skip to Main Content

USA 2017 – Day 1 – Flying to California

Det var just precis under förra påsken som jag och Philipp bokade denna resa. Vi bokade flyg och hyrbil, planerade rutt och bokade 11 olika hotell och motell på USAs västkust. Och det tog faktiskt precis hela påsken att planera ihop alltihopa. Vi drog nog oss i håret många gånger innan vi fick allt att sitta ihop och passa med vår budget. Vi skulle roadtrippa i tre veckor, främst i Kalifornien men också med avstickare till både Nevada och Arizona under resan. Den 5:e september bar det sedan iväg från Vasa via Helsingfors med direktflyg till San Fransisco. Det var verkligen superpraktiskt att inte behöva byta flyg någonstans i USA, som annars verkar vara ganska vanligt.

Vi var lite nervösa över flygbytet i Helsingfors, eftersom vi flera gånger under våren och sommaren hade flugit just med samma tisdagsflyg Vasa – Helsingfors och sett att flyget till San Fransisco redan boardade eller var påväg att avgå medan vi ännu befann oss i flygbussen från Vasa. Vi försökte till och med boka om vårt anslutningsflyg, men det visade sig kosta 500 euro extra, så det skippade vi. Och bra gick det ändå! Även om vi fick springa mellan terminalerna så hade vi sist och slutligen ganska mycket tid innan vi ens fick stiga på San Fransiscoflyget. Jag hade tyvärr hunnit bli sjuk lämpligt till semestern, (och dessutom nygravid). Philipp som reser mycket, hade som tur samlat på sig tillräckligt med poäng för att kunna upgrada oss båda till businessclass och det var verkligen räddningen för mig på det 11 timmar långa flyget. Jag mådde inte alls bra, men var ändå mycket glad över att äntligen komma iväg!

Vi fick avnjuta en fyrarätters middag på flyget, och där gick ju genast många timmar. Sedan såg jag några filmer, sov en stund, och sedan började vi ju redan vara framme. Snabbt gick 11 timmar ändå när man var inställd på dem från början. (Och i själva verket flög vi väl lite snabbare, så det tog väl faktiskt bara 10 timmar.)

Första bilden av San Fransisco ser ni här nedan. Vi flög nästan över centrum och bron som syns är alltså Bay Bridge som tar en över till Oakland. Här började nog senast spänningen stiga. Väl nere på marken hade vi tur eftersom vi verkade vara nästan det enda planet som landade just då, plus att vi var de första som fick gå ut ur flyget. Köandet vid immigrationen gick med andra ord supersmidigt. Vi stod nog inte ens och köade i 20 min. Vi fick svara på några frågor om vad vi skulle göra i landet och vilken relation jag och Philipp hade och immgrationsarbetaren skämtade till och med ifall vi mindes hur länge vi varit gifta. Vi hade nog väntat oss en värre utfrågning än så. Vi blev godkända och fick komma in i landet. (Och vi hade förstås gjort en ESTA på förhand).

Vi tog en taxi in till stan och vårt hotell. Skulle det ha tagit cirkus 30 minuter. Jag har tyvärr inte längre något minne av vad kostade, men smidigt och snabbt gick det. Vi hade bokat ett litet, ganska enkelt hotell vid Union Square, men det originella namnet Union Square Hotel. Priset var svindyrt men tanke på vad man fick, men läget var verkligen superbt! Vi betalade över 230 euro per natt för ett hotellrum som i Finland antagligen skulle ha kostat bara runt 50-lappen. Vi hade verkligen finkammat alla hotell på Tripadvisor och kollat igenom alla AirBnbs, men det var bara att konstatera att San Fransisco är en DYR stad. Nu måste jag kanske ändå påpeka att vi inte är typer som vill bo ”var som helst”. Man hade naturligtvis också hittat billigare boenden, men bara för att jämföra så hittade jag ett skitit motell utan egen wc och dusch för 180 euro per natt i samma område… Så prisnivån är verkligen hög. Airbnb var inte ett dugg billigare heller. Men då lär ju också San Fransisco faktiskt vara den dyraste staden i USA, också att bo i. Jag inser nu att jag tror att jag glömde ta en bild av vårt hotellrum i San Fransisco, men här blev jag nog bättre under resan. Det ska ju dokumenteras! Allt som allt var vi nog ändå helt nöjda med hotellvalet.

Det första vi gjorde var att gå omkring Union Square en runda, samt hitta oss lite mat. Efter den långa resan så var vi nog ganska dödströtta och hade förstås med flit inte sovit så mycket på flyget så att vi skulle vara trötta när vi anlände på kvällen. Vi orkade inte ens leta efter någon restaurang utan köpte med oss några smörgåsar från Walgreens (som bara låg på andra sidan gatan från hotellet). Vi åt smörgåsarna på hotellrummet och somnade nog ganska tidigt den kvällen.

Sara.

Emmaljunga NXT90F

Här är den nu äntligen: vagnen! Överallt på internätet tycker jag att man varnas över att man kan hamna att vänta upp till 12 veckor på en vagn. Men när vi i januari frågade hos Lastentarvike här i Vasa, så fick vi höra att leveranstiden endast är runt 7 dagar. Och ungefär precis så många arbetsdagar tog det också från beställningen tills det att vi nu fick hem den igår! Det enda som vi ännu saknar till vagnen är adaptern till babyskyddet… och förstås användaren själv!

Under julen i Tyskland åkte vi till en stort ”barnvaruhus” med maaaaasssssor av vagnar. Det fanns säkert 100 olika vagnar framme att klämma och känna på, och trots det gigantiska utbudet så föll vi nog nästan direkt för just denna vagn: Emmaljunga Nxt90F. Inne i affären kunde man testa att köra vagnen på olika vägunderlag, att ta sig upp för trottoarkanter och allt möjligt. Det var verkligen drömaffären för en barnvagns-newbie! Försäljaren visade oss alla funktioner och vi jämförde också med några andra modeller, både andra Emmaljungor och några tyska märken. Men det var nog denna som kändes bäst i handen. Och så tycker jag naturligtvis att den är väldigt fin också 😉 Efter besöket vid varuhuset har jag dessutom läst många recensioner och kommit fram till att denna helt enkelt är perfekt för oss. Att den dessutom också fanns att klämmas på här hemma i Vasa vid Lastentarvike var förstås också bara en bonus som gjorde beslutet lättare.

Det återstår förstås att se hur jag tycker att den beter sig på vägen, men jag har ju inte så mycket att jämföra med heller. Hittills verkar det i alla fall väldigt smidigt att fälla ihop vagnen och det kändes viktigt då vi ändå kommer att transportera vagnen i bilen en hel del. Färgerna man kunde välja mellan var annars svart, vit, brun, grön och blå om man ville ha outdoor chassit (vilket vi absolut ville ha!). Jag velade väldigt länge mellan mörkblå och svart, men jag fegade till mig på slutet och bestämde mig för svart ändå. Det kändes ändå mest tryggt i längden och den som känner mig vet att jag annars också gillar svart.

Nu väntar vi alltså bara på användaren. Precis idag borde det vara max 5 veckor kvar. Spännande!

Sara.

Back in (blog)business

Det var inte alls meningen att jag skulle sluta blogga. Eller det har jag ju egentligen inte gjort heller, det råkade nu bara bli en väldigt lång paus istället. Och ny blogg! Orsakerna till pausen har varit många… det har hänt så sjukt mycket det gångna året, nytt jobb, ny familjesituation, diverse resor… och mycket annat!

Den allra, allra största nyheten är att vi väntar barn. Jag är gravid och väntar på vår lilla baby att anlända senast i början av maj! I princip genast efter att jag plussat på stickan så åkte vi iväg på road trip till USA. Jag måste göra ett helt inlägg om det första ultraljudet och vad som hände där och efteråt, men poängen är i alla fall den, att resan till USA och hela hösten blev en emotionell berg- och dalbana. Under hela resan var vi faktiskt inte helt säkra på om det faktiskt växte någon krabat i magen eller ej. Nå nu visade sig ju att det lyckligtvis nog bodde någon där inne. Men jag ska som sagt skriva om resan, plusset och det första ultraljudet i ett senare inlägg. Annars blir detta inlägg en hel bok. Och jag vill liksom bara säga hej hej, jag är tillbaka.

Annat nytt som hänt under året är också att jag har fått ett nytt jobb. En fast anställning som digital marketing manager på ett storföretag här i staden, drömjobbet! Det tog inte länge för mig att tacka ja, när jag under vår resa till Dublin förra året i maj fick ett mail om att jag skulle få jobbet bara jag var intresserad. Såklart att jag var! Men nu är jag alltså mammaledig sedan 1,5 vecka tillbaka.

Dessa två grejer är väl liksom the main things. Med nytt jobb, graviditetströtthet och -illamående har det inte riktigt funnits någon ork att ta tag i bloggen igen och ju längre man väntar destu svårare brukar det bli. Men nu känner jag verkligen att det är dags! Än så länge har jag ju all tid i världen att redigera bilder och skriva av mig.

Jag tror inte att konceptet på bloggen kommer att förändras särskilt mycket från förr. Utan jag tänkte liksom bara börja på nu igen! Bloggen är för övrigt ännu lite under uppbyggnad, men jag resonerade som så, att jag ju aldrig kommer att börja blogga igen om jag väntar att allt ska vara klart och perfekt.

Sara.

Back To Top