skip to Main Content

USA 2017 – DAY 5 – YOSEMITE AND TIOGA PASS

Dag 5 i USA började tidigt. Vi ville stiga upp i ottan eftersom det skulle ta några timmar att köra upp i bergen mot Yosemite. Här ovan syns förresten en liten glimt av vårt hotellrum på Miners Inn. Helt bra motell! 155 euro för en natt. Inte svindyrt, till skillnad från hotellen uppe i Yosemite. Och det var just en av orsakerna till varför vi övernattade i Mariposa och inte i Yosemite. En annan orsak var att vi inte ville köra ytterligare 2 timmar föregående dag.

Detta var faktiskt ett av de få hotellen under resan som hade frukost inkluderat i priset. Inte riktigt någonting att hänga i julgranen men mätt blev man ju och vi klarade oss i några timmar i alla fall. Jag tog tyvärr ingen bild på frukosten, men det fanns vitt bröd, pancakes, flingor och faktiskt också frukter! Vi hann inte utnyttja poolen, även om den såg fin ut. Vårt hotellrum hade ett gigantisk badkar, alltså åtminstone 2 gånger så stort som ett vanligt badkar. Det utnyttjade jag förstås kvällen innan 😛

Vi hade ju inte hunnit utforska själva Mariposa kvällen innan, på grund av vår lilla vilsekörning. Men nu ville vi åtminstone köra ett varv igenom den pittoreska lilla staden. Jag hoppade ut ur bilen en stund för att ta några bilder, men mer tid än så hade vi inte eftersom det skulle ta någon timme innan vi faktiskt var framme i Yosemite.

Enligt google maps skulle det bara ta lite över en timme. Men man måste ju alltid räkna med lite trafikstockning. Dessutom var detta en lördag! Det hade nog varit smartare att göra Yosemite på en veckodag, men vi hade inte riktigt något val denna gång. (Eller dåligt planerat :P) Här nedan syns dagens första rutt. Ynka 70 km som kom att ta 2 timmar. Dels på grund av att vägarna är ganska kringelkrokiga, men främst på grund av att vi stod i bilköer de sista kilometrarna.

Det blev väldigt vackert ju närmare Yosemite vi kom! Vi började också känna lukten av rök. Skogsbränder i närheten. Främmande för oss.

Framme i Yosemite Village. Det var ganska svårt att hitta parkeringplats. Och vi var faktiskt lite nervösa över att lämna all vår packning i bilen på en obevakad parkeringsplats. Det var inte bara tjuvar man skulle vara rädd för, utan också björnar. Det vanns nämligen anvisningar om att inte lämna någon som helst mat eller matrester i bilen eftersom det lockar björnar som gärna tar sig in i bilar för mat… Nå, vi klarade oss utan både tjuvar och björnar, alla saker fanns som tur kvar i bilen när vi skulle åka vidare.

Vi började med att besöka det lilla Ansel Adams Gallery. Ansel Adams är en känd amerikansk fotograf som har fotat mycket i Yosemite. Han är ofta omnämnd på fotokurser, så jag kände alltså till honom från tidigare. Jag visste faktiskt inte att hans galleri fanns i Yosemite, men när jag såg skylten blev jag ju tvungen att gå in! Det var dessutom gratis. Man fick inte fota utställningen, och den var väldigt liten. Men trevligt att se ändå.

Jag hade i någon guidebok läst om att det fanns en guidad rundtur i Yosemite, men jag hade inte riktigt hunnit utforska saken närmare men tänkte att det säkert skulle finnas information om detta på plats. Vår följande anhalt blev alltså Yosemite Visitor Center. Till vår stora förvåning fick vi absolut ingen hjälp där, och ingen information fanns heller om de guidade rundturerna. Så vi googlade istället.

Oklart om jag redan har skrivit om detta tidigare, men vi skaffade ett treveckors telefonabonemmang för typ 50 dollar i San Fransisco. Både jag och Philipp har annars bara Euro Traveller abonnemang så vi kunde inte surfa eller ringa i USA utan att det skulle kosta skjortan. Det här blir nu liten av en sidenote till Yosemite-historien, men vi var lite tudelade angående abonnemganget. Visst var det bra att vi kunde googla oss fram till saker ibland, MEN täckningen var hemskt dålig överallt. Vi hade nog funderat en eller två gånger till på att skaffa abonnemanget om vi visste hur asigt nätet var nästan överallt. Det fanns absolut ingen täckning när vi körde på lite avsides vägar, men också på många ställen där man ändå tänkte att det borde fungera….

Nåväl, vi hade alltså faktiskt nät i Yosemite och kunde googla oss fram till att den guidade rundturen (Valley Floor Tour) fanns att boka i Yosemite Valley Lodge. Vilket låg cirkus 1,5 km ifrån besökscentret. Det fanns faktiskt en buss som körde runt runt i Yosemite, vilken vi efter en stunds promenad hoppade på för att komma fram lite snabbare! Men historien slutar inte här. Klockan var kanske halv 12 när vi kom fram till Yostemite Valley Lodge och det skulle börja en guidad rundtur klockan 12! Yes, tänkte vi först, men den var fullbokad! Nästa lediga tur var först klockan 14 och så länge kunde vi faktiskt inte vänta eftersom själva turen också skulle ta nästan två timmar. Turen klockan 12 råkade ändå vara bokad av en större grupp, som skulle anlända med buss till Yosemite. MEN, det var ju trafikstockning upp till nationalparken och antagligen blev den ju bara värre desto längre dagen gick. Den trevliga biljettförsäljaren berättade att vi kunde få köpa stand-by biljetter; Ifall busslasten inte skulle dyka upp, skulle vi få åka med på turen! Vi köpte väl biljetterna vid 11:50 nån gång, då vi började tänka att den där busslasten nog ändå inte skulle hinna fram… Sedan stod vi 10 minuter och var riktigt nervösa. Vi skulle ju inte heller få pengarna tillbaka ifall vi inte skulle få plats. 1 minut innan klockan slog tolv fick vi ändå hoppa på turen eftersom busslasten inte hade anlänt ännu. Yes! Vi fick alltså en nästan privatguidad tur med bara ett tiotal andra besökare.

Och här nedanför ser ni alltså den lilla ”bussen” som tog oss runt Yosemite.

Vi åkte runt och såg alla fina ställen i ”Valley Floor”. Så mycket hade vi aldrig sett av Yosemite om vi bara hade vandrat omkring själva. Och förstås hade vi inte fått höra så mycket fakta heller. På bilderna ovan hade vi stannat vid ett vackert ställe vid Merced River.

Sedan åkte vi upp till Tunnel View. Så makalöst vackert!

Fotade ungefär tusen bilder här uppe.

Vackert, som sagt! Och det går nog inte riktigt att fånga på bild hur fint det på riktigt var. Vår Park Ranger spelade på sin banjo (eller vad är det för ett instrument egentligen?) medan vi beundrade utsikten. Mysigt.

Vår guide, Park Rangern Kaleb, var jättebra! Han berättade allt möjligt om nationalparken, djuren, naturen osv. Man märkte att han verkligen brann för detta.

Det var inte riktigt vattenfallssäsong på gång, men i mina ögon var ju vattenfallen ändå stora. Men andra årstider lär de liksom vara mycket, mycket större. Överallt på bergen såg man förresten bergsklättrare, den säsongen hade nyligen börjat. Och man fick verkligen koncentrera sig för att se människorna som klättrade uppe på berget. De såg bara ut som små små myror. De syns inte ens på mina bilder. För att vara helt ärlig såg jag dem inte ens med mina bara ögon, utan jag blev tvungen att fota och sedan zooma in mig på kameran för att se dem.

Efter turen var jag hungrig! Försökte beställa det minst flottiga som fanns på menyn, men ändå fick man chips till smörgåsen. Nåja, det här var ändå en ganska bra version av mat. Jag som var nygravid och illamående var verkligen inte särskilt förtjust i den amerikanska maten. Gick nästan ner 5 kg under resan då jag inte kunde äta någonting. Det var lite som vår resa till Kina, där kunde jag heller inte äta någonting. Fast där var maten för stark istället.

Efter den lilla matpausen vandrade vi lite tills fots. Vi gick en bit mot Lower Yosemite Falls, men klockan började bli ganska mycket och vi ville köra vidare så att vi skulle slippa köra genom bergen i mörkret. Så vi hann inte gå så hemskt nära.

Plötsligt fick vi syn på en hjort (?). Precis intill gångbanan. Det var många människor som bara gick förbi, den var faktiskt ganska välkamouflerad.

Vi körde alltså vidare!

Här nedanför är alltså dagens följande etapp. Vi stannade till vid de röda punkterna. Den första är Olmsted Point Overlook, den andra Tenaya Lake och den tredje Tioga Lake. Bilderna som följer är alltså mest från dessa tre ställen.

Denna väg (Tioga Pass) lär vara stängd på vintern och då hamnar man att åka hela vägen runt istället. Jag fick aldrig riktigt på klart hur långt norrut man måste köra för att komma sig runt, men antligen via Lake Tahoe och då skulle det vara närmare 8 timmar istället för 2. När vi planerade resan försökte jag frenetisk googla om denna väg någonsin varit stängd redan i september, men det hade den inte varit så kände mig ändå relativt säker på att vi skulle klara oss på 2 timmar till Lee Vining.

Hela vägen förväntade jag mig att vägen snart skulle bli riktigt kringelkrokig och smal. Men det blev aldrig så farligt, tycker jag. Fast jag vet ju inte riktigt hur det amerikanska vinterunderhållet för vägar ser ut heller. Rutten var alltså 120 km och tog cirka 2 timmar. Kanske lite mera, speciellt eftersom vi stannade vi några ställen för att beundra utsikten.

Här nedan ser ni vår hyrbil. En Dodge Journey. Jag körde den bara några gånger i ett senare skede av resan och tyckte det var lite jobbigt med automatväxel, hehe. Men Philipp tyckte den var trevlig att köra och klagade ej.

Olmsted Point Overlook. En riktigt fin utsiktplats med stor parkeringsplats dessutom. Den där bergstoppen som syns i mitten av bilden ovanför är Half Dome.

Bränderna som man kunde känna röken av lite här och där är faktiskt anlagda. Som det stod på skylten på en av bilderna ovan: ”Management Fire Do Not Report”. De bränner alltså skogen med flit så att den ska växa bättre. Skogarna här behöver alltså bränder nu och då för att överleva. Färden fortsatte.

Tanaya Lake.

Speeding Kills Bears. Det fanns många dylika skyltar längs med vägarna. Denna skylt har jag förresten fotograferat i närheten av Tuolumne Meadows, där jag gärna också hade stannat. Men tyvärr räckte inte tiden till för det.

Tioga Lake. Nu var vi så högt uppe att det faktiskt kändes riktigt kallt och snötopparna hade kommit mycket närmare! Tioga Lake ligger på cirka 3000 meters höjd.

Solen började gå ner bakom bergstopparna.

Och så började vi närma oss Lee Vining och Mono Lake (som syns ovan på bilden). Egentligen hade vi tänkt övernatta i Lee Vining, eftersom det låg mycket lämpligare till för vår rutt. Men när vi skulle boka så var alla hotell och motell redan bokade (eller svindyra) så vi bokade in oss en natt i Mammoth Lakes istället. Men innan vi körde vidare till Mammoth besökte vi Mono Lake. Det var så otroligt vackert vid Mono att det faktiskt kräver sitt eget inlägg. To be continued…

Sara.


De andra inläggen från vår USA resa hittas här: 

USA 2017 – DAY 1 – Flying to California

USA 2017 – DAY 2 – First Day in San Fransisco

USA 2017 – DAY 3 – Alcatraz and Angel Island

USA 2017 – DAY 4 – The Roadtrip is Starting – San Fransisco to Mariposa


English summary: 

Day 5 on our US roadtrip. We started the day in Mariposa where we had stayed overnight at Miners Inn. A nice little Inn and one of the only places during the entire road trip that had breakfast included. We drove a couple of hours into the mountains to visit the Yosemite national park. And what an absolutely beautiful place that was! Amazing. We did the Valley Floor Tour with a park ranger. A very nice tour. I recommend it. Although please book it in advance! We stayed about 4 hours in the park. We didn’t have more time as we wanted to arrive at our next destination before sunset.

USA 2017 – DAY 3 – ALCATRAZ AND ANGEL ISLAND

Direkt från morgonen hoppade vi på en spårvagn i närheten av vårt hotell för att åka ner till Pier 33 där vi skulle stiga på en båttur till både Alcatraz och Angel Island. Biljetterna hade vi köpt någon vecka på förhand på nätet, eftersom vi läst att de ofta kan vara slutsålda annars. Det lämnade dock oklart om så faktiskt skulle ha varit fallet, men vi var glada över att inte behöva komma till hamnen supertidigt, eller oroa oss över om vi skulle få plats på båten eller inte. Vi köpte med oss lite frukost från hamncaféet och ställde oss för att köa till båten som skulle avgå klockan 09:30. Första stoppet var alltså Alcatraz.

Efter den korta båtturen (ca 20 min) ut till fängelseön fick vi genast en kort introduktion om Alcatraz av en park ranger. Hon berättade lite bakgrundshistoria om fängelset, förklarade för oss vad det fanns att se i fängelset, samt när olika ”evenemang” skulle äga rum under dagen. (Vi ville gärna se ”the slamming of the prison doors”.) Eftersom vi sedan skulle vidare till Angel Island så hade vi inte all tid i världen, men jag har förstått att man annars får stanna hela dagen på ön och ta vilken som helst färja tillbaka. Men som sagt hade vi ”bara” dryga 2 timmar på oss att besöka fängelset innan vi skulle hoppa på nästa båt. Vi vandrade genast upp till själva fängelsebyggnaden där den audioguidade rundturen började. Jag medger att jag var lite skeptiskt till den innan. Oftast blir dylika turer tråkiga, fungerar inte, eller så matchar inte berättandet med var man befinner sig, m.m… men denna audioguide var faktiskt super välgjord! Den var mycket lätt att följa och ingenting berättades på fel tidpunkt, och historierna var mycket intressanta. Det lär också vara äkta fångar från fängelset som berättar historierna, så det var liksom extra spännande då.

Här står jag i en isoleringscell och ser lite för glad ut, och här nedanför ser ni lite mera ”normala” celler. Alcatraz var ett aktivt fängelse fram till 1963 och var ett ”maximum security prison”, hit skickades alltså de allra värsta fångarna; De som var våldsamma och farliga, eller där det fanns risk för att de skulle rymma (igen). På Alcatraz har suttit fångar som Al Capone och ”The Bird Man”. Enligt historien har 36 fångar försökt rymma från fängelset, och det lär faktiskt vara lite oklart om någon av dessa någonsin lyckades. Tre av fångarna som försökt sig på att rymma är nämligen fram till denna dag ”missing and presumed drowned”. Man vet inte om de lyckades ta sig över till San Fransisco på en flotte eller om de drunknade på vägen. Men de 33 övriga rymningsförsöken lyckades alltså inte alls.

Känslan man fick i fängelset var ganska skrämmande. Staden var så nära, men så långt borta… Vissa av fångarna hade en vacker utsikt över staden, ständigt påminda om vad de gick miste om. Under den guidade rundturen berättades det också att om vinden låg från rätt håll kunde man från San Fransisco till fängelset höra tonerna av musik från strandpirerna om kvällarna. Det gav mig också kalla kårar att höra ”the slamming of the prison doors”, som en park ranger förevisade speciellt för oss som skulle vidare till Angel Island (eftersom vi annars hade missat demonstrationen. Det uppskattade vi super mycket!).

Efter guidningen vandrade vi omkring en liten stund innan vi alltså hoppade på nästa färja till Angel Island. Kombibiljetterna till Alcatraz & Angel Island kostade för övrigt dryga 70 dollar per person då i september 2017. Hade man bara velat åka till Alcatraz, så låg priset på runt 40 dollar per person. Vi ville ändå gärna se båda öarna, och tyckte att både ställena var riktigt intressanta och väl värda besök. Ännu intressantare hade förstås varit en live guide på Alcatraz, men jag vet inte ens om detta var möjligt.

Båtturen till Angel Island från Alcatraz tog runt 30 minuter. Trots att vädret ser lite dimmigt och tråkigt ut på bilderna så var det ganska varmt och vi kunde sitta ute på däck hela vägen och spana in Golden Gate Bridge och Sausalito.

Angel Island är alltså ”the Ellis Island of the west” och det var alltså hit som alla immigranter först slussades och processades i början av 1900-talet. Immigranterna fick i värsta fall vänta i flera år på ön för att sedan komma in i USA (eller så inte). Mest var det immigranter från Kina som kom hit, och de lär har utsatts för grymma förhör.

När vi anlände till Angel Island fick vi hoppa på en guidad rundtur med ett ”lilliput-tåg” som tog oss runt hela ön och vi hade alltså en guide med oss hela tiden. Personligen hade jag gärna velat se och höra lite mera om immigrationshistorien, men rundturen var också fokuserad mycket på naturen och öns övriga historia.

Det var också lite synd att man inte fick gå in i någon av byggnaderna, men historierna var ändå intressanta att höra!

Den guidade turen på ön tog cirka en timme och sedan hade vi nästan en timme tid på oss att strosa omkring själva. Avståenden var ändå ganska långa på ön, så vi hann bara ta en kaffe på det lilla hamncaféet och bekanta oss med besökscentret som också låg precis vid hamnen. Och det var inte heller alls illa att hinna sitta på bryggan och njuta lite innan båten tog oss tillbaka till San Fransisco.

Eftersom Pier 33 ligger mindre än 1 km från Pier 39, så bestämde vi oss att besöka stället igen när vi ändå befann oss så nära. Visserligen väldigt turistigt, men jag gillade atmosfären och ville gärna titta på de kaliforniska sjölejonen igen. Jag fascinerades nämligen av att sjölejonen hade bosatt sig vid piren efter jordbävningen år 1989 och sedan dess har de liksom inte flyttat på sig!

Här nedanför syns förresten Alcatraz från Pier 39. Det är bara cirka 2 kilometer mellan kusten och fängelset.

Överallt i San Fransisco, och speciellt vid bryggorna, görs det reklam för Clam Chowder. Och vi kändes ju genast att detta är någonting som måste testas när vi en gång är här! Det är alltså en typ av musselsoppa som ofta serveras i ett surdegsbröd (clam = mussla, chowder = stuvning/soppa). Det var faktiskt riktigt gott och förvånansvärt mättande. Egentligen hade vi tänkt äta det som en sen lunch, men vi orkade sedan inte äta någonting mera på hela kvällen ändå. Förutom att dela en megastor cheesecake till efterrätt då 😛

Och när man en gång befinner sig i San Fransisco måste man ju också åka cable car, eller hur? Så vi letade upp vändstationen för Powell-Mason line i närheten av Pier 39 som då skulle ta oss raka vägen tillbaka till Union Square. En väg kostar 7 dollar per person, det vill säga ett ganska saftigt pris för knappa 3 km. Men helt klart värt det ändå! I början kändes det nästan lite skrämmande, jag var liksom rädd för att falla av, men farten är faktiskt inte så farlig (under 15km/h) och ofta ställer sig människor framför en och ”hänger på”, så det var inte så skrämmande ändå. Men jag hade nog inte vågat stå på min första tur i alla fall 😛

Redan nästa dag skulle vi plocka upp vår hyrbil, så på kvällen passade vi på att leta reda på stället där vi skulle hämta bilen följande dag. Det låg nämligen inte alls långt ifrån vårt hotell, och för det mesta gillar vi liksom att vara förberedda. Speciellt när vi ska släpa på tunga resväskor till rätt ställe. Och jag tror knappast att klockan hann bli särskilt mycket innan vi slocknade som små ljus på hotellet.

Följande dag skulle vi alltså påbörja själva road trippen och köra mot Yosemite. Men mera om det i nästa rese-inlägg.

Sara.

Back To Top