället. (Note to self: behöver en weekendbag! 😉 )

Med andra ord har det varit en riktigt skön påsk för vår del. Jag gillar det kravlösa med denna högtid; Man behöver inte riktigt anstränga sig så mycket med pynt (bara så lite påskgräs och ta fram en äggprynad, om man orkar), man får äta mycket god mat (och påskgodis) och det är framför allt inte så konstigt om man bara slappar hemma och inte gör så mycket. Till skillnad från andra högtider som jul, nyår, midsommar etc. där det ofta är krav på att man ”måste” göra ganska mycket. Den enda verkliga tradition jag har på påsken (om vi ens är hemma i Finland) är att se en skymt av en påskbrasa samt äta minst ett mignonägg. För övrigt är det liksom helt okej om man bara chillar.

Sara.

USA 2017 – Day 1 – Flying to California

Det var just precis under förra påsken som jag och Philipp bokade denna resa. Vi bokade flyg och hyrbil, planerade rutt och bokade 11 olika hotell och motell på USAs västkust. Och det tog faktiskt precis hela påsken att planera ihop alltihopa. Vi drog nog oss i håret många gånger innan vi fick allt att sitta ihop och passa med vår budget. Vi skulle roadtrippa i tre veckor, främst i Kalifornien men också med avstickare till både Nevada och Arizona under resan. Den 5:e september bar det sedan iväg från Vasa via Helsingfors med direktflyg till San Fransisco. Det var verkligen superpraktiskt att inte behöva byta flyg någonstans i USA, som annars verkar vara ganska vanligt.

Vi var lite nervösa över flygbytet i Helsingfors, eftersom vi flera gånger under våren och sommaren hade flugit just med samma tisdagsflyg Vasa – Helsingfors och sett att flyget till San Fransisco redan boardade eller var påväg att avgå medan vi ännu befann oss i flygbussen från Vasa. Vi försökte till och med boka om vårt anslutningsflyg, men det visade sig kosta 500 euro extra, så det skippade vi. Och bra gick det ändå! Även om vi fick springa mellan terminalerna så hade vi sist och slutligen ganska mycket tid innan vi ens fick stiga på San Fransiscoflyget. Jag hade tyvärr hunnit bli sjuk lämpligt till semestern, (och dessutom nygravid). Philipp som reser mycket, hade som tur samlat på sig tillräckligt med poäng för att kunna upgrada oss båda till businessclass och det var verkligen räddningen för mig på det 11 timmar långa flyget. Jag mådde inte alls bra, men var ändå mycket glad över att äntligen komma iväg!

Vi fick avnjuta en fyrarätters middag på flyget, och där gick ju genast många timmar. Sedan såg jag några filmer, sov en stund, och sedan började vi ju redan vara framme. Snabbt gick 11 timmar ändå när man var inställd på dem från början. (Och i själva verket flög vi väl lite snabbare, så det tog väl faktiskt bara 10 timmar.)

Första bilden av San Fransisco ser ni här nedan. Vi flög nästan över centrum och bron som syns är alltså Bay Bridge som tar en över till Oakland. Här började nog senast spänningen stiga. Väl nere på marken hade vi tur eftersom vi verkade vara nästan det enda planet som landade just då, plus att vi var de första som fick gå ut ur flyget. Köandet vid immigrationen gick med andra ord supersmidigt. Vi stod nog inte ens och köade i 20 min. Vi fick svara på några frågor om vad vi skulle göra i landet och vilken relation jag och Philipp hade och immgrationsarbetaren skämtade till och med ifall vi mindes hur länge vi varit gifta. Vi hade nog väntat oss en värre utfrågning än så. Vi blev godkända och fick komma in i landet. (Och vi hade förstås gjort en ESTA på förhand).

Vi tog en taxi in till stan och vårt hotell. Skulle det ha tagit cirkus 30 minuter. Jag har tyvärr inte längre något minne av vad kostade, men smidigt och snabbt gick det. Vi hade bokat ett litet, ganska enkelt hotell vid Union Square, men det originella namnet Union Square Hotel. Priset var svindyrt men tanke på vad man fick, men läget var verkligen superbt! Vi betalade över 230 euro per natt för ett hotellrum som i Finland antagligen skulle ha kostat bara runt 50-lappen. Vi hade verkligen finkammat alla hotell på Tripadvisor och kollat igenom alla AirBnbs, men det var bara att konstatera att San Fransisco är en DYR stad. Nu måste jag kanske ändå påpeka att vi inte är typer som vill bo ”var som helst”. Man hade naturligtvis också hittat billigare boenden, men bara för att jämföra så hittade jag ett skitit motell utan egen wc och dusch för 180 euro per natt i samma område… Så prisnivån är verkligen hög. Airbnb var inte ett dugg billigare heller. Men då lär ju också San Fransisco faktiskt vara den dyraste staden i USA, också att bo i. Jag inser nu att jag tror att jag glömde ta en bild av vårt hotellrum i San Fransisco, men här blev jag nog bättre under resan. Det ska ju dokumenteras! Allt som allt var vi nog ändå helt nöjda med hotellvalet.

Det första vi gjorde var att gå omkring Union Square en runda, samt hitta oss lite mat. Efter den långa resan så var vi nog ganska dödströtta och hade förstås med flit inte sovit så mycket på flyget så att vi skulle vara trötta när vi anlände på kvällen. Vi orkade inte ens leta efter någon restaurang utan köpte med oss några smörgåsar från Walgreens (som bara låg på andra sidan gatan från hotellet). Vi åt smörgåsarna på hotellrummet och somnade nog ganska tidigt den kvällen.

Sara.

Emmaljunga NXT90F

Här är den nu äntligen: vagnen! Överallt på internätet tycker jag att man varnas över att man kan hamna att vänta upp till 12 veckor på en vagn. Men när vi i januari frågade hos Lastentarvike här i Vasa, så fick vi höra att leveranstiden endast är runt 7 dagar. Och ungefär precis så många arbetsdagar tog det också från beställningen tills det att vi nu fick hem den igår! Det enda som vi ännu saknar till vagnen är adaptern till babyskyddet… och förstås användaren själv!

Under julen i Tyskland åkte vi till en stort ”barnvaruhus” med maaaaasssssor av vagnar. Det fanns säkert 100 olika vagnar framme att klämma och känna på, och trots det gigantiska utbudet så föll vi nog nästan direkt för just denna vagn: Emmaljunga Nxt90F. Inne i affären kunde man testa att köra vagnen på olika vägunderlag, att ta sig upp för trottoarkanter och allt möjligt. Det var verkligen drömaffären för en barnvagns-newbie! Försäljaren visade oss alla funktioner och vi jämförde också med några andra modeller, både andra Emmaljungor och några tyska märken. Men det var nog denna som kändes bäst i handen. Och så tycker jag naturligtvis att den är väldigt fin också 😉 Efter besöket vid varuhuset har jag dessutom läst många recensioner och kommit fram till att denna helt enkelt är perfekt för oss. Att den dessutom också fanns att klämmas på här hemma i Vasa vid Lastentarvike var förstås också bara en bonus som gjorde beslutet lättare.

Det återstår förstås att se hur jag tycker att den beter sig på vägen, men jag har ju inte så mycket att jämföra med heller. Hittills verkar det i alla fall väldigt smidigt att fälla ihop vagnen och det kändes viktigt då vi ändå kommer att transportera vagnen i bilen en hel del. Färgerna man kunde välja mellan var annars svart, vit, brun, grön och blå om man ville ha outdoor chassit (vilket vi absolut ville ha!). Jag velade väldigt länge mellan mörkblå och svart, men jag fegade till mig på slutet och bestämde mig för svart ändå. Det kändes ändå mest tryggt i längden och den som känner mig vet att jag annars också gillar svart.

Nu väntar vi alltså bara på användaren. Precis idag borde det vara max 5 veckor kvar. Spännande!

Sara.

Back To Top