skip to Main Content

Min förlossningsberättelse – En till igångsättning

In i det sista hade jag hoppats att denna förlossning inte skulle bli en igångsättning, så som den förra. Så blev det ändå inte. Jag hade också hoppats på att den skulle gå betydligt snabbare, vilket den som tur gjorde. Istället för 5 dygn så blev det nu inte ens två. Vilket jag givetvis är väldigt glad över! I det stora hela är jag väldigt nöjd med hela förlossningen, det blev liksom en ganska helande upplevelse. Även om inte själva förlossningen blev lika lång som sist, så blev mitt inlägg nog det :P Jag har svårt att hålla mig kort, tydligen.

Under hela förlossningen skrev Philipp ner klockslag med en kort notis om vad som hände. Annars skulle jag aldrig ha kommit ihåg så här mycket. Vi gjorde samma sak under förra förlossningen, och det är någonting som jag verkligen rekommenderar! Även om man inte skriver ett sådant här inlägg är det så mycket lättare att i efterhand bearbeta händelserna då man ungefär vet vad som hände när. Trots att vi hade skrivit ner mycket var det ändå många saker som jag fick fråga upp efteråt. När hände det? Vad sade läkaren då och då? Varför tog de det beslutet? Med mera, med mera… Under många timmar var jag ganska ”borta” och Philipp hade knappast kommit ihåg allting heller bara sådär. 

Men häng med om ni vill läsa hela långa förlossningsberättelsen.

Dag 1

Här på bilderna nedanför hade jag mina väskor packade denna måndag morgon (12.8) och vi var redo att åka in till förlossningen.

Prick klockan 8 ringer vi på dörren till förlossningen på VCS. Vi har tid för igångsättning. På torsdagen veckan innan hade vi varit på igångsättningskontroll och blivit ombedda att komma tillbaka på måndag om inget hade skett av sig själv under helgen. Jag hade som sagt väldigt gärna önskat att förlossningen hade satt igång naturligt denna gång, men icke. Med graviditetsdiabetes vill man väl ogärna att graviditeten ska gå över 40 veckor. Detta var nu 39+5.

Det är ganska spännande men samtidigt väldigt bekant att ringa på klockan till förlossningen. Ännu känner jag mig ganska peppad för vad som komma skall! På sätt och vis känns igångsättning ändå som ett ”tryggt” alternativ, konstigt nog! Jag vet ju vad som möjligtvis väntar oss. Jag har ju varit med förr.

När vi stiger in genom dörren till förlossningen får jag genast ligga i CTG kurva i ankomstrummet. Allt ser bra ut med bebis, men vi hamnar att vänta en stund medan läkarna har rapport innan vi får gå vidare till undersökningsrummet. Läkaren undersöker mig och konstaterar att jag inte alls är öppen och därmed kan ingen ballong sättas. Jag tycker nästan att detta är lite konstigt eftersom jag på sista mödrapolibesöket ändå varit öppen dryga 1cm. Men det är kanske för lite? Vet ej. Istället börjar vid med cytotec. Tappen är för övrigt lite ”halvmogen”, om jag minns rätt. Jag blir ändå lite besviken över beslutet att nu bara börja med cytotec. Under förra igångsättningen upplevde jag att den knappt hade någon inverkan på mig. Ballongen var det som kickade igång det hela då.

Vi får genast bosätta oss i observationsrum nummer 2, (samma rum som med L!). Det känns nästan lite nostalgiskt plötsligt. Jag får ligga i en till CTG på grund av cytotecen och sedan får vi äta frukost; smörgåsar, yoghurt och kaffe. Det har varit en så pass stressig morgon, att vi inte hunnit äta hemma innan vi åkte in. Och även om partnern egentligen inte får mat på förlossningen har vi en snäll barnmorska som också bjuder Philipp på kaffe och smörgås. Efter frukosten går vi på en liten promenad runt sjukhuset. Främst för att se hur byggarbetet vid sjukhusområdet påverkar parkeringsplatserna, och P skulle ännu bli tvungen att flytta bilen till långtidsplatserna.

Lite före Klockan 11 skall vi vara tillbaka på rummet. Jag ska ligga i mera CTG innan lunch. Samtidigt åker Philipp iväg för att äta lunch med en kollega. För övrigt händer det inte mycket på sammandragningsfronten. Jag är alltså ganska uttråkad och lite pessimistisk nu. Inget händer ju! Jag ber Philipp åka hem och hämta min stickning så att jag ska ha någonting att göra. Jag har nämligen inte tagit med mig någon ”underhållning” eftersom jag under förra förlossningen inte alls orkade sysselsätta mig med något eftersom jag hade så ont hela tiden. Men nu händer ju inget!

Vid halv 1 ska jag ligga i nästa CTG och efter detta vill en ny läkare kolla status på mig. Ifall det eventuellt är möjligt att sätta ballong nu. Eftersom jag har haft noll fler sammandragningar än förut är jag själv inte särskilt optimistisk. Jag har nog fått några sammandragningar denna morgon, men det har jag ju haft i flera månader redan och är allt annat än hoppfull inför den inre undersökningen. Till min stora förvåning är tappen nu mjuk och jag lite öppen; Ballongen kan sättas. Hurra! Det tar inte särskilt ont att sätta ballongen. (De ”vanliga” inre undersökningarna tar nog alltid minst lika ont!) När ballongen sedan är på plats och fylld med vätska känns det bara som en ganska kraftig mensvärk.

Klockan 14 sitter ballongen på plats och eftersom vi bor så pass nära sjukhuset får vi nu åka hem om vi vill. Det vill vi! Det känns absolut skönast att åka hem. Jag börjar förresten nästan genast känna fler och starkare värkar efter att ballongen är satt. Minns inte om det var så att jag ännu ligger i en CTG innan vi åker hem, men klockan halv 3 är vi åtminstone hemma igen. Jag tar genast i bruk min TENS-apparat eftersom sammandragningarna nu kommer hela tiden. Tensen blir min bästa vän denna kväll!

Jag börjar få mer och mer ont nu och vid klockan 16 måste jag ta en panadol. Jag hoppas att den skall hjälpa lite i alla fall. Värkarna kommer nu liksom så att de aldrig tar slut och jag får ingen paus alls mellan värkarna! Det gör alltså ont hela tiden och jag börjar få lite ångest. Från förra förlossningen minns jag nämligen att ”ballongvärkarna” ändå var väldigt lätta i jämförelse med vad som komma skall, och nu ligger jag REDAN på soffan och kvider och tensar och profylaxandas. I efterhand har jag tänkt att den tiden som jag hade så här ont (att värkarna inte ens tog paus) kanske var när ballongen passerade kanalen. Hade aldrig något dylikt under förra förlossningen, men då kom inte heller ballongen ut av sig själv.

Vid 17 tiden börjar smärtan lätta lite. Jag får pauser mellan värkarna igen. Jag tänker då att Panadolen hjälpt lite, men i själva verket tror jag så här i efterhand att det nog var så att ballongen hade gjort sitt då. Jag hade bara inte märkt att den ”kommit ner”. Eftersom jag inte har riktigt lika ont längre bestämmer vi oss för att hämta hem L för en stund. Jag vill träffa henne eftersom jag inte vet när jag ska hinna träffa henne nästa gång annars, och jag saknar henne redan! L är hemma med oss i 2 timmar och jag har nog en hel del värkar hela tiden. Försöker ändå hålla god min så att inte L ska märka något. Emellanåt lättare sagt än gjort! Försöker vända mig bort eller gå iväg när värken kommer. Tror ändå inte att hon märker särskilt mycket. Vi äter middag (tacopaj, en igångsättningstradition, hehe). Philipp har lagat den medan jag legat och kvidit på soffan i några timmar.

Klockan 19 för Philipp tillbaka L till mommo och under tiden går jag på toaletten och känner lite på ballongen. Till min stora förvåning märker jag att den har kommit ner en bit. Den har alltså passerat kanalen och jag är åtminstone 3 cm öppen nu. Hurra! (Detta hände ju som sagt inte förra gången, utan då drogs den ut av barnmorskan.) När Philipp kommer tillbaka (19:30) in genom dörren ropar jag genast åt honom att ballongen är ute!!! Att helt få ut ballongen är ändå inte särskilt lätt eller trevligt. En liten miniförlossning i sig, hehe. Det tog alltså nog förbaskat ont att få ut den, trots att den ”ramlat ut” en bit. När jag väl fått ut jäkeln ringer jag förlossningen. Kommer ballongen ut före klockan 21 är det nämligen meningen att vi ska fortsätta igångsättningen ännu samma dag. Så var det sagt. Jag ringer förlossningen och vi åker in igen. 

Ganska taggad ännu i hissen på väg upp till fjärde våningen!

Klockan 20:15 ligger jag åter igen i CTG i ankomstrummet, har haft åtminstone 5 sammandragningar under bilfärden in. Detta betyder cirka 5 sammandragningar på 15 min. Inte illa! Efter kurvan (klockan 20:45) kollar barnmorskan status, ungefär 3 cm öppen men ännu 1,5cm kanal kvar. Huvudet ännu långt uppe. Barnmorskan konsulterar nu läkaren och jag får två alternativ. Antingen sätter vi på ett oxytocindropp i 3 timmar och ser vad som händer. Eller så åker vi hem och väntar och ser vad som händer av sig själv över natten.

Inte förrän nu inser jag hur rädd jag faktiskt är för den där droppen! Oxytocindroppen orsakade nämligen så hiskeliga värkar hos mig under förra förlossningen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Eftersom jag också börjar bli väldigt trött känns det inte heller särskilt lockade med ännu fler superstarka ”konstgjorda” värkar. Jag bestämmer mig alltså för att hellre åka hem och hoppas kunna sova lite. Och jag hoppas förstås på att det nu ska kicka igång av sig själv istället.

Klockan 21:15 är vi hemma igen. Jag tar en lång het dusch! Den varma duschstrålen mot magen hjälper mot sammandragningarna som fortsatt hela tiden. Fortsättningsvis onda sådana. Utan ballong eller något annat. Cytotecen fick jag ju bara en tablett på morgonen så den verkar knappast längre. Duschen känns skön och jag bestämmer mig för att stå där så länge jag bara orkar stå på benen. Försöker till och med sätta mig ner i duschen, men det klarar jag inte av. Att sitta med värkar är inte min grej, måste ligga eller stå. Det var samma sak under förra förlossningen. Vid 22:20 slutar jag duscha, tar en panadol och blodtrycksmedicin och så börjar vi göra oss redo för att gå och lägga oss. Klockan 23 ligger jag i sängen och försöker somna. Det känns som om jag inte sover någonting alls denna natt. Jag minns ändå att jag drömt någonting, så en stund måste jag väl ha slumrat till. Många ”timmar” tittar jag ändå på klockan var 5:e minut. Varje gång jag har sammandragning: 04:05, 04:10, 04:15… och så håller jag på natten igenom…

Jag ligger alltså och kvider och tensar mig genom hela natten. Tensen fick jobba hårt! Hade jag vetat att natten skulle bli så här dålig, hade jag kanske övervägt att stanna på sjukhuset. Men i efterhand ändå inget jag ångrar! Man vet ju inte hur det hade gått och jag var som sagt väldigt rädd för oxytocindroppen sedan förra förlossningen.

Dag 2

Vi stiger upp vid 7-tiden (orkar inte ligga kvar längre!). Jag tar en snabb dusch, klär på mig, tar en till panadol och blodtrycksmedicin och åker sedan in till sjukhuset! Även om jag är väldigt trött och mör är jag på något sätt fortsättningsvis taggad. Jag vet att vi inte kommer att bli hemskickade någon fler gång nu. Klockan 8 ringer vi åter igen på dörren till förlossningen och jag får genast ligga i CTG.

Efter CTG:n flyttar vi genast vidare till undersökningsrummet där läkaren konstaterar att jag nu är öppen 4 cm! Vilket alltså är mera än bara ballongen. Åtminstone har det hänt någonting under natten. Halleluja! Värkarna har inte varit för gäves. Det bestäms att vi nu ska ta hål på hinnorna för att kicka igång det hela. Jag är också väldigt glad över att det är en av mina favoritläkare (om man nu får ha sådana :) ), som jag känner igen från mödrapoli. Alltid skönt att bli omhändertagen av bekanta och vänliga ansikten. Gillar för övrigt alla läkare som jag träffat på mödrapoli, så jag blir glad att det är en av dem!

Klockan 8:45 får vi en egen förlossningssal! Sal nummer 3, tror jag att det är. Det är åtminstone salen bredvid den vi hade förra gången. Jag byter om till sjukhuskläder och eftersom jag är GBS positiv ska vi genast sticka kanyl. Det går inte särskilt bra, som vanligt. Två olika barnmorskor försöker några gånger men sist och slutligen kallas anestesiläkaren in. Jag får alltså min första dos antibiotika då.

När vi äntligen fått in kanylen kommer läkaren in och tar hål på hinnorna. Klockan är 10:05. Läkaren sätter samtidigt en såndär grej i huvudet på bebis som mäter hjärtslagen lite noggrannare än CTG:n. När hon sätter den säger hon samtidigt att hon känner ett litet skruttigt huvud, med inte så mycket hår. Jag fäller nästan en tår! Det känns så overkligt och jag blir liksom lite rörd av att hon nu känt på vår bebis huvud. Även om jag ju vet att vi är här för att föda, känns det plötsligt absurt att det är ett litet bebishuvud hon känner på med sin hand. Det måste ju ändå vara ganska underbart att jobba som gynekolog och barnmorska, tänker jag.

Det tar förresten inte alls ont att ta hål på hinnorna. Det görs med en liten krok och sedan forsar varmt vatten ut. Jag får dessutom ligga på en stor metall”skål” som samlar upp det mesta av vattnet. Däremot gör läkaren nu också en ordentlig ”omgång” så att saker och ting ska sätta fart. Detta gör betydligt mer ont! Jag märker ganska snabbt efter håltagningen att värkarna blir ondare. Efter en stund får jag en pilatesboll som jag sitter på en liten stund. Men jag inser åter igen att detta med att sitta fortsättningsvis inte alls är min grej och jag vill genast stiga upp när en värk kommer.

Jag tar värkar mest stående i ungefär en timme innan jag ber om att få lustgas! Det börjar ta riktigt ont nu, och jag vill hellre börja i tid med lustgasen eftersom den hjälpte så bra sist. Denna gång vill jag liksom gärna ha mera smärtlindring. Det var en av de få saker jag skrev i mina Ipana-önskemål (förlossningsbrev). Lustgasen hjälper, men jag minns att den nog hjälpte bättre förra gången. Får inte heller samma skrattanfall eller dylikt men det tar nog absolut udden av värkarna. I början är det dock svårt att tajma in andningen i masken, men jag blir långsamt bättre med tekniken hela tiden.

Någonstans här kommer lunchen, men jag vill inte äta. Klarar inte av att ta tuggor mellan värkarna. Maletköttsoppa för övrigt. Äter kanske 2 skedar och en tugga bröd. Jag klarar inte av att äta mera än så, eftersom jag inte vill släppa ifrån mig lustgasmasken. Är inte speciellt hungrig heller. Det är inte heller särskilt smart att äta någonting ”smuligt” medan man andas lustgas, jag drar nämligen in en smula i fel hals och får hostattack. Osmart! Jag ger snabbt upp och Philipp får äta upp min lunch.

Klockan 11:30 har jag ändå redan så ont att jag ber om mera smärtstillande. Vill ha epidural! Vi kollar status och jag är fortfarande bara 4 cm öppen. Känner mig lite uppgiven eftersom det inte verkar ha hänt någonting på 1,5 timmar trots att jag har haft kraftiga värkar hela tiden. Och ingen epidural får jag heller, men barnmorskan hämtar en dos oxanest som hon sticker mig i låret. Lite oklart om jag tycker att det hjälper. I efterhand minns jag inte att jag skulle ha haft mindre ont efteråt, men jag minns att jag nog i stunden tyckte att det kanske tog lite, lite udden av värkarna. Men någon större skillnad var det nog inte.

I två timmar tar jag värkar som blir bara värre och värre hela tiden, jag minns att det börjar ta så ont att jag inte klarar av att andas genom värkarna längre utan blir liksom mera panikslagen och börjar ”skrika och gråta” istället. Smärtan har blivit så svår att jag helt tappar kontrollen. Hittills har jag ändå kunnat behålla lugnet och profylaxandas genom värkarna, men nu känns det som att jag inte klarar mera. Minns hur jag borrar in ansiktet i Philipps mage och bara skriker rakt ut och gråter. Ser och hör inget, har bara ont ont ont och vill ge upp. Från dessa timmar minns jag egentligen inte heller så hemskt mycket. Det är som en dimma. 

Vid 13:30 görs ny statuscheck. En ynka halv centimeter har jag öppnat mig ytterligare och är nu 4,5 cm öppen med bebins huvud ännu högt uppe. Barnmorskan konsulterar ändå läkaren om vad vi kan göra med smärtlindringen. Det bestäms, till min stora glädje, att jag nu äntligen ska få min efterlängtade epidural och eftersom anestesiläkaren råkar vara på förlossningen går det undan! Jag är väldigt mycket i min bubbla här och ligger mest och kvider, men jag minns hur man snabbt klär av mig sjukhusklänningen till en version med öppen rygg. Tar av mig bh:n, lägger mig på sidan och tvättar ryggen. Fort går det plötsligt! Jag ligger sedan ihopkurad på ena sidan med ansiktet mot fönstret och väntar och andras lustgas. Har väldigt jävliga värkar. Känner ändå lite hopp inför att jag snart kanske inte behöver ha lika ont längre. Jag väntar, och väntar, och väntar på läkaren… det är inte lätt att ligga i denna position med sådana här värkar. Jag får sedan höra att anestesiläkaren blivit kallad till op och att det ännu ska ta en halvtimme innan han kommer. Jag bryter ihop!!! Det bestäms ändå snabbt att jag istället kan få en PCB under tiden jag väntar. Känner lite hopp igen, även om jag är besviken över att jag inte får epiduralen som jag hade hoppats på.

14:10 får jag PCB. Paracervicalblockad alltså. Det hjälper nog en hel del men inte lika bra som under förra förlossningen. Då hade jag verkligen noll ont (okej inte helt, men…) i en hel timme efteråt. Men jag var nog mindre öppen då. Så bra tar den alltså inte nu, även om jag nog känner att den hjälper. Samtidigt som PCB:n läggs kollas status och jag är nu plötsligt öppen 8 cm!!! På riktigt!? Tror inte mina öron. Väldigt mycket har alltså hänt på bara den senaste dryga halvtimmen. Inte konstigt det gjort ”lite ont” och jag totalpanikerat. Huvudet är dock ännu ganska högt uppe. I något skede minns jag att -1 nämndes, men minns ej om detta är nu. Philipp berättade efteråt att de nu funderade mellan spinal och epidural men eftersom huvudet ännu var högt ville man ändå sakta ner processen (låta huvudet komma mera neråt) och ge epidural. Spinal håller väl bara 2 timmar har jag förstått, och kan väl inte fyllas på.

14:25 kommer äntligen anestesiläkaren tillbaka och jag får min efterlängtade epidural! Den fick jag ju alltså inte under första förlossningen och hade verkligen hoppats att jag skulle få den denna gång. Det står för övrigt allra först i min Ipana att jag önskar epidural eller spinal så tidigt som bara möjligt. Jag tycker förresten inte att det tog ont att få epiduralen. Hade nog fullt upp med att andas mig igenom värkar. Jag märkte det knappt. När läkaren stack kändes det snarare som då man ”knakar ryggen” och så var det snabbt över. Även om jag innan varit lite rädd för att någon ska sticka mig i ryggen (tänk om något går fel!) så var det absolut inget jag tänkte på i stunden. Ville bara ha bort smärtan så fort som möjligt och jag kunde inte ha brytt mig mindre! I den stunden hade de nog fått göra precis vad som helst med mig bara jag fick mindre ont. Anestesiläkaren försvann lika snabbt som han kom och jag hann inte ens se honom. Philipp berättade senare att det var samma läkare som hade stuckigt min kanyl på morgonen.

Jag får nu också dropp med vätska och blodtrycket mäts hela tiden eftersom det kan bli lågt med epidural. Minns att nedre trycket nog var nere i 50. Jag kände mig ändå aldrig illamående eller så, och tydligen är det också helt normalt. Kanske 10 min efter att epiduralen var satt började jag känna att värkarna lättade lite grann. Men jag hinner fråga barnmorskan många gånger, NÄÄÄR epiduralen egentligen börjar värka? Får svaret att det brukar bli lite bättre för varje värk! Och nog har hon rätt, även om jag tycker att det går alldeles för långsamt!

Trots epiduralen kände jag nog hela tiden ett starkt tryck neråt och den tog inte bort all smärta. Jag var tvungen att andas lustgas genom värkarna, men det riktigt onda var åtminstone borta nu. Jag har hört att epidural inte tar bort just tryckkänslan, men jag hade nog föreställt mig att själva smärtan skulle försvinna mera. Jag har ju hört att folk liksom vilar och sover i många timmar efter epiduralen och att man får lov att titta efter värkarna på CTG:n. Så var det inte för mig. Den hjälpte nog massor, men jag hade föreställt mig att epiduralen skulle vara lite ”starkare” och verkligen ta bort all smärta. Men åtminstone var smärtan nu så pass mycket lättare att jag bad Philipp ta en bild på mig, även om jag vägrar släppa taget om lustgasen.

Klockan 15 börjar det kännas ganska mycket bättre, men trycket fortsätter. Jag börjar också skaka som ett litet löv, men det är tydligen normalt när smärtan släpper. Jag känner mig också lite kall och blir trött. Tror att jag till och med slumrar till lite mellan värkarna! Under värkarna måste jag ändå fortsättningsvis andas lustgas för fullt. Jag får nu också en ”pähkinäpallo” mellan benen för att hjälpa till att öppna mig. Jag ligger alltså nu på ena sidan med bollen mellan benen. Eftersom jag nu mest bara vill ”vila” och vara i min egen lilla bubbla, (lustgasen och jag), skickar jag iväg Philipp på en liten promenad och kaffe i en kvart. När han sedan kommer tillbaka skickar jag genast iväg honom på ett ”varv” till eftersom jag bara vill fortsätta vila och andas lustgas och jag tycker att han kan behöva en paus också. Klockan 15:30 får jag nästa omgång antibiotika och nu orkar jag inte heller ligga på sidan med bollen längre. Det blir ganska tungt att hålla upp etta benet hela tiden. 

Klockan 15:41 görs ny statuscheck! Nu är jag fullt öppen. Äntligen! Men vi måste ännu vänta lite tills bebins huvud kommit mera ner. Jag börjar långsamt också få känslan av att jag måste krysta i vissa värkar. Det är så mycket tryck på! Klockan 16:05 har huvudet sjunkit ner tillräckligt och nu får jag också de första riktiga krystvärkarna. Vissa värkar känns ännu som ”vanliga” värkar, medan det emellanåt nu också kommer värkar där jag känner att jag måste börja krysta. Jag minns också att barnmorskan frågar mig här i något skede om det känns som om jag behöver börja krysta. Jag svarar ja! 

Jag försöker nu hitta en bra ställning att krysta i, men lyckas inte riktigt. Hade först tänkt mig ligga på sidan men det blir för tungt och jag orkar inte hålla upp benet tillräckligt länge. Jag minns att jag här tänker; varför kan jag inte bara ligga på sidan och ha NER benet? Kan hon inte bara komma ut så? ? Vill inte alls testa någonting stående eller sittande. Innan förlossningen hade jag tänkt mig att en förlossningspall kanske är en bra idé (det verkar ju vara populärt), men eftersom jag inte vill sitta under värkar är det knappast något för mig så jag nämner det inte ens. Är nu också lite besviken på att jag inte får använda lustgas under krystandet. Hur ska jag ens klara mig? Testar sedan gynställning, där vi sätter på mig sockor så att jag kan dra i dem och få benen så nära rumpan som möjligt! Det funkar lite bättre, men ändå händer ingenting. Jag blir nu också katetriserad, för säkerhetsskull. Så att det åtminstone inte är det som är problemet med varför jag inte riktigt lyckas med krystandet.

Det tar ganska länge innan jag känner att jag på riktigt ”vågar” krysta. Jag är liksom rädd för att ta i jättehårt och det händer liksom inget alls fastän jag försöker. Jag har fel teknik och det blir inte till något. Jag kan inte låta bli att skrika ut istället för att vara tyst och sätta kraften inåt. Jag böjer mig också bakåt med huvudet istället för att ha hakan i bröstet. Det blir alltså bara fel på alla sätt, plus att jag är rädd för att verkligen ta i. Jag har ju redan så ont, och jag är rädd för att det ska ta ännu mera ont om jag krystar ännu hårdare. Läkaren kommer också in i rummet och kikar bakom skynket några gånger. Jag tror att hon säger att hon tittar till mig eftersom det verkar stampa på stället. (Det har tydligen varit skiftbyte, för nu är det en ny läkare, men även henne känner jag igen från Mödrapoli. Det känns bra!) Jag gissar att de kanske är lite ”oroliga” på grund av min tidigare sugklocksförlossning och eftersom det nu inte verkar hända så mycket denna gång heller. Jag minns förresten att jag under denna ”pre-krystfas” tänker att sugklocka skulle vara ganska nice! Kunde jag liksom inte få lite hjälp på traven…!?! Jag klarar ju uppenbarligen inte av detta! Allt detta ”krystande” tar kanske 30 minuter och först sedan får jag äääntligen in tekniken.

När jag äntligen krystar rätt känner jag direkt att det ”händer” någonting när jag krystar, och nu plötsligt hejar också barnmorskorna på! (Det har i något skede kommit in en till barnmorska. Minns bara inte när.) Jag förstår då genast att det är SÅ HÄR man ska göra. När jag nu äntligen fått in den rätta kryst-tekniken kommer hon faktiskt ut på 2-3 kryst. Minns inte exakt, men jag tror att huvudet var 2 kryst. Den aktiva krystfasen tar alltså bara 3 minuter! Även om det psykiskt känns som om jag krystat betydlige längre eftersom jag så länge ”krystade” fel. Efter att huvudet kommit ut känner jag liksom hur kroppen bara ”fladdrar” ut. Svårt att beskriva!

Klockan 16:45 föds vår lilla tös! Vår Erin.

Ut kommer hon förresten i superman-pose, alltså med ena armen samtidigt som huvudet. En liten stålmannen alltså! Vår lilla superhjälte. Hon har också navelsträngen ett varv runt halsen får vi senare veta. Jag är nu mycket lättad även om det tar ett tag innan hon skriker till, men jag känner liksom genast i rummet att allt är bra. En helt annan feelis än när L kom ut och direkt tas ifrån rummet. Då var rummet fullt av folk och nu är det bara två barnmorskor och vi. Denna gång är allt liksom lugnt och barnmorskan frågar lugnt P om han vill klippa navelsträngen. Det vill han. Efter ett tag hör jag också hur vår lilla mini skriker till och allt känns bara så bra. Bara en liten stund senare får jag hålla henne på bröstet och det känns så otroligt fint.

Efter en stund börjar man sy ihop mig. Det tar ganska länge och både läkaren och barnmorskan syr. Läkaren syr det som måste sys ”längre in” och barnmorskan det som är mera ytligt (om jag förstod det rätt). Det tar ändå inte alls lika ont att sy som förra gången. Antar att epiduralen och en bebis på bröstet hjälper ganska mycket. Förra gången fick jag andas lustgas under hela sömnaden men nu bara sved det till lite ibland. Erin somnar också på mitt bröst under tiden och jag bara tittar på henne och myser.

Efter att jag är ihopsydd får vi hjälp med amningen. Hon tar ändå inte riktigt tag och somnar mest. Vi bestämmer att vi får fortsätta sedan på BB.

Två timmar senare, klockan 18:45, får vi födelsedagsbrickan med den finska flaggan inrullad till salen. Vi får verkligen bara njuta och ta det lugnt nu. En helt annan feelis än förra gången. Vi har absolut ingen brådska någonstans och Erin sover på mitt bröst medan vi äter och njuter och förundras över det lilla miraklet. Jag är vrålhungrig som inte har ätit så mycket annat än några ballerinakex och några skedar av lunchen på hela dagen. Allt smakar så otroligt gott! Denna gång kan jag skriva under på det där om att det är det godaste man någonsin ätit.

Efter att vi ätit klart tvättar, väger och mäter barnmorskan Erin, med hjälp av Philipp. Jag och Philipp gissar vikt och längd och visst prickar vi ganska rätt. Jag gissar på 3250g, 50cm, 36,5cm huvud och Philipp på 3378g och 51cm och 36cm huvud. Det rätta svaret är ändå: 3330g och 50,5cm med en huvudomkrets på 35cm. Ganska samma som storasyster alltså. Bara pyttelite tyngre och längre, men med mindre huvud. Det visar sig dock att Erins temperatur är låg. Minns nu inte exakt men 35-någonting. Så vi virar in henne i många filtar och hon får också en värmedyna.

Efter allt detta får jag stiga upp och gå i duschen. Lite svajigt är det, men ack så skönt och jag duschar nog ganska länge; så länge att barnmorskan kommer och frågor om allt är okej. Och det var det ju nog. Det var bara så otroligt skönt med en dusch och ingen smärta! Jag klär på mig rena kläder och Philipp börjar packa ihop alla våra saker. Jag sätter mig (eller snarare lägger mig…) ner i en rullstol med Erin i famnen och vi rullar så småningom ut ur förlossningssalen. På vägen till BB får vi välja en blåvitmönstrad stickad mössa och också sätta upp en liten ”baby” på förlossningens fina väggkalender. Klockan är nu 20:00.

Jag får ett eget rum på BB. Precis som jag önskat, och jag är väldigt tacksam över det. Rummet är pyttelitet, men det gör absolut ingenting. Dit ryms ju allt vi behöver. Eftersom Erin fortsättningsvis är lite kall får hon ligga på mitt bröst med många filtar på sig och så småningom får vi också lite mera hjälp med amningen som börjar funka ganska bra relativt snabbt.

Jag hade också redan i flera veckor handmjölkat enligt instruktioner från mödrapolikliniken och visst tycker jag att mjölken stiger snabbare än förra förlossningen. Men då var det ju också en helt annan situation med bebis på barnintensiven där hon fick annan mjölk och jag då pumpade. Angående amningen hade jag önskat (och skrivit det i Ipana) att jag gärna vill amma utan bröstgummi (amningsnapp) denna gång. Den första dagen blev vi ändå tvungna att använda gummit, men sedan började det gå bra utan, och faktiskt så bra att vi sedan den andra dagen på BB inte behövt använda gummit en endaste gång! Det är verkligen skönt att slippa allt klott med det. 

Klockan är nu lite efter 21 och Philipp åker hem från BB. Egentligen hade jag velat att han skulle hämta någonting åt mig att äta, men det blir för sent (han slipper inte in tillbaka till sjukhuset) och jag får leva på mina medhavda snacks. Äter upp resten av ballerinakexen. Jag märkte först senare att det fanns ett kylskåp på BB därifrån man fick ta mat när som helst. Men det visste jag alltså inte denna kväll.

Den första natten var ganska speciell. Jag frågade barnmorskan om det verkligen var safe att sova med Erin i sängen, och det var det. Visste inte ens att det var så man skulle göra. Jag hade ju aldrig haft bebis på rummet på BB förut. Natten gick hur bra som helst och sedan dess har vi faktiskt samsovit, hon och jag. Nu tycker jag mest att det är mysigt. Jag minns inte hur många gånger vi vaknade för amningspaus den natten men jag tycker ändå att jag fick sova relativt bra.

Dagarna på BB var väldigt lugna. Det var så skönt att få ha Erin med mig hela tiden och slippa springandet mellan våningarna och det eviga pumpandet. Vi mös, ammade och sov. Totalt var vi 3 dagar på BB men redan på den andra dagen började jag känna mig ganska redo att åka hem. Eftersom Erin är född så ”sent” på dagen skulle vi ha behövt tidigarelägga läkarundersökning m.m. och det lät så bökigt att jag gärna stannade en natt till ändå. Och sist och slutligen var det säkert bra så, för oss båda. Erin är alltså född en tisdag och hem åkte vi på fredag.

Om jag får nämna någonting ”positivt” med att ha barnet på Keskola är det ju att man slipper oroa sig över skrikande barn när man själv går på toaletten eller hämtar mat åt sig, och man kunde ju duscha när man ville. Nu var det väldigt stressigt att skynda på toaletten. Och det är ju lagom lätt när man har femtiotusen stygn… Och nu fick jag förstås bara duscha när P hälsade på. Han var ju hemma med L om dagarna så jag var ensam på BB för det mesta. Detta är givetvis inte någonting som jag skulle byta bort! Någonsin! Men om man vill se någonting positivt så var det praktiskt lite svårare, när man dessutom är ensam. Mentalt kan man inte jämföra…

Erins blodsocker mättes hela tiden på BB pga min graviditetsdiabetes, men värdena var riktigt fina precis hela tiden. Efter den första natten började också hennes temperatur bli normal och behövde inte heller kollas hela tiden. Det gjordes också en bilirubinvärdeskoll eftersom barnläkaren tyckte att hon såg lite röd ut, men för övrigt var allt riktigt bra med henne. Så skönt!

Första dagen på BB kom Philipp och L och hälsade på. Jag var nog lite nervös, men det första mötet gick så fint som det bara kunde gå. L sa ”baby dä”, gav henne en puss, pajade lite och fortsatte sedan leka med gardinerna i rummet. Mitt hjärta smalt lite till!

Dagarna på BB var som sagt ganska lugna, Erin åt och sov mest och jag kämpade mig i och ur sängen för att hämta mat och gå på toaletten. 

Jag skulle våga påstå att mitt mående och min återhämtning var relativt samma denna gång som efter förra förlossningen. Förra gången blev jag klippt och sydd men denna gång sprack jag istället (och blev sydd). Jag tycker ändå inte att det har varit särskilt stor skillnad för mig på dessa två. 

Bägge gånger tog det nog 2-3 veckor innan jag kunde sitta på en stol. Cirka 2,5 veckor efter förlossningen kunde jag börja promenera igen. Egentligen först när stygnen hade smält bort kunde jag börja gå längre än 400 meter. Alltså vid 2,5 veckor. Gick jag längre började det ta hiskeligt ont. Vid ett skede övervägde jag att ringa BB eftersom jag ännu hade så ont flera veckor efteråt, men bestämde mig för att vänta ut stygnen. Som jag gissat blev det mycket bättre när stygnen smalt. Vid 3 veckor kunde jag alltså gå några kilometer utan att få ont och vid 4 veckor kunde jag nog gå hur långt som helst utan att få ont. Behövde ta värkmedicin i 2-3 veckor. Nu när jag skriver detta, 6 veckor efter förlossningen, börjar det också kännas riktigt bra. Det enda jag känner att jag inte kan göra är att sitta på huk länge, men det kunde jag inte förra gången heller på flera månader.

De första dagarna på BB var det nog väldigt svårt att ta sig upp ur sängen. Speciellt när jag en gång hade dragit upp ”kanten” på sängen och inte för mitt liv kunde komma på hur man skulle ta ner den igen. Fick ringa på barnmorska för att hjälpa mig ta ner den för att alls komma ur sängen. I normalt skick hade man ju liksom bara stigit över den. Den var ju inte hög (och jag hade inte ens dragit upp den i högsta läge)! Jag gick också väldigt långsamt och osmidigt de första dagarna och jag tog nog alltid maten på rullande bricka in till rummet. Även om det på brickorna fanns lappar om att ”de är till för de opererade” så vet jag faktiskt inte hur jag hade klarat mig utan den? Hemma tog det nog några veckor innan jag smidigt kunde stiga upp ur soffan och att sitta på stol var som sagt en pina i många veckor. Eller det var liksom inte ens möjligt. 

Blodtrycksmedicinen blev jag ordinerad att fortsätta med fram till efterundersökningen och den har jag inte varit på ännu i skrivande stund. Har dock mätt mitt blodtryck ibland som nog de första veckorna var ganska högt. Sedan har det varit lite lägre, men fortfarande inte helt som förr. Pulsen gick ner med en gång och det är verkligen skönt! Så jobbigt med hög puls.

Mitt emotionella mående har jag lite svårt att jämföra. Det är så många saker som var lite för annorlunda med själva starten (barnintensiven m.m.) för att man ska kunna jämföra. Dessutom har jag svårt att avgöra vad som förra gången riktigt hörde ihop med chocken över att bli mamma och baby blues. Plus att man nog var tvungen att liksom ”bita ihop” lite när barnet låg på intensiven. Hade inte riktigt ”tid” för känslor på det sättet. Det är lite svårt att förklara. Jag minns att jag de första veckorna efter förra förlossningen kände mig som om jag befann mig i en ”dimma”, kunde inte riktigt koncentrera mig på någonting djupare och orkade/klarade inte av att t.ex. följa med i TV program. Den känslan har jag inte alls haft denna gång. Det kunde förstås höra ihop med den traumatiska förlossningen då, men jag vet inte! Jag har alltså inte alls känt av denna ”dimma” denna gång. Däremot har jag nog varit väldigt känslig, och det började prick 3 dagar efter förlossningen (läste sedan om tredjedagsgråten). Kunde börja gråta över absolut ingenting och jag visste inte ens själv varför jag grät. Det höll nog i sig i någon vecka men det är också borta nu. Har inte gråtit ”över ingenting” på flera veckor.

Denna gång har jag däremot haft ett mycket större behov att ”ta vara på babybubblan”. Denna gång vet jag liksom hur fort tiden på riktigt går. Om det förra gången ibland kändes jobbigt att ha en bebis som vill äta hela kvällen, har jag denna gång kunnat njuta av det på ett helt annat sätt. Jag har inte alls stressat (lika mycket) över att inte kunna göra vissa saker eller vara ”fast” i bebisen. Denna gång är det snarare lite tvärtom. Vill stanna tiden så att vi bara kan fortsätta bebismyset i soffhörnet. Vi har också mest bara varit med familjen dessa veckor som Philipp varit hemma på pappaledigt och det har känts riktigt skönt så. Philipp har alltså varit 3 veckor på pappaledigt plus ytterligare 2,5 veckor på semester så vi har fått vara tillsammans rätt länge. Ett väldigt bra beslut!

Innan jag avslutar detta megalånga inlägg, kräver ändå kvällsmålet på BB sin egen lilla paragraf :D Alltså jag vet inte varför, det är ju bara helt vanliga smörgåsar med vanligt pålägg, men det är det godaste jag någonsin ätit :D helt sant! Även denna gång var jag liksom vrååålhungrig och bara väntade på att klockan skulle bli 19 då kvällsmålet plockades fram! Alla mina favoriter: Valios blåbärsyoghurt, rågbröd med leverkorv och saltgurka, varm choklad. Mums! (Och plommon-nektar förstås, hehe…) Hade typ kunnat stanna en dag längre på BB bara för kvällsmålets skull. Nånej… ;)

Summa summarum känns detta nog som en drömförlossning efter den förra. Jag fick liksom den ”revansch” jag hade hoppats på! Visserligen blev det en till igångsättning, men eftersom saker och ting faktiskt kom igång med ”bara” ballong och håltagning på hinnorna känns det (nästan) inte som en igångsättning. Inte som den förra i alla fall. Värkar i 1,5 dygn är ju också ganska lite med tanke på att det förra gången var 4,5 dygn. Det enda som kanske lite lämnat att ”störa” är den otroliga panik och smärta jag kände när jag väntade på epiduralen som tog så länge att få. Men det gick ju faktiskt bra till slut, även om jag drabbades av panik över smärtan då jag öppnades så hiskeligt fort (även denna gång). Men det är nog faktiskt det enda. Klart att man önskar sig att man skulle spricka mindre och vara i bättre skick snabbare efteråt, men det är ändå småsaker i sammanhanget. Det bästa med förlossningen är förstås att Erin mådde bra och att vi genast fick ha henne hos oss <3.

Man brukar väl säga att en bra förlossning läker en dålig, och lite så känns det nog för mig. Den sorg jag ändå kände från förra förlossningen känns liksom lite bättre nu. Det är klart att jag alltid kommer att ”sörja” att jag inte ens fick se L när hon föddes och skyndades till barnintensiven, men på något sätt känns det ändå lite bättre nu. Kan inte sätta ord på varför.

Och även denna gång måste jag avsluta med att nämna den fantastiska vård jag fick både på förlossningen och på BB på Vasa Centralsjukhus. Jag träffade inte lika många barnmorskor denna gång (som tur, hehe!), men även denna gång var precis alla lika ljuvliga. Inte en endaste som jag inte tyckte om eller på annat sätt inte klickade med. Helt klart rätt människor på rätt plats! Tack!

Hemfärd!

Sara.

Sjukhusväskan / BB-väskan (ett efterklokt perspektiv)



Det här inlägget har jag faktiskt filat på jättelänge, nästan så det inte riktigt mera är så ”aktuellt” när vi redan har en sexmånaders i huset. Men jag tänkte ändå att jag vill publicera det. Började nämligen skriva på det redan på BB medan jag satt och pumpade så mycket jag bara kunde. 

Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den, sjukhusväskan, bb-väskan? Nå i alla fall alla de saker som man på ett eller annat sätt har tänkt ta med sig till förlossningen och BB. Jag hade själv packat MYCKET. Två stycken träningsväskor och min handväska fulla med saker. Det visade sig att det var alldeles för mycket. Men hur skulle man nu veta det som förstagångsföderska egentligen? 

Bilden uppe till vänster är tagen på morgonen när vi skulle åka in till förlossningen. Väskorna ligger där runtomkring mig. Och bilden här nedanför är tagen precis när vi hade kommit in till förlossningen och jag ligger i min första kurva. Philipp har pantat på den här bilden på sin telefon och hittade den för bara någon vecka sedan i hans telefon, how mean :P Sista bilden då man ännu ser någorlunda pigg och fräsch ut :P


Innan hade jag googlat och gått igenom
en massa dylika listor på internet. Jag läste vad folk hade packat med sig, och vartefter bara fyllde på och fyllde på min egen lista med mera saker som kunde tänkas vara nödvändiga på sjukhuset. Men det var ingen som någonsin faktiskt skrev vad de på riktigt behövde på plats. Alla listor jag läste var sådana som folk hade skrivit innan de åkte in till sjukhuset. Så här kommer nu ett sådant inlägg som jag hade behövt då. Det vill säga allt jag packat, och huruvida det var nödvändigt eller ej. Och till slut den ultimata listan på saker som man (jag) faktiskt behöver. 


Min BB-väska innehöll följande: 

Kläder och skor
  • Innetossor
    • BRA, använde hela tiden! Hade med mig mina Birkenstocksandaler. Mina fötter svullnade upp så mycket efter förlossningen att de blev supertajta fastän de annars är ganska stora. Rymliga tofflor behövs! Har dock hört att vissa sjukhus också har innetossor att låna. Men det hade nog inte Vasa i maj 2018 åtminstone.
  • Pyjamas
    • NEJ! Behövdes inte alls. Sjukhusklänning is the shit.
  • Amningsvänliga kläder
    • Nej. Sjukhuskläderna är så bra att det är helt onödigt att ha med sig någonting eget. (Annat än de man vill fara hem i förstås). Visserligen är sjukhuskläderna inte de snyggaste i världen, men vem bryr sig när man just fått en baby. Dessutom är de sköna och praktiska och man kan ju byta hur ofta som helst.
  • Mjuka bh:ar / amnings-bh:ar 
    • Nej. Samma kommentar som för kläderna, behövs endast för hemfärd. Kanske nästa gång när jag vet lite mera hur amningen ”går till” kunde jag kanske ha på mig en amningsbh på BB. Förutsatt att jag inte behöver sitta känguru i en Keskola-stol.
  • Badrock
    • Nej!!! Det här tog alldeles för mycket plats i min väska (den krävde nästan sin egen väska) och var helt onödig. Om det inte har framgått redan så tycker jag att sjukhuskläderna var så bra! Badrock finns. Den är varm och skön att tassa runt i.
  • Sockor
    • Nej, onödigt! Jag gillade sjukhussockorna, trots att det var stora och utan passform. Med svullna fötter var det rätt skönt att ha lösa sockor på sig och så kunde man ju byta så ofta man ville och bara slänga de gamla i tvättkorgen. Kan ju vara bra att ha med ett par för hemfärd dock.
  • Trosor
    • Behövdes inte ALLS. Nättrosorna på förlossningen is the shit! På riktigt. Dessutom onödigt att skapa en massa extra tvätt åt sig själv genom att använda egna. Fast en sak störde mig: det fanns det inga nättrosor på BB, bara på förlossningen. Men om man snällt frågar en vänligt inställd barnmorska så kanske hon hämtar några åt dig från förlossningen :D :D (been there!). Trosorna på BB passade inte alls på mig. De var de ostretchigaste trosor man kan tänka sig. Och så behöver man nog ett par trosor för hemfärden förstås (om man inte har på sig nättrosorna hem förstås… kan ju eventuellt behövas…).
  • Kompressionssockor
    • Superbra! Jag hade som sagt jättesvullna fötter på BB, så det var verkligen bra att ha med. Var lite dålig på att använda dem dock. Blir ju också väldigt varmt att ha dem på när man annars också har varmt.
  • Kläder att fara hem i
    • Bra! Jag hade med mig mjukisbyxor, topp, mjuk amnings-bh och en kofta. Jättebra val. (Syns här nedan till höger)
  • Halsduk
    • Användes ej.
  • Stödbälte
    • Användes ej.

Hygienartiklar

  • Schampo och balsam
    • BRA! Jag hade fyllt mina resetuber med schampo och balsam, men eftersom min förlossning tog så jättelänge, tog mitt schampo och balsam faktiskt slut. Hade behövt ”en dos” till faktiskt. Tror jag hann duscha (alltså inklusive hårtvätt) 4 gånger under min förlossnings- och BB-vistelse. Duschade gjorde jag nog fler gånger än så, men till hårtvätt hade jag bara 4 doser, och hade behövt en till!
  • Tandborste och tandkräm
    • Mycket bra!
  • Hudkräm
    • Bra efter dusch och badkar om man är en torris.
  • Deodorant
    • Bra, och extra bra att den var oparfymerad.
  • Läppomada
    • Detta var någonting som fanns på alla bb-väske-listor. Men jag behövde faktiskt aldrig gräva fram min, dock kan det ju nog vara bra att ha med ändå. Torra läppar är ju jobbiga.
  • Bröstvårtssalva
    • Jag använde inte alls, inte heller hemma någonsin. Men jag ammade ju inte lika mycket som de andra på BB, utan pumpade mest och dessutom använde jag ju amningsgummi så jag fick aldrig några sår eller ömt. Man fick dessutom en liten ”tester-tub” med bröstvårtssalva på BB. Använde inte heller den. Och vågar ju inte heller lova att den där testern är något de alltid delar ut. Har alltså ändå hört att detta är bra att ha med om man har tänkt amma.
  • BH-inlägg
    • Jag använde ingen bh (och därmed inga bh-inlägg heller) på BB eftersom vi för det mesta hade känguruvård på Keskola istället och då skulle det nog bara ha blivit bökigt med en bh. Bäst var nog utan. Jag tror säkert att jag hade gjort samma sak fast jag hade haft bebin på rummet. Jag använde sjukhusklänning hela tiden som jag istället bytte ofta när det blev för mjölk-klottigt.
  • Hårborste
    • Bra att ha!
  • Hårband
    • Bra, hade nog håret uppsatt mest hela tiden.
  • Smink
    • Behövdes absolut inte. Orkade inte ens sätta på smink för hemfärd. Mina vänner hade haft rätt, hade kunnat lämna sminkpåsen hemma.
  • Sminkborttagning
    • Hade aldrig smink på mig och duschade bara bort det första jag hade då vi kom in. Alltså också onödigt.
  • Topsar
    • Tycker om att putsa öronen, haha. Så det var helt bra! Men kanske inte det nödvändigaste i världen.
  • Mjölkuppsamlare
    • Behövdes ej.
  • Amningsgummi
    • Behövs det så får man det från BB eller Keskola. Behöver alltså inte tas med eller köpas på förhand. Dessutom kan man köpa de bästa gummina i hela stan från sjukhusets cafeteria. Köpte hem några i reserv. Skulle ju vara katastrof om jag tappade bort gummit.
  • Mediciner
    • Hade med mig mitt insulin, men behövde inte längre ta det under förlossningen. Så egentligen onödigt. Men skulle nog inte ha vågat lämna det hemma heller. Hade fått instruktioner om att inte ta metformin på morgonen innan förlossningen. Tog alltså inte med den, endast insulinet.
  • Blodsockermätare
    • Jag använde den några gånger före och efter förlossningen, men hade jag inte tagit med den så hade de nog mätt mitt blodsocker där i alla fall. Det är ju trots allt ett sjukhus :P Men nu fick jag ju mäta själv där i alla fall. Barnmorskorna frågade ibland upp värdena under förlossningen. Speciellt eftersom jag ju hade slutat all medicinering innan jag kom in.
  • Vitaminer
    • Håxade faktiskt inte riktigt på att ta dem under förlossningen eller på BB. Man hade ju så många andra piller att knapra på. Så egentligen lite onödigt.

Underhållning

  • Bok
    • Orkade absolut inte läsa. Under igångsättningen hade jag för ont för att koncentrera mig och på BB använde jag all min lediga tid till att vila eller svara på alla meddelande jag hade fått under dagarna.
  • Tidningar
    • Samma kommentar som med boken. Men jag hade faktiskt glömt köpa med mig tidningar, även om det fanns på min lista. Men lika bra det, hade nog inte läst någon tidning heller.
  • Hörlurar
    • Användes inte heller, men i något skede funderade jag faktiskt på att lyssna på någonting. Så kanske inte helt onödigt, men jag kom mig inte så långt.
  • Dator och laddare
    • Funderade länge på om jag skulle ta med, tog sist och slutligen med den men använde bara för att göra min skattedeklaration på BB. Haha! Nästa gång kanske jag nog lämnar den hemma och försöker göra min skattedeklaration innan jag ska föda :D

Övrigt

  • Kamera och laddare
    • Ja! Absolut ett måste för mig!
  • Extra minneskort
    • Hade ett mega stort minneskort i kameran, så behövde aldrig byta kort.
  • Telefon och laddare
    • Ett måste. Användes ändå mindre än väntat. Orkade inte vara på telefonen. Philipp behövde dock detta mera då han höll omvärlden uppdaterad, samt skrev ner alla händelser och klockslag.
  • Vattenflaska
    • Använde inte, plastglas och sugrör får man på förlossningen och det funkade super. PÅ BB fick man en vattenkanna och plastglas.
  • Öronproppar
    • Behövde inte använda eftersom jag sov ensam hela tiden, men kan ju kanske vara bra att ha om man delar rum med någon högljudd?
  • Snacks
    • Jag var inte alls sugen på godis, men i något skede var det gott med salta kex under förlossningen. Jag hade köpt oat cheddar nibbles från Prisma som var det enda som gick ner fastän jag hade en plastpåse full med andra snacks. Hehe. Både salt och sött. Och så kan det ju vara bra med snacks som inte smular. Man vill ju inte ha smulor i sängen. På BB var jag sugen på nötter. Hade också med mig en massa ”onyttiga snacks”, men de var jag liksom aldrig sugen på, inte heller på flera veckor efteråt. Konstigt nog. Jag hade hört att många är jättesugna på typ choklad efteråt och hade därför tagit med det. Men nej.
  • Tuggummi
    • Var aldrig sugen.
  • Rådgivningskort
    • Ja! Det måste vara med.
  • Plånbok
    • Funderade länge på om jag skulle ta eller ej. Tog ändå med men behövde inte. Fast Philipp lånade mynt av mig till kaffemaskinen, så kanske det var bra ändå.
  • Amningsdyna
    • Det här tog jag inte med, även om det fanns på min lista. Vi hade tänkt att Philipp får hämta den om det behövs. Åtminstone på Keskola finns det amningsdynor att låna. När jag var på BB på permission i några timmar så stoppade de bara en massa vanliga kuddar som stöd, så jag vet faktiskt inte riktigt om det finns där?

Till babyn

  • Babyskydd
    • Nå, förstås! Kanske det viktigaste på denna lista. Annars slipper man ej hem med bebis i bilen.
  •  Tutt
    • Vi fick en tutt från Keskola, och har förstått att BB inte vill ge tutt på grund av att amningen ska komma igång först. Behövdes alltså inte. Ännu idag tycker vår baby inte om tutt fastän det stoppades i hennes mun inom den första timmen av hennes liv. (Eller kanske det är just därför hon inte gillar? :P)
  • Trasor
    • Använde nog inte en endaste trasa på Keskola, det var inte så klottigt i början. Och för koppmatningen fick vi använda sjukhusets trasor.
  • Babytäcke
    • Behövdes inte, finns ju på sjukhuset och för hemfärd hade vi vår åkpåse till babyskyddet.
  • Body och byxor, storlek 50
    • Användes för hemfärd! Åtminstone på Keskola behövdes inga egna kläder på babyn. Vet ej hur det är på BB dock. Jag vet ju att det finns babykläder på BB, men om man vill använda dem är ju en annan sak. Åtminstone var kläderna vi stoppade på vår baby under vår BB-permission alldeles för stora. Keskola hade mindre versioner, men där låg hon ju för det mesta helt utan kläder.
  • Body och byxor, storlek 56
    • För stora.
  • Mössa
    • Ja! Behövdes för hemfärd. Och kanske behövs det på BB? Vet ej. Vi kunde inte ha mössa pga kanyl i huvudet.
  • Vantar
    • Jag trodde att jag hade packat ner vantar, men det visade sig att jag hade glömt! Hade varit bra med vantar då baby var kall om händerna. På keskola hade man inga tillgängliga då (alla var i användning), så vi satte sockor på händerna istället, som förstås hölls på i ungefär 5 sekunder.
  • Sockor
    • Yllesockor fick vi både från förlossningen, BB och Keskola. Så ett av de paren hade vi på oss på hemfärd. Så behövdes egentligen inte. Och under vistelsen på keskola fanns också yllesockor man fick ha på hela tiden på de kalla små fötterna.
  • Halare
    • Den var för varm för hemfärd, men ingen dålig sak att ha med. Man vet ju aldrig hur vädret blir.

Efter denna megalånga lista så skulle jag inför en andra gång ta med mig betydligt mindre saker till förlossningen och BB.

Min ultimata BB väska innehåller alltså: 

  • Innetossor
  • Kläder för hemfärd
    • Mjukisbyxor, amningslinne, tröja med dragkedja, trosor, sockor, amningsbh
  • Kompressionssockor
  • Shampoo och balsam
  • Tandborste och tandkräm
  • Deodorant
  • Hudkräm
  • Läppomada
  • Hårborste
  • Hårband
  • Topsar
  • Mediciner + blodsockermätare
  • Hörlurar
  • Kamera + laddare
  • Telefon + laddare
  • Öronproppar
  • Snacks
    • Salta kex som inte smular + nötter + kanske ändå nån liten godis också
  • Rådgivningskort
  • Plånbok
  • Babyskydd
  • Body och byxor, storlek 50 och 56
  • Babymössa
  • Babyvantar
  • Babysockor
  • Babyhalare

Eftersom jag ändå inte är så bra på att packa så skulle säkert lite fler saker än detta slinka med, bara för att! Men åtminstone skulle jag lämna hemma mycket av kläderna åt mig själv och sådana saker som jag numera vet att finns att få från förlossningen, BB eller Keskola. Och i värsta fall så kan man ju faktiskt också skicka hem sin partner för att hämta något man glömt!

Tipsa gärna om du tycker att det är någonting som du hade med som jag inte alls tänkt på. Eller någonting som jag inte tyckte var viktigt som du tyckte var supervikigt?

Sara.


English summary: 

I have made list on the things that one need to bring to the hospital when giving birth. This is the ultimate hospital bag, based on my experiences: 

  • Shoes to use in the hospital (I had my Birkenstocks with me)
  • Clothes to go home in
    • Slacky pants, nursing top, cardigan, panties, socks, nursing bra
  • Compression socks (for swollen feet!)
  • Schampoo + conditioner
  • Toothpaste + toothbrush
  • Deodorant
  • Skin lotion
  • Lip balm 
  • Hair brush
  • Scrunchie
  • Cotton swabs
  • Medications + blood sugar meter
  • Headphones
  • Camera + charger
  • Phone + charger
  • Ear plugs
  • Snacks (crackers that do not crumb + nuts. Maybe one candy bar too, just in case)
  • ”Maternity card”  (no clue if this is even translatable, but it is a little booklet with the information about the pregnancy)
  • Wallet
  • Baby car seat
  • Baby body + pants (size 50 and 56)
  • Baby hat
  • Baby gloves
  • Baby socks
  • Baby overall 

Usually I don’t find it hard to translate things into English, but I have to admit that some of these words I  had to look up in a translator. I usually use the Swedish or German word, or something else made up when I speak about it. For example I would say ”hair thingy”, or ”lip stuff”, or ”ear poker”. Also not sure if slacky pants is a thing. Lol. 

 

DAGARNA PÅ BARNINTENSIVEN

Det här inlägget börjar där inlägget om min förlossningsniningsberättelse slutar. I korthet blev vår lilla flicka genast flyttad till intensivvården för nyfödda (Keskola) då hon föddes eftersom hon inte mådde helt bra. Avdelning A8. Jag fick alltså inte ha henne på bröstet efter att hon föddes, jag fick faktiskt inte ens se henne utan de sprang genast ut med henne från rummet. Hon hade haft navelsträngen två varv runt halsen och på slutet hade hjärtljuden gått ner vid sammandragningarna, mitt vatten hade också gått två dygn tidigare och hade infektion i kroppen som de var rädda att också vår baby då skulle få (korioamnionit). Medan jag ännu låg och blev sydd i förlossningssalen kom en läkare ändå och berättade för mig att läget var stabilt och att hon mådde bra med tanke på omständigheterna, men måste stanna på barnintensiven tillsvidare. Hela förlossningsberättelsen finns här.

De svartvita bilderna i inlägget är tagna när hon bara var max en halvtimme gammal. Det är bilderna Philipp tog på henne när han åkte upp med henne till åttonde våningen genast efter förlossningen. Resten av bilderna i inlägget är tagna under dagarna på avdelningen, mest bara med min telefon. Ville inte släpa med kameran mellan våningarna. Jag tror att jag bara hade med kameran en gång, och då tog vi ändå inga bilder.

Totalt var hon inlagd från söndag till torsdag, och söndagen var alltså själva förlossningsdagen. Men hon föddes precis efter midnatt på söndag så det var nästan 5 dygn totalt.

Vi hade faktiskt försökt förbereda oss mentalt på att det faktiskt kunde hända att hon måste husera på barnintensiven. När man har graviditetsdiabetes har jag förstått att det kan vara vanligt att babyns blodsocker inte hålls på en bra nivå. Men nu var det ju faktiskt inte alls det som var orsaken denna gång, hennes blodsockernivåer var riktigt bra hela tiden på avdelningen! Men helt överraskade var vi alltså inte. Jag tror att det kan vara bra att tänka den här tanken innan så att man inte blir helt chockerad om man måste vara på BB utan baby. Inte för att jag vet hur vanligt det är, men för mig var det åtminstone inte så dramatiskt just eftersom vi nästan räknat med att hon skulle vara under någon observation pga min graviditetsdiabetes. Jag kände dessutom att hon fick bra vård och blev övervakad på barnintensiven. Att jag inte ens fick se henne efter förlossningen var nog betydligt värre för mig. Den tanken hade jag inte riktigt vågat tänka på innan (det hade säkert också varit en bra idé).

Första morgonen efter förlossningen, efter frukost och pumpning åkte jag upp från BB till keskola för att ha vår lilla tjej på bröstet. De var först nu som vi första gången försökte oss på amning. Jag minns inte exakt, men kanske hon kunde ha varit närmare 10 timmar gammal då. Hon hade genast på avdelningen fått en näs-magslang för sondmatning. Jag tror att det var donerad bröstmjölk hon fick via den. På BB berättade man åtminstone för mig att barnen på intensivavdelningen inte får samma sorts mjölk som de ger som extra på BB. Tror hon nämnde att det var pastöriserad bröstmjölk på intensiven och sedan något annat på BB, men jag vet inte vad. Eventuellt ersättning.

Första amningen gick väl inte direkt bra och en sköterska föreslog nästan omedelbart att jag skulle använda bröstgummi (amningsnapp), och då började hon fatta lite vad hon skulle göra. Men hon var oftast inte så hungrig och somnade nästan genast när jag försökte amma. Men mera om amningen lite senare i inlägget.

Vår lilla tjej hade lite alla möjliga mätare och slangar på sig, saturationsmätare, blodtrycksmätare, näs-magslangen, kanyl i huvudet och i början hade hon också de där sensorerna på bröstet som jag faktiskt inte riktigt vet vad de är. EKG? De togs bort ganska snabbt så jag hann inte lära mig vad det var för något. Saturationsmätaren kunde jag själv sätta av och på, men de övriga sakerna skötte vårdarna om.

Hon låg alltså i ”tehovalvonta”-rummet där det också fanns flera andra bebisar i sina kuvöser. Vissa i ”öppen kuvös” och vissa i sluten. Vi hade en öppen variant med värmelampor omkring och en massa mätare ”bakom”. Jag tog faktiskt aldrig någon bild längre ifrån på den, tyvärr! Efter någon dag fick hon sedan flytta till en vanlig ”BB-säng” med hjul, men hade ändå alla slangar och mätare med sig i den sängen. Alla bebisar hade också varsin egen skötare. Skötarna på keskola var alla riktigt underbara och det var skönt att få ha samma hela tiden. Naturligtvis med skiftbyten, men det var alltid samma person som skötte om samma bebisar, åtminstone vad jag uppfattade. Alltsomallt upplevde jag vården på keskola jättebra! Alla verkade väldigt professionella och trevliga och man kände att vår baby var i goda händer. Jag var faktiskt inte orolig när jag själv var nere på BB för att äta och sova. Det kändes tryggt att ha henne där. Hon fick bra vård!

Vår tjej var väldigt beröringsöm i början. Hennes vårdare ville gärna att jag hellre skulle sitta längre perioder med henne på bröstet, istället för ofta. Detta eftersom tösen inte tyckte om att bli flyttad. Då skrek hon. Hon hade antagligen ont i huvudet av sugklockan. Så vi satt länge. För det mesta sov hon då. Åt pyttelite emellanåt men det var väl skönt och gosit att sova på bröstet. Och det är ju bra med känguruvård och hud-mot-hud kontakt ändå. Men sedan vaknade hon (och skrek) när hon flyttades tillbaka till sängen och kunde sedan ligga vaken och nöjd i sängen när hon lugnat ner sig. Och då ville man ju liksom inte lämna henne heller när hon äntligen var lite vaken! Processen att gå tillbaka till BB kunde alltså ofta dröja ganska länge när jag sedan lämnade kvar för att titta på henne då när hon äntligen var vaken.

Så här kunde det se ut när jag åkte upp på morgonen (bilden till höger här ovan). Kvällens och nattens pumpade mjölkskörd tog jag alltid med mig upp i små sprutor. Om jag förstod det rätt blandades min mjölk ut med den andra mjölken, så att hon skulle få tillräckligt. Men jag såg aldrig hur detta gjordes och var inte med i matningen på det sättet, så jag vet faktiskt inte exakt. Ofta kom de och fyllde på näs-magslangen när jag satt med henne på bröstet så jag kunde ändå inte riktigt hjälpa till då. Kunde ju knappt röra på mig själv ens.

Dagarna såg alltså ut så här: Jag vaknade vid 7, åt frukost 07:30, pumpande och åkte sedan upp till åttonde våningen, ibland fick jag göra morgonrutiner och byta blöja och göra morgonvägning. Men ibland var det redan gjort när jag kom upp. Sedan satt jag med henne i famnen/ammade en bra stund. Philipp kom till avdelningen vid runt 9. Vid 9-11 tiden (minns ej exakt) hade läkaren rond, ibland fick man vänta länge och ibland kom läkaren snabbt. Sedan åkte jag ner till BB för att äta lunch och pumpa mera mjölk (Philipp åkte iväg för att äta lunch), vilade en stund och åkte sedan upp igen i någon timme. Klockan 16 åkte jag ner för att äta middag på BB, vilade lite, pumpade och åkte sedan upp igen för att sitta med henne i någon timme. Klockan 19 var det sedan kvällsmål, jag pumpade och åkte tillbaka upp och satt där så länge jag orkade. Ofta åkte Philipp hem någon gång här på kvällskvisten för att äta, ibland kom han tillbaka men ibland lämnade han hemma. Det var lite olika vilken tid jag sedan åkte ner igen för att sova. Vissa tider skulle jag också själv få mina mediciner och skulle då vara på plats på BB, men ibland kunde jag också få ta dem med mig upp och ta dem där medan jag satt med henne. Jag var alltså inte så mycket på plats på BB utan satt mest uppe i en fåtölj i teho-rummet. Eftersom jag mest satt ner och inte kunde röra på mig så mycket så blev mina fötter alltid mega-svullna. Efter ett ”sittpass” fick jag inte ens plats med mina fötter i mina stora lösa Birkenstocksandaler.

En sak som jag tycker är fantastiskt, är att man faktiskt får vara hur mycket man vill uppe på Keskola. Det kändes skönt att det inte fanns några besökstider alls. Man fick fast komma dit mitt i natten om man så ville.

I epikrisen som vi fick från sjukhuset står det att pH i navelsträngen var dåligt, samt att någonting som heter BE var dåligt. Vet dock inte riktigt vad det här betyder, annat än att det är ”dåligt”. Och att läkarna flera gånger sade att hon mår betydligt bättre än vad hon borde. Hennes apgar poäng var förresten 5/8/9. Så hon blev alltså snabbt piggare och bättre efter förlossningen. Det står också i epikrisen att hon fick extra syre på ”elvytyspaikkan” för att pulsen var låg men började ändå snabbt andas själv. Hela epikrisen är på finska så det är faktiskt lite svårt att ens översätta då man själv knappt förstår. Inte för att jag skulle förstå den bättre på svenska heller…

Varje morgon vid 9-11 tiden kom en läkare alltså och undersökte henne och diskuterade med oss om hennes mående. Hon hade alltså fått antibiotika genast från början eftersom de var rädda att hon skulle ha fått infektionen av mig (jag hade ju som sagt korioamnionit). Men hennes CRP steg aldrig över 10. Som tur. Det gjordes också en ultraljudsundersökning av huvudet. Jag förstod att man alltid gör detta när det har blivit sugklockeförlossning, och när det funnits risk för syrebrist. Vet inte vilket som var orsaken nu, eller så var båda. Men ultraljudet på huvudet och hjärnan var normalt. Skönt! Vi hade varit ganska så nervösa inför det.

Dag nummer 3 på intensiven fick vi faktiskt åka ner till BB några timmar på permission. Spännande att åka ner i hissen, kändes lite som att jag kidnappade henne. Fyra timmar fick vi vara på BB. Lite nervöst att inte ha henne kopplad till någon apparat i så många timmar. På intensiven fick man inte ha några som helst besökare, men det får man ju på BB nuförtiden. Så under de timmarna kom också mina föräldrar och hälsade på en liten stund!

När jag äntligen fick ta med henne ner till BB upplevde jag genast att det blev väldigt mycket stressigare med amningen. Nu skulle det minsann ammas! Vi skulle göra en amningsvägning och vårdarna på BB försökte hjälpa mig med amningen och det blev liksom en enorm press på att hon nu måste äta mycket under dessa fyra timmar för att jag ska få ”behålla henne” på BB. Det var tal om att permissionen kanske kunde utökas till över natten också. Men amningsvägningen blev en hel flopp och jag tror faktiskt att vågen visade mindre efter amningen. Suck. Vi fick alltså ingen utökad permission sedan.

Eftersom amningen då funkade så dåligt så lärde de mig på BB istället att mata med kopp. Det är en ”ny teknik” som väl lär vara bra för att inte förstöra sugtekningen, eftersom babyn mer hamnar att dricka mjölken än att suga. Fast uppe på barnintensiven gav det nog också flaska i något skede, såg jag. Så jag tror att vår tjej blev väldigt van med en massa olika ”ät-tekniker” genast från början, och också just därför har jag vågat ge flaska med utpumpad mjölk åt henne redan från början. Hon hade ju fått flaska redan på sjukhuset och åt ändå från bröstet. Det enda vi inte sluppit är amningsgummit, men det är ju endast någonting som gör det krångligare för mig och inte för henne. Ibland lyckas jag små stunder få henne att äta utan gummit, men oftast blir hon bara grymt arg när jag tar bort det (nu ännu 3 månader gammal). Men nu har jag nog vant mig vid det så pass mycket att det inte ens känns så krångligt längre.

Under permissionen visade en vårdare snabbt hur man skulle klä på henne kläder (hon hade ju egentligen inte kläder på sig på intensiven). Men det var liksom den enda babyvården vi egentligen fick. Hon hade inte ens bajsat då när vi bytte blöja på BB, så jag fick ingen vägledning i hur man skulle tvätta henne heller. Och dessutom råkade Philipp vara på lunch just då, så han fick inte ens denna lilla vägledning. Det kändes liksom lite snopet på något sätt, att det inte var någon som hann visa oss någonting. Vi hade ju båda noll erfarenhet av babyvård från tidigare.

Det är förresten ganska intressant hur olika vårdfilosofier det var mellan BB och barnintensiven. På intensiven var ju det viktigaste (förstås) att barnet mådde så bra som möjligt, det gavs genast tutt/napp, också glukosdroppar ”godis” sattes på tutten så att det smakade gott så att hon skulle vara nöjd ifall det t.ex. skulle göras någon undersökning. Det matades också med flaska och allt möjligt annat som absolut inte gjordes på BB. På keskola är det väl viktigt att barnet mår så bra som möjligt. Och på BB vill man inte göra någonting för att eventuellt förstöra amningen.

Liten är fascinerad av pappa!

Även om jag så gärna ville hålla i henne hela tiden (vi skulle ju inte flytta på henne så ofta), ville jag också att Philipp skulle hålla i henne ibland så att han också fick uppleva det och skapa ett band med henne. Fast han var ju faktiskt den första av oss som fick hålla i henne när jag låg och blev sydd på förlossningen.

Efter förlossningen var jag verkligen VRÅLHUNGRIG i flera dagar. Jag älskade speciellt maten vi fick till kvällsmål på BB. Här ovan ser ni hur jag hade laddat upp med så mycket jag bara fick plats med på brickan. Till och med sjukhusmaten som de första dagarna hade smakat lite mjäkigt blev supergod allt efter dagarna gick. Portionerna är ju inte så stora så jag var väl också därför alltid vrålhungrig, och allt smakar ju gott när man är hungrig.

Mina portioner var dessutom ännu mindre än de andras, eftersom jag är allergisk mot mycket och faktiskt inte fick någon ersättande ”produkt” till det jag inte kunde äta. Ganska konstigt faktiskt. När alla andra fick morotssallad fick jag ingenting. Kunde jag liksom inte fått en banan eller någonting annat simpelt jag kan äta? Och det var så här till varje måltid, jag fick nästan aldrig någon sallad eller frukt eller dylikt. Märkligt! Kvällsmålet fick man plocka åt sig själv i aulan så då kunde man ju ösa på med allt och jag kunde själv plocka åt mig det jag faktiskt kan äta. Orkade inte heller klaga över det där med maten. Jag hade annat att tänka på.

Jag var faktiskt väldigt sugen på ”hälsosam” mat hela tiden både på förlossningen och BB. Hade en plastpåse fylld med godis, salta kex och nötter och dylikt, som jag hade tänkt äta under och efter förlossningen. Men det blev jag aldrig sugen på, så hela påsen med godsaker fick följa med hem igen oäten. Det enda som faktiskt dög under förlossningen var små salta kex med ostsmak.

Redan under graviditeten hann ju faktiskt denna syn bli ganska bekant för mig. Trapphusets utsikt från åttonde våningen. Barnintensiven ligger nämligen precis bredvid mödrapoli, där jag sprang åtminstone en gång i månaden på grund av alla ultraljud och checkar på grund av graviditetsdiabetes. Fast en såhär vacker kvällshimmel hade jag nog inte förut skådat från detta fönster. På väg ner att sova efter att jag suttit ett ”kvällspass” på Keskola.

Här på bilden nedanför till höger kan man se lite av märket av sugklockan om man tittar noga. Denna bild är tagen cirka 1,5 dygn efter förlossningen och då hade märket efter sugklockan redan gått ner ganska mycket. Själv hann jag aldrig ens se hur det såg ut riktigt i början, men det lär ha varit rödare och mera ”utstående”. Jag har alltid tänkt att sugklockor alltid gör huvudet deformerat, men på vår dotter var det nog bara ett rött runt märke bak på huvudet som snabbt försvann. Om huvudet var deformerat så gick det tillbaka väldigt snabbt, eftersom jag inte ens hann se det.

På bilden till höger här nedanför ser ni hur det kunde se ut när personalen hade rapport, eller när läkaren gick ronder och pratade med de andra föräldrarna. Då fick man sätta på sig hörlurar med radio så att man inte skulle höra vad som diskuterades. En kväll när jag och Philipp skulle diskutera någonting och det just råkade vara rapportdags fick vi lov att skriva meddelanden åt varandra på telefonen istället för att prata.

För övrigt tyckte jag att man nog fick tillräckligt med ”eget utrymme”, trots att det fanns många andra bebisar i teho-rummet. Ofta drog någon vårdare ett skynke runtom där man satt, så att man fick vara i fred. Men ibland var det nog också trevligt att inte vara instängd av skynket så att man såg någonting annat emellanåt också. Till exempel när skötarna blandade mediciner eller annat de hade för sig. Jag minns bara ”muista tuplacheckaus!!!” (eller vad det nu stod) ovanför medicinbänken. Alla medicin-uträkningar skulle alltid kollas av minst två skötare. Det kändes tryggt och bra! Det är ju säkert helt vanligt att man gör så, men jag som inte alls är bekant med vårdyrket har ju inte stött på detta förut. Och så mycket annat än att se på vår dotter och se på vad vårdarna gjorde hade jag ju inte för mig. Så jag ”lärde mig” en hel del.

Så här såg det ut i mitt rum på BB. Min säng, och min pump (på bilden till höger). Jag var mycket tacksam över att jag fick ha ett rum för mig själv. Det hade inte alls varit roligt att bli tvungen att dela rum med någon som hade babyn hos sig när min egen fanns 4 våningar ovanför.

Den första dagen på BB, genast då jag hade vaknat instruerades jag i användning av bröstpump. Jag blev uppmanad att pumpa så många gånger som möjligt i dygnet. I början kom det bara några milliliter, men bara efter någon dag kunde jag få upp till 30 ml på en pumpning. Det var faktiskt ganska skönt att bli instruerad i pumpandet genast på BB, för det har också gjort att jag vågade pumpa här hemma också och ge mjölk med flaska. Eller att Philipp också kunnat mata ibland.

Jag vet faktiskt inte om alla instrueras i pumpandet på BB eller om det bara var för att jag inte hade babyn med mig på rummet och behövda ta med mig mjölk upp till intensiven. Jag minns att de rekommenderade att jag skulle pumpa väldigt ofta (var det kanske 8 gånger i dygnet?), speciellt på natten, men jag minns att jag nog inte alls kom upp i den rekommenderade mängden. Jag var ju uppe på barnintensiven hela tiden och pumpade då sedan alltid bara när jag kom för att äta lunch och middag. Så det blev väl liksom pump före frukost, vid lunch, vid middag och sedan en gång på kvällen. På natten orkade jag faktiskt inte släpa ihop all utrustning fastän det rekommenderades.

Dag nummer fyra blev jag utskriven från BB. Eftersom det var sugklockeförlossning måste en läkare skriva ut mig, och läkarchecken gjordes väldigt sent på kvällen dag 3. Jag hade fått flytta upp till ett rum på intensiven då genast, men jag tyckte det var så himla sent på kvällen (nästan natt) att jag inte orkade börja på med någon sådan process då. Philipp hade till och med redan åkt hem för natten när undersökningen gjordes och jag var på vägg att lägga mig. Så på riktigt blev jag alltså utskriven på onsdagen, dag fyra på BB. I min epikris (som faktiskt är på svenska) står det så här: mamman hemförlovades 3:e dagen efter förlossningen i gott skick. Vet inte om jag tycker jag var i gott skick då, hah! Men säkert helt okej med tanke på allt.

När jag blev utskriven rekommenderade/frågade också en av barnmorskorna om hon skulle boka in en tid till amningspoli. Det kan tydligen vara svårt att få tider och amningen hade ju inte alls riktigt fungerat normalt ännu. Så jag fick genast en tid till två veckor senare. Det var skönt att ha den framför sig, när jag inte alls visste hur det skulle börja funka.

Följande dag klädde jag alltså på mig mina vanliga kläder och flyttade upp till ett familjerum på intensivavdelningen efter att jag fått mina utskrivningspapper från BB. Och då fick också vår lilla flicka flytta med oss in i rummet, alltså bort från teho-rummet. Familjerummet var som en egen liten lägenhet med en dubbelsäng, ett badrum och till och med en liten kokvrå. Och förstås ett skötbord. Ganska mysigt när det inte riktigt var som ett vanligt sjukhusrum. Utsikten var det inte heller något fel på! (se bild nedan)

Rummet låg i korridoren mellan barnintensiven och mödrapoli, och hit fick vi faktiskt också ta besökare. Så på onsdagen fick vi besök av en av de blivande faddrarna. Han hade med sig kaffe och bulla åt oss, och vi fikade och pratade. Inte alls illa!

Jag minns att jag blev helt chockerad när jag såg barn nere på Gustavborgsstranden. Det hade ju liksom ännu funnits snö kvar i vår trädgård när vi åkte in till sjukhuset, och helt plötsligt hade sommaren kommit! Jag hade helt missat att det hade hunnit bli varmt där ute. Inne på sjukhuset var det ju svalt och skönt och jag kunde inte ”se” att det blivit varmare. Förutom när jag såg barnen i simkläder nere på stranden från vårt familjerum.

Vi kollade på ishockey på tv. Fast jag kunde nog inte alls koncentrera mig på matchen. Det var faktiskt så att jag inte riktigt ”klarade av” att se på tv de första 2-3 veckorna efter förlossningen. Eller jag kunde nog sitta och stirra men jag tog inte in någonting av vad jag såg. Jag var så okoncentrerad och min hjärna var liksom någon annanstans. Det tog ett par veckor innan jag började se på tv som vanligt igen. Faktiskt ganska märklig känsla och något som jag inte hade förväntat mig.

Liten hade fått en fin fjärilsbody på sig nu. Ofta hade hon bara legat naken (med blöja förstås) i sin säng eftersom hon först låg under värmande lampor, och sedan alltid med filtar över sig. Den lilla fjärilsbodyn var från H&M och storlek 50 och alldeles för stor! Men väldigt söt.

Jag var väldigt glad över att vi fick ett rum på barnavdelningen. Jag var inte alls redo att åka hem. Vi hade ju inte ens fått spendera en endaste natt med vår dotter ännu och amningen fungerade inte riktigt (amningsvägningen på BB hade ju varit en flopp). Visst var det supernervöst att ha hennes hos sig hela natten, dessutom utan alla saturationsmätare och dylika sladdar. Inte ens mjölk via mag-nässlangen skulle hon få. Jag skulle bara försöka amma, och sedan pumpa och mata med kopp resten. Jag minns inte exakt, men jag tror att vi skulle mata 30ml (kan ha varit mer eller mindre) med koppen efter varje amning, eftersom hon ju inte gick upp så mycket i vikt. Och bara hon nu gick upp i vikt över natten så skulle vi få åka hem dagen därpå. Snacka om press.

Den här natten hade vi en superhärlig vårdare som jag kände mig bekväm att fråga en massa saker av. Och eftersom jag upplevde att vi inte riktigt hade fått så mycket instruktioner i babyvård ännu så ringde jag på klockan och frågade henne om ALLT, hon visade oss hur vi ordentligt skulle tvätta rumpan (jag hade haft fel grepp och tyckte att det inte riktigt funkade) och hur morgontvätten skulle göras och allt möjligt sånt som vi inte riktigt blivit visade. Eller bara supersnabbt. Det är dessutom ganska mörkt i teho-rummet, så det var liksom ganska svårt att ens ordentligt se hur vårdaren gjorde när de visade någonting. Flera gånger när jag kom upp från BB på morgonen efter frukost så var blöjan också redan bytt och morgonrutinen gjord. Så det var liksom skönt att äntligen få ta tid och fråga allt som jag nu undrade över eller som vi inte hade fått visat åt oss. Så jag frågade och frågade, och frågade, och kände mig efteråt säkrare och kände mig betydligt mer redo att åka hem.

Följande morgon var morgonvikten 3008 gram! Hurra! Det var mera än föregående dags vikt, vilket förstås betydde att hon hade fått i sig tillräckligt med mjölk också utan näs-magslangen. Dessutom var jag glad över att hon nu vägde över 3 kg så att jag inte behövde bry mig om att hålla reda på klockan när amningarna skulle äga rum. Då hon vägde under 3kg skulle vi alltså vara noga med att hon åt minst var 3:e timme, och väcka henne ifall hon inte vaknade. Även om vi nog fick rådet att det ändå inte skulle gå mycket över 3 timmar mellan amningarna nu heller.

Den sista dagen på sjukhuset råkade vara Kristi himmelsfärd, så jag hann bli lite nervös över att vi kanske inte skulle slippa hem eftersom det var helgdag. Nu var jag äntligen också faktiskt redo att åka hem efter en lyckad natt och när vi fått lite mera vägledning i babyvård. Men helgdagen utgjorde inga problem, läkaren kom bara på rond lite senare än vanligt. Han gjorde sedan hemförlovningscheck på henne och vi fick ett okej att åka hem. Det var en väldigt märklig känsla att stoppa babyn i babyskyddet och åka hem. Fastän vårdaren hade sagt att det bara vara att åka när vi var färdiga så kände vi liksom oss tvungna att gå in till vårdarnas kafferum och vinka och säga hejdå, det kändes alldeles för konstigt annars.

Vi åkte via apoteket (1kg mediciner åt mig) och via mamma (för att hämta Elmeri) och sedan hem! För övrigt var det sjukt jobbigt att åka bil hem eftersom jag inte riktigt kunde sitta, och på apoteket var jag nog bara tvungen att stå upp när jag blev betjänad. Det tog förresten närmare 3 veckor innan jag kunde sitta på en vanlig stol igen efter förlossningen. På soffa eller övrig mjuk stol kunde jag sitta efter 2 veckor ganska vanligt. Innan det fick man nog bara försöka halvligga eller sitta på sidan och sånt.

Och det där besöket på amningspoli två veckor efter utskrivningen från BB var riktigt skönt att göra. Barnmorskan som tog emot oss där var otroligt härlig och man kände sig inte alls dömd eller fånig. Bara väldigt väl omhändertagen och lyssnad på. Och även om besöket för oss visade sig vara lite ”onödigt”, amningsvägningen visade nämligen nästan +100g, så var det verkligen skönt att fråga en massa saker och prata av sig lite. Och framförallt få bekräftelse om att vi var på rätt köl med amningen. Hur ska man annars veta sånt, när det inte alls hade gått på BB. Men vi hade rätt teknik och liten åt massor på en gång. Så allt bra med amningen, trots den väldigt tröga starten.

Vi behövde inte göra några extra kontroller med vår dotter efter sjukhusvistelsen, utan helt vanlig barnrådgivning har varit tillräcklig. Det är vi tacksamma över!

Sara.


English summary: 

This is a post about our 5 days we spent with our daughter at the NICU after the birth. Our baby was born with vacuum extraction and had she had the umbilical cord 2 times around her neck and was not feeling very well when she was born. They had to give her extra oxygen and she was immediately brought to the NICU, and I did not even get to hold her or even see her after she was born. She was on the NICU from sunday to thursday. There is just too much text for me to translate in this blog post, but the main thing is of course that she is now fine. She was actually also fine the entire time on the NICU but they wanted to have her under observation. She also had an ultrasound done on her head/brain, and a lot of blood tests etc. Today she is completely fine and does not need any extra care or tests done anymore. Which we are very thankful for! 

Back To Top