skip to Main Content

USA 2017 – Day 6 – Bodie Ghost Town and Lone Pine

Det hade hunnit bli mörkt när vi kom framtill Mammoth Mountain Inn, så när vi vaknade på morgonen blev vi ganska förvånade över att bergstopparna med snö var så nära. Inte så konstigt att vi hade känt oss lite höjdsjuka.

Frukost var som vanligt inte inkluderat i hotellpriset, men jag tror att man faktiskt kunde äta frukost på samma restaurang som vi hade ätit middag på kvällen innan. Men vi ville bara snabbt ha någonting smått och köpte smörgåsar i hotellets gift shop. Det smakade väl sådär. Men hungriga var vi i alla fall inte efteråt. Jag slutade annars dricka kaffe i USA. Det amerikanska kaffet smakade inte gott, eller så var det förstås eventuellt också graviditeten som spökade med kaffesmaken.

Först hade vi tänkt utforska Mammoth Lakes och sevärdheterna där omkring, men vi kom fram till att vi inte riktigt hade tid för det ändå. Dessutom ville vi båda ner från berget eftersom vi fortfarande hade lite smått huvudvärk.

Dagens första etapp var att köra tillbaka förbi Lee Vining och Mono Lake. Vi skulle nämligen till spökstaden Bodie. Det hade varit mycket smartare att övernatta närmare, men vi hittade ingenting i en någorlunda prisnivå närmare Mono Lake eller Bodie. Allt i Lee Vining i normal prisnivå var slutsålt så vi valde alltså att köra lite mera istället. Natten på Mammoth Lakes kostade ”bara” 135 euro. En av de billigare övernattningarna (tyvärr). Antagligen var det inte så dyrt eftersom det var off-season i skidbacken, och så låg det ju lite ”avsides”.

Här ovan är alltså hela dagens rutt. Men vi började alltså där på mitten från Mammoth Mountain Inn och körde tillbaka norrut till Bodie. Cirka 100 kilometer som tog runt en timme och en kvart. Philipp var lite skeptisk till det hela, och visst kan jag ju förstå att det var lite ”onödigt” att köra 200 km ”i onödan”. Men jag tror faktiskt också att Philipp sist och slutligen också tyckte att Bodie verkligen var värt ett besök. Jag hade själv sett bilder från Bodie långt innan vi ens började planera resan och redan då tänkt att det är ett ställe jag vill se.

Den sista biten fram till Bodie var bara en ganska dålig grusväg. Vi blev nästan lite nervösa över att köra sista biten, speciellt eftersom vi ju förstås hade en hyrbil och inte ens var helt säkra på att det liksom var ”tillåtet” att köra nästan offroad. Men bra gick det, och fram kom vi! Bodie är alltså ett övergivet gruvsamhälle.

På 1800 talet fanns det nästan 10 000 invånare i Bodie medan det år 1943 bara fanns 3 invånare kvar.

Idag finns endast 170 byggnader kvar. Jag läste någonstans att det är 10 % av de byggnader som en gång fanns här. I endast några av byggnaderna kunde man gå in och titta men de flesta var stängda.

Här nedanför finns bilderna på skolan. Den lilla bilden här ovanför till höger är skolan från utsidan. Hela skolan lär ha haft 600 elever när staden var som störst! Jag förstår absolut inte hur de fick plats i den relativt lilla byggnaden.

Det var ganska varmt när vi besökte Bodie. Runt 25 grader.

Här nedanför till höger är fängelset.

Jag rekommenderar verkligen ett besök till Bodie ifall man befinner sig i närheten. Det var både lite kusligt och häftigt på samma gång.

Vi vandrade omkring i nästan två timmar. Besöket kostade för övrigt 8 dollar per person, men då fick man också en karta med beskrivningar på alla hus.

Efter besöket körde vi alltså tillbaka söderut, förbi Lee Vining, Mono Lake och Mammoth Lakes mot Lone Pine. Totalt var sträckan Bodie till Lone Pine 240 km och tog runt 2,5 timmar att köra.

Lone Pine hade vi bara ”hittat” eftersom det låg sådär lämpligt på vägen och dessutom råkade vi hittade en ganska mysigt och förmånligt hotell där. Dow Villa Motel. ”Endast” 127 euro per natt, och därmed också det billigaste hotellet på hela resan. Men då var vi också nästan ute mitt i ingenstans. Kalifornien är inte billigt!

Lone Pine är alltså en liten stad med bara 2000 invånare. Väldigt mycket så som man tänker sig en liten stad i USA mitt ute i ingenstans. Lone Pine är faktiskt lite känt för att ofta vara med i olika Western-filmer. Det finns till och med ett litet film-museum i staden, vilket vi dock inte riktigt hade tid med att besöka.

Här har vi parkerat vår bil rakt framför vårt hotellrum. VARMT hade det förresten också plötsligt blivit någonstans på vägen. 93 grader Fahrenheit, alltså nästan 35 grader. På bara lite över 200 km hade temperaturen alltså stigit minst 10 grader. Hittade denna temperaturskylt utanför the local high school.

Vi passade på att vandra omkring lite. Hittade en supermarket och handlade på oss lite snacks och vatten.

Vårt motell hade faktiskt också en pool, så vi passade på att vila en stund vid poolen innan vi begav oss ut och äta. Vi brukar förstås alltid kolla tripadvisor när vi söker restaurang och i Lone Pine var det Seasons som hade flest rekommendationer. Jag åt en gigantisk portion kycklingpasta och Philipp åt en steak. Helt gott!

Poolen, som hade svalkat skönt i hettan på eftermiddagen.

Följande dag skulle vi köra igenom Death Valley! Men mera om det i nästa USA-inlägg.

Sara.


De andra inläggen från vår USA resa hittas här: 

USA 2017 – DAY 1 – Flying to California

USA 2017 – DAY 2 – First Day in San Fransisco

USA 2017 – DAY 3 – Alcatraz and Angel Island

USA 2017 – DAY 4 – The Roadtrip is Starting – San Fransisco to Mariposa

USA 2017 – DAY 5 – Yosemite and Tioga Pass

USA 2017 – DAY 5 – South Tufas at Mono Lake and Mammoth Mountain Inn


English summary:

Day 6 of our US road trip we visited the ghost town Bodie. It was kind of creepy but also very interesting! And I thought the buildings looked quite beautiful in their strange way. After the visit we drove to Lone Pine, where we just walked around, swam in our pool and went out for dinner. The weather had suddenly switched to HOT. 35 degrees Celsius. And it was just about to get hotter when driving through Death Valley the next day!

USA 2017 – Day 5 – Mono Lake Tufas and Mammoth Mountain Inn

Vi hade kört från Yosemite och var på väg att övernatta vid Mammoth Lakes. Men på vägen ville jag så gärna stanna vid Mono Lake eftersom jag hade sett så fantastiskt fina bilder från den sjön. Vi körde först lite fel, till Mono Lakes visitor center som förstås redan var stängt. Det var ju redan kväll och solen höll på att gå ner. Egentligen hade vi faktiskt lite bråttom eftersom Philipp gärna inte ville köra i mörkret.

Efter att ha googlat lite hittade vi att man kunde köra till en parkeringsplats på den södra sidan av sjön och därifrån vandra ner till tuforna. Philipp parkerade bilen och betalade parkeringsavgift medan jag sprang ner till stranden. Jag ville ju fånga ljuset!

Jag hann just och just ner medan solen ännu gav ifrån sig sina sista strålar bakom berget. Fotade förstås frenetiskt för att hinna med ljuset.

Här hade man gärna haft med sig ett stativ… men det hade jag förstås inte.

En fotokursgrupp verkade också vara på plats på samma gång och alla stod de med sina stativ. Påminde mig om fotokurser som jag gått här hemma.

Tuforna, formationerna i sjön kallas tydligen på svenska kalktuff. På den svenska wikipediasidan står det så här: Kalktuff är den kalkavlagring som uppstår, där starkt kalkhaltigt grundvatten tränger fram till jordytan och bildar en källa.

Philipp ville som sagt köra innan det blev för mörkt. Så hann fick faktiskt dra mig härifrån 😛

Egentligen hade vi tänkt att besöka Mono Lake först följande dag, men jag är verkligen glad över att vi tog oss tid att göra det just denna kväll. Solnedgång måste ändå vara just den perfekta tidpunkten att titta på tuforna och Mono Lake.

Så vackert!

Till sist fick väl Philipp också med mig därifrån. Om än lite motvilligt. Vi vandrade tillbaka till parkeringsplatsen (kanske 300 meter?).

Tyvärr hann det ju nog bli lite mörkt innan vi var framme i Mammoth. Det tog ännu cirka 40 minuter att köra från Mono Lake till Mammoth Mountain Inn.

Den sista biten var upp för ett berg. Men riktigt hur högt upp vi kom såg vi inte riktigt eftersom det faktiskt var bäckmörkt när vi kom fram. Det första vi såg vid hotellet när vi skulle parkera var någon typ av ”odjur”, typ en Coyote som stod mitt på vägen med ett byte. Vi hade kommit till vildmarken. Här på hotellets parkering fanns förresten ÄNNU fler uppmaningar om att absolut inte ens lämna ett gammalt godispapper i bilen pga. björnar. Det kändes nästan lite läskigt igen.

Vi parkerade utanför receptionen och fick var nyckel till rummet och kånkade sedan upp våra väskor till vårt rum (det fanns ingen hiss). När vi kom fram till rummet började jag faktiskt känna mig lite dålig på något sätt. Jag blev super andfådd av ingenting och blev kallsvettig. Började sådär smått fundera på hur högt vi egentligen hade kommit och började liksom tänka på om det var någon form av höjdsjuka. Vi googlade och kom fram till att vi nu befann oss på ungefär 3000 meters höjd. Och vidare kunde vi läsa att höjdsjuka kan förekomma redan på 2500 meters höjd. Bara jag inte ansträngde mig så mycket så mådde jag bra, medan Philipp fick huvudvärk. Hade vi tänkt på att hotellet var så högt uppe hade vi kanske bokat in oss någon annanstans.

Vi åt middag på hotellets restaurang. Godaste middagen hittills i USA. Nämligen en kyckling och potatis. Inte alls flotigt! Hurra. Philipp beställde bara förrätt och efterrätt och jag skulle ju bara smaka en sked av efterrätten. Men den var så god att jag visst tog några skedar till 😛

Detta var alltså dagens tredje och sista etapp. Via Lee Vining till South Tufa Area för att slutligen övernatta vid Mammoth Mountain. Här tyckte jag ändå körtiden stämde ganska bra med sina 52 minuter och 65 km.

Sara.


De andra inläggen från vår USA resa hittas här: 

USA 2017 – DAY 1 – Flying to California

USA 2017 – DAY 2 – First Day in San Fransisco

USA 2017 – DAY 3 – Alcatraz and Angel Island

USA 2017 – DAY 4 – The Roadtrip is Starting – San Fransisco to Mariposa

USA 2017 – DAY 5 – Yosemite and Tioga Pass


English summary: 

Still day 5 of the road trip we continued to Mammoth Lakes / Mammoth Mountain Inn. But we wanted to stop at Mono Lake on the way as the light was so amazing! The light and the lake was such a nice place. Philipp had to drag me away from there. I could not stop taking pictures 😛 We didn’t manage to get to Mammoth Mountain before the dark, and the first thing that greeted us outside the hotel was some sort of a wild animal (like a coyote or something). Due to the darkness we didn’t really notice how high up we were, and we hadn’t really researched it before. But I immediately got out of breath for nothing and felt a bit cold-sweaty. I googled and found out that we actually were so high up that mountain sickness could be a thing. So we took it easy! And the night went fine anyway. 

USA 2017 – Day 1 – Flying to California

Det var just precis under förra påsken som jag och Philipp bokade denna resa. Vi bokade flyg och hyrbil, planerade rutt och bokade 11 olika hotell och motell på USAs västkust. Och det tog faktiskt precis hela påsken att planera ihop alltihopa. Vi drog nog oss i håret många gånger innan vi fick allt att sitta ihop och passa med vår budget. Vi skulle roadtrippa i tre veckor, främst i Kalifornien men också med avstickare till både Nevada och Arizona under resan. Den 5:e september bar det sedan iväg från Vasa via Helsingfors med direktflyg till San Fransisco. Det var verkligen superpraktiskt att inte behöva byta flyg någonstans i USA, som annars verkar vara ganska vanligt.

Vi var lite nervösa över flygbytet i Helsingfors, eftersom vi flera gånger under våren och sommaren hade flugit just med samma tisdagsflyg Vasa – Helsingfors och sett att flyget till San Fransisco redan boardade eller var påväg att avgå medan vi ännu befann oss i flygbussen från Vasa. Vi försökte till och med boka om vårt anslutningsflyg, men det visade sig kosta 500 euro extra, så det skippade vi. Och bra gick det ändå! Även om vi fick springa mellan terminalerna så hade vi sist och slutligen ganska mycket tid innan vi ens fick stiga på San Fransiscoflyget. Jag hade tyvärr hunnit bli sjuk lämpligt till semestern, (och dessutom nygravid). Philipp som reser mycket, hade som tur samlat på sig tillräckligt med poäng för att kunna upgrada oss båda till businessclass och det var verkligen räddningen för mig på det 11 timmar långa flyget. Jag mådde inte alls bra, men var ändå mycket glad över att äntligen komma iväg!

Vi fick avnjuta en fyrarätters middag på flyget, och där gick ju genast många timmar. Sedan såg jag några filmer, sov en stund, och sedan började vi ju redan vara framme. Snabbt gick 11 timmar ändå när man var inställd på dem från början. (Och i själva verket flög vi väl lite snabbare, så det tog väl faktiskt bara 10 timmar.)

Första bilden av San Fransisco ser ni här nedan. Vi flög nästan över centrum och bron som syns är alltså Bay Bridge som tar en över till Oakland. Här började nog senast spänningen stiga. Väl nere på marken hade vi tur eftersom vi verkade vara nästan det enda planet som landade just då, plus att vi var de första som fick gå ut ur flyget. Köandet vid immigrationen gick med andra ord supersmidigt. Vi stod nog inte ens och köade i 20 min. Vi fick svara på några frågor om vad vi skulle göra i landet och vilken relation jag och Philipp hade och immgrationsarbetaren skämtade till och med ifall vi mindes hur länge vi varit gifta. Vi hade nog väntat oss en värre utfrågning än så. Vi blev godkända och fick komma in i landet. (Och vi hade förstås gjort en ESTA på förhand).

Vi tog en taxi in till stan och vårt hotell. Skulle det ha tagit cirkus 30 minuter. Jag har tyvärr inte längre något minne av vad kostade, men smidigt och snabbt gick det. Vi hade bokat ett litet, ganska enkelt hotell vid Union Square, men det originella namnet Union Square Hotel. Priset var svindyrt men tanke på vad man fick, men läget var verkligen superbt! Vi betalade över 230 euro per natt för ett hotellrum som i Finland antagligen skulle ha kostat bara runt 50-lappen. Vi hade verkligen finkammat alla hotell på Tripadvisor och kollat igenom alla AirBnbs, men det var bara att konstatera att San Fransisco är en DYR stad. Nu måste jag kanske ändå påpeka att vi inte är typer som vill bo ”var som helst”. Man hade naturligtvis också hittat billigare boenden, men bara för att jämföra så hittade jag ett skitit motell utan egen wc och dusch för 180 euro per natt i samma område… Så prisnivån är verkligen hög. Airbnb var inte ett dugg billigare heller. Men då lär ju också San Fransisco faktiskt vara den dyraste staden i USA, också att bo i. Jag inser nu att jag tror att jag glömde ta en bild av vårt hotellrum i San Fransisco, men här blev jag nog bättre under resan. Det ska ju dokumenteras! Allt som allt var vi nog ändå helt nöjda med hotellvalet.

Det första vi gjorde var att gå omkring Union Square en runda, samt hitta oss lite mat. Efter den långa resan så var vi nog ganska dödströtta och hade förstås med flit inte sovit så mycket på flyget så att vi skulle vara trötta när vi anlände på kvällen. Vi orkade inte ens leta efter någon restaurang utan köpte med oss några smörgåsar från Walgreens (som bara låg på andra sidan gatan från hotellet). Vi åt smörgåsarna på hotellrummet och somnade nog ganska tidigt den kvällen.

Sara.

Back To Top