skip to Main Content

Hallå bloggen!

Det här hade ni inte trott, va? Ett inlägg från mig. Tänkte liksom bara titta in och säga hej. Jag har funderat mycket över vad jag ska göra med bloggen. Tiden har inte riktigt räckt till, även om jag väldigt gärna skulle vilja fortsätta blogga. Det är liksom min hobby att få sitta och pilla med bilder och få skriva lite text. Emellanåt under vintern har jag roat mig med att göra klart en del fotoböcker och till viss del fyller det mitt behov, men inte helt. Så nu tänkte jag passa på att plita ner några rader här ikväll och se lite hur det känns.

Åtminstone hela hösten höll Erin mig upptagen på kvällarna med sitt ”kvällsskrik” (vet inte riktigt vad man ska kalla det, men hon skrek i några timmar och det fanns inget som kunde trösta henne!) och somnade inte förrän 23 och då fanns det liksom NOLL minuter för någon ”egen tid” alls. Jag var bara trött och slut och ville bara gå och lägga mig själv då också. Nu har Erin faktiskt börjat somna lite mer humanare tider (typ klockan 21) men ändå har jag inte riktigt haft så mycket ork om kvällarna. Även om jag så gärna VILL hinna så mycket. Inte bara med bloggen förstås!

Jag minns inte ens vad jag skrivit här på bloggen och vad jag bara skrivit ner ”för mig själv”, för jag har förstås fortsatt dokumentera flickornas utveckling m.m., även om jag inte dokumenterat det här. Jag tycker ju om att skriva. Men kort och gott kan jag väl sammanfatta att vi har haft ett väääldigt intensivt halvår. En vild 1,5 åring (som ju faktiskt snart fyller 2!!), en nyföding, ett husbygge och en lägenhetsförsäljning, m.m. m.m. Det är alltså liiiite mycket nu, kunde man väl säga.

Erin har alltså hunnit bli 6 månader! Förstår inte ens hur det är möjligt? Tiden har gått så hiskeligt fort. Hon är så ”med” och sååå gullig och har alltmer börjat visa sin egen vilja och personlighet. Vid 6 månader började vi bland annat med att introducera mat åt henne och hon vill verkligen inte äta. Vi har försökt nu i flera veckor men hon bara kniper ihop munnen. Börjar bli lite orolig för att jag har fått en till liten envis person till detta hushåll. Hehe 😛

Det är också så gulligt hur systrarna har börjat få lite mera ”sällskap” av varandra. Lia skulle så gärna leka mera med Erin. Tar henne i handen och ”drar” med henne och säger ”kom Erin”, när hon vill visa sin syster någonting. Jag smälter! Lia är också för det mesta så snäll med sin syster och jag har faktiskt inte märkt av någon avundsjuka/svartsjuka (ännu). Nu är dessa två alltså 6 månader respektive 1 år och 9 månader. Jag kan i alla fall rapportera att det har blivit pytte, pytte lite lättare med dessa två. Men ännu kan man nog inte lämna dem ensamma i samma rum för ens en sekund. Men åtminstone kan jag nuförtiden ha Erin på golvet utan att jag själv sitter bredvid och vaktar eller ha henne bakom vårt ”staket”. Detta kunde jag inte göra för några månader sedan. Jag har förresten många gånger tänkt skriva ett inlägg om hur det är att ha pseudotvillingar, kanske kommer det någon dag!

Kanske det räcker med text för idag! Kan så här i slutet meddela att det kändes väldigt skönt och roligt att skriva ner lite text. Även om jag faktiskt denna gång bara laddade upp bilder från telefonen till datorn. Hela grejen med mitt bloggen känns ändå lite som att jag ändå vill sätta tid på bilderna också. Men kanske jag får ”nöja” mig med detta så länge tiden inte riktigt finns. Den återkommer väl (eventuellt?) tids nog 😛

Sara.

Ultraljudet

Det var inte meningen att lämna förra inlägget som en cliffhanger. Vardagen kom lite emellan. Förra veckan var vi alltså på sjukhuset med Lillis för att göra ultraljud på höften. Resultatet visade att ena höften var 57 grader och den andra 59 grader (Alfavinkeln). Denna vinkel ska egentligen vara över 60 för att vara helt normal.

Efter ultraljudet på röntgenavdelningen fick vi sedan nervöst förflytta oss till barnpolikliniken för att träffa en barnkirurg. Efter att ha undersökt höfterna konstaterade han ändå att de var ok. Och att gradtalen också kan skilja lite på läkarens ”handstil”. Så ut kom vi ändå ganska lättade. Känns förstås lite dumt att inte helt nu vara säker på om allt är 100% bra. Men eftersom kirurgen inte tyckte att vi behövde göra någonting vidare så måste vi väl lita på det i alla fall. Han nämnde att man kunde göra röntgen vid 1,5 år, men att det ändå är bättre att bespara henne från röntgenstrålarna. Anyway. Så skönt att vi inte behöver något gips på henne och det ändå verkar normalt!

Sådär för övrigt är hon ju en väldigt glad och nöjd tjej för det mesta. Imorgon fyller hon hela 9 månader! Men det får bli ett skilt inlägg om det. Vi har ännu ett rådgivningsbesök denna vecka så publicerar inlägget först efter detta, när jag fått månadens mått 🙂

För övrigt i livet så håller vi på att planera hus för fullt. Just idag har vi haft ytterligare en träff med företaget som ritar huset åt oss. Jag fick riktigt bra feelis och vi börjar nog komma till en slutlig version på husritningen så smånigom. Ska dela med mig av den här också så fort det är klart. Men annars så tänkte jag nog att byggprojektet inte tar över bloggen utan jag uppdaterar på instagram @villaholtkamp.

Sara.

KOMPISDEJTER, LJUVLIGA VINTERDAGAR OCH EN SLASKIG VARDAG

Ni vet den där känslan när man kommer hem efter en en 5 timmars kompisdejt och knappt har pratat om hälften av alla ämnen man hade tänkt, men samtdigt pratat om lifvet med både roliga och riktigt djupa ämnen tillsammans med en vän. Alltså den känslan älskar jag och hade turen att uppleva igår. Efter att Sweet Vaasa hade ”kastat ut oss” stod vi kvar utanför i kylan och för att ”bara säga en sak till”, i ungefär en timme. Samtidigt som vi bombades av fallande snö från Kurteniahusets tak med jämna mellanrum. En mycket bra kväll!

Alltså vädret i söndags! Jag hoppas innerligt att också ni fick uppleva det. Hela Vasa vandrade ju omkring på isen, solen gassade, och allt var bara så U N D E R B A R T ! Den perfekta vinterdagen. Jag håller som bäst på att förbereda bilder från vår ispromenad i lördags till ett blogginlägg som jag hoppas dyker upp här under helgen.

Tyvärr ser ju vardagen mera ut så här nu igen. Vintern 2017 kan väl sammanfattas i två ord: slask och is!
Ikväll blir det fotografering av Vörårevyn och jag ser barnsligt mycket fram emot den. Även om jag jobbar så har jag ändå kunnat njuta och skratta varje år ändå (hoppas väldigt mycket på att Vöråstina dyker upp), premiär imorgon!
Sara.
Back To Top